Och när man tigger till sig en lapp där namnet redan står, och som man kan skriva av, då kommer bokstäverna till och med i rätt ordning. :)

Så här fin utsikt hade vi från vår gata när vi var ute på en liten promenad i söndags...

Dagiskompisesns namn illustrerades dessutom med ett porträtt på honom. L tycker just nu att det är väldigt viktigt att det framgår av hennes bilder om de föreställer en person av manligt kön... :)

Några av treåringens bokstäver.


Och några av ettåringens...
(hon ritar runt lite med en krita och sen pekar hon och säger "E". Byter krita och ritar likadant för att sedan stolt peka och säga "L". Eller "O". Eller ibland någon annan bokstav)

Det har varit mycket skriverier om Birgitta Ohlsson senaste tiden. Jag har faktiskt inte läst artiklarna särskilt noga - men om jag förstått saken rätt handlar det om att Birgitta tackat ja till ett nytt jobb, som EU-minister. Och att hon tänkt sig att börja arbeta en månad efter det barn hon just nu är gravid med är fött.

Jag vet inget om vad hon gör just nu - men om det är så att hon redan har ett jobb, om än ett inte lika välavlönat eller lika "bra" jobb som det nya, så har jag extremt liten förståelse för hennes val. Åtminstone om jag förstått saken rätt och att posten som EU-minister är något som kräver avsevärt mer än 40 timmars arbete per vecka samt många dagar då man är på annan ort och inte alls kommer hem på kvällen.

Hon har hyllats av ganska många men jag förstår inte vad det är att hylla? Jag skulle inte förstå det om det hade varit en man som gjort det valet heller. Jag skulle tycka att den mannen gör ett lika stort felval som jag tycker att Birgitta gjort.

Jag kan förstå om man som nybliven förälder (eller småbarnsförälder rent allmänt) tar ett jobb på annan ort eller ett jobb som kräver en mycket stor del av ens tid osv om man inte har något val. Om man måste för att få mat på bordet osv. Men inte om man gör det valet bara för att förbättra sin karriär eller få mer pengar i plånboken om där redan finns pengar så man klarar sig bra. Jag kan även förstå om man arbetar trots att det finns en nyfödd i familjen. Det är något jag själv gjort. Jag har som föräldraledig passat på att ägna någon timmar per vecka åt skrivarbete hemma vid datorn. Några kronor extra i börsen vilket möjliggjorde att något färre föräldradagar förbrukades och att jag (kanske) upprätthöll min yrkeskompetens lite extra.

Men oavsett om någon erbjöd mig 100 000 kr per månad så skulle jag under inga förhållanden tacka ja till en anställning som skulle innebära att jag tvingas vara borta större delen av mitt nyfödda barns tid. Och jag skulle tycka det vore ytterst märkligt (och från min sida oönskat) om mina barns far gjorde ett sådant val.

Man har ett visst antal timmar att leva. Och ett ganska litet antal av dessa har man möjlighet att tillbringa med sina barn. Man måste ha ett visst antal kronor i plånboken för att överleva. Och gärna några fler för att dessutom leva.

Jag vill om möjligt ha en sådan ekonomi att min familj kan inte bara överleva utan också leva och ha det bra i övrigt (om än inte i lyx). Men mycket mer av min tid, än vad som krävs för att klara det, är inte "till salu". Inte för någon lön skulle jag vara beredd att avstå för mycket av den tid som faktiskt aldrig kommer att komma tillbaka. Så mycket är pengar inte värt.

Till saken hör att jag har ett av de bästa jobb man kan ha (i mina ögon). Ett roligt, omväxlande, utmanande och utvecklande jobb. Det är inte jobbet jag vill välja bort. Men hur bra jobb jag än har så finns det sånt som är viktigare...  Tur som är bor vi ju i ett land där det går att få både och. Där man har rätt att vara hemma länge med sina barn och ändå ha ett jobb att gå tillbaka till. Där man har rätt att under barnens första åtta år jobba deltid. Dessa rättigheter använder jag mig av med glädje. Och jag är ganska säker på att jag inte kommer att ångra mitt val - även om det innebär att jag klättrar lite långsammare på karriärstegen och på lönestegen än jag kanske annars hade gjort.

Men alla får ju göra som dom vill - och vad som känns rätt för dom. Det hindrar dock inte att jag tycker att vissa val är svåra att förstå. Ett exempel på sådant val är det Birgitta gjort (om jag alltså förstått det hela kring henne rätt).

Nyss, när jag torkade bänkar i köket, var det en ung dam som passade på att sova lite. På en kudde på köksgolvet (man tager vad man haver).

Hon hade till och med lyckats hitta en tutte någonstans...

Nu sitter hon och äter ett lite tidigare än vanligt kvällsmål - och sen blir det sängen. Känns som att det finns en som behöver det... :)

Igår var vi till Ikea och passade även på att svänga förbi Barnens hus. Har "fyndat" flera småsaker - varav några som vi faktiskt  "behövde" på riktigt (om man nu kan kalla det för behov).

Ett sexpack med små skedar - Vi har lika många knivar som gafflar som stora skedar som små skedar. Men av någon outgrundlig anledning har vi alltid slut av just de små skedarna i lådan så det blir bra med lite förstärkning på den fronten.

En potatisskalare - Vi har två men alldeles för ofta är båda på vift samtidigt vilket är lite irriterande. Då en potatisskalare nästan är gratis och inte tar någon plats så kan man ju lika gärna ha tre och hoppas på att det blir ett sök-moment mindre här i huset i framtiden.

Två små sopskyffelset - Perfekta "leksaker" åt våra barn som alltid vill hjälpa till att sopa. (Vi får sopa rätt ofta under E´s plats vid matbordet). Nu kan dom få roa sig med sopning lite extramycket. :) 
(Det gäller bara att komma ihåg att behandla dessa set likadant som det stora som vi använder - blir de liggande framme eller i leksakslådan så lär de inte vara intressanta lika länge).

Fållband (eller vad det nu kan tänkas heta?) - Perfekta i ett hushåll där ingen gillar att sy.


På Barnens Hus blev det fyra stycken pysselböcker/ritböcker från Lego. Fem kr per bok var ett bra pris tycker jag. Intresset för sådana böcker är stort hos L (och även E) just nu så det kom väl till pass.

Naturligtvis finns det inget svar på den frågan. För någon är svaret åtta, för en annan två och för en tredje inga alls.

Jag inbillar mig (utan att veta eftersom jag bara har två) att det optimala antalet är fyra. (Optimala för mig alltså). Två stycken täta när jag var ungefär 27-28 år och sen två stycken täta igen när jag var ungefär 32-33 år. Det skulle jag nog välja om jag idag kunde göra valet. Jag tycker det är roligt att ha barnen ganska tätt men vill samtidigt inte "förbruka" alla småbarnsår på en gång.

Nu finns ju inte valet. Så det blev en vid 32 års ålder, en vid 34 års ålder och - förhoppningsvis - en vid 36 års ålder (lika bra att skynda istället för att chansa på att fertiliteten håller i sig när man passerat 35-strecket och är helt säker på att man vill ha fler, tycker jag). Den fjärde blir nog däremot aldrig av.

Att ha fyra barn "tätt" känns som något som kan bli påfrestande för alla inblandade (på olika sätt). Dessutom vore det ju onekligen bra för mig att någon gång hinna jobba mer än ett år i sträck (vilket jag ännu inte gjort sedan jag påbörjade min anställning för 5 år sedan).

Och att vänta några år känns inte heller som ett alternativ, då skulle jag vara äver 40 år när barnet föds. Jag ser i och för sig inte det som något större problem just nu (förutom de ökade riskerna och den kraftigt minskade fertiliteten), men det känns lite synd om barnet som i så fall skulle ha pensionärer till föräldrar när hon/han är runt 20 år. Inte nu för att våra andra barn heller har purunga föräldrar precis. :)

Så något fjärde barn blir det sannolikt inte. Fast man ska ju förstås aldrig säga aldrig.

 
Ett ögonblick man gärna upplever om och om igen :)

När L var ungefär 2,5 år gammal började hon rita huvudfotingar:

Ganska kort därefter fick figurerna olika attribut som exv denna tomte med sin röda luva:



Och innan sin treårsdag ritade hon figurer med både huvud och kropp. Armar, ben...fingrar. Sen hände något. :)

 Inte lång tid efter det att hon fyllde tre år så ändrade hon stil. Och under lång tid såg alla hennes teckningar ut ungefär så här:



Särskilt intresserad av att rita - eller för den delen koncentrera sig lång stunder - var hon under denna period inte... Men nu, några månader före hennes fyraårsdag, har hon återfått "intresset". Ofta tar hon fram sina ritgrejer och sitter under långa stunder djupt koncentrerad och ritar. Helst av allt sysselsätter hon sig nu med den typen av teckningar som man "fyller i". (Eller pysselböcker som "Fem myor är fler än fyra elefanter"). Hon gillar dessutom att klippa ut bilderna.

L fick del 1 i "Fem myror är fler än fyra elefanters" serie av pysselböcker i julklapp. Boken heter "Mest om siffror" och var ett impulsköp under vår Stockholmsresa. Men ett mycket bra impulsköp - sällan har L varit så facinerad av något som hon varit av den boken idag. Flera gånger har hon tagit fram den och satt sig vid köksbordet för att göra "övningar". Jag tror hon gjort mer än halva boken idag - och det utan att hetsa och klottra (som hon annars kan göra ibland). Istället har hon suttit koncentrerat och verkligen ansträngt sig. Och uppenbarligen var det väldigt roligt desutom. :)

Fortsätter boken vara så här populär så blir det nog inköp av del 2 också...

Orangutangen iklädd sparkbyxa som följde med en för "Rubens-barn-docka".
Över det en gul klänning som min mamma stickat till barnens dockor
och dessutom ett par sockar av samma upphovsman (kvinna).
Pricken över i-et är en "prinsesskrona" runt halsen.