Annika Lantz - 9 ½ månad

Radiolegenden och teveprofilen Annika Lantz är föräldraledig. Hon har fått barn nummer två och upptäckt att alla som säger att det inte är någon skillnad med ett barn till ljuger. I sin dagboksroman berättar hon med sedvanlig humor och skärpa om det lilla heterolivet med kolikbarn, sömnlösa nätter och lattespäckade mammaluncher som aldrig blir av.
Här avhandlas babysim, besök på BVC och eftermiddagsteve med samma inlevelse. Liksom dammtussar och ärvda mammabyxor.

Jag har länge trott att Lantz bok handlar om hennes graviditet - att graviditeten pågick i nio och en halv månad. men så är alltså inte fallet. Boken handlar istället om hennes nio och en halv månad långa föräldraledighet. Jag hade höga förväntningar på boken och blev faktiskt lite besviken när jag började läsa den, tyckte inte den var så rolig som jag hade trott.  Men allteftersom jag läste började jag gilla boken mer och mer. Den är trots allt humoristisk och även om jag faktiskt inte riktigt har upplevt föräldraledighet vara riktigt så som Lantz beskriver så är hon ibland väldigt träffsäker. Som bland annat:

"A tittar på Bolibompa . Tomas är uppe i badrummet och badar T. Jag ligger på alla fyra på köksgolvet och plockar upp all spagetti som A slängde under middagen och tänker: Vad skönt det är med dom här stunderna då man bara får rå sig själv."

Boken är lättläst och passar perfekt då man bara vill underhållas - inte tänka. Jag tycker att den är läsvärd och ger den betyget 4-.

Kommentarer
Postat av: Kraka

Jag var ensamstående med min son från att han föddes, ensamstående i ordets rätta bemärkelse med en helt frånvarande pappa. Hade heller inga släktingar i min närhet då jag bodde långt bort. Hade förresten inte haft så stor betydelse ens om jag bott nära dem så våra relationer inte har den kvalitén. Däremot hade jag då, liksom nu, många vänner.

Hur som helst så upplevde jag tiden som föräldraledig, jag var ledig i 9 månader, som den mest fantastiska tiden någonsin. Aldrig förr eller senare har jag mått så bra, haft så mycket tid och varit så ostressad. Det var verkligen en tid av golden moments i livet med långa promenader, fikastunder inne i stan med bakelse och god bok. Jag ser ofta tillbaka på den tiden som den enda tid då jag verkligen kännt mig utvilad.

När jag reflekterar kring mina känslor funderar jag ofta på om det kan ha berott på att jag inte hade någon man/pappa att ha konfliter med.

Får se om jag läser Annika Lantz bok framöver, men hennes upplevelse är knappast min heller.

2008-10-26 @ 13:48:09
URL: http://kraka.moah.se
Postat av: M

Ja den tiden är ju den bästa man kan ha.

Jag skulle gärna öka den mer om det gick...



I boken verkar det som att Lantz är mer kluven. Å ena sidan mkt lycklig över att få vara med sitt barn, å andra sidan med en längtan "ut i livet".

Just det sistnämnda känner jag inte igen mig i.



Jag kan tänka mig att det på ett sätt underlättar att få vara ensam om alla beslut osv, slippa konflikter med barnets pappa (även om det säkert i vissa avseenden är tyngre att dra hela lasset sjlv).

2008-10-26 @ 17:01:17
URL: http://minareflektioner.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Bloggtoppen.se
RSS 2.0