Jag har varit med om många både viktiga och givande samtal... Men få samtal har gett mig så mycket som de där allra första samtalen med en person som precis har börjat kommunicera. Som med glittrande ögon fulla av villkorslös kärlek berättar saker. Berättar med hela kroppen. Med ljud från en leende mun. Med stampande ben och viftande armar. Berättar hängivet och innerligt... Oftast fullt av glädje, men ibland med en allvarsam min.

Man får nästan känslan av att det är något otroligt viktigt som sägs. Något fundamentalt. Något som vi med åren tappar förmågan att till fullo förstå.

Tänk om man kunde få bevara dessa samtal för evigt? Kunna ta fram dom och återuppleva dom gång på gång.

Det är så sorgligt att det inte går. Att förmånen att få ha en liten berättare i huset är något man bara har till låns under en mycket kort period av sitt liv och som sedan ovillkorligen borta...

Kvar finns några suddiga mobiltelefonbilder...