Det finns säkert nästan lika många "sätt att få barn att sova" som det finns föräldrar. Vilket sätt som är det bästa är jag självklart fel person att uttala mig om (troligen är det så att det finns lika många "bästa sätt" som det finns barn). :)

I alla fall läse jag en artikel i Aftonbladet om detta omdiskuterade ämne. Ett antal föräldrar berättar i artikeln hur just dom har gjort. Flera olika varianter finns det... Min variant är skulle nog kunna kallas "närhet och rutiner". Jag hör till dom som (trots en del "ojoj så kan man inte göra" från äldre generationer) är för samsovning. Att det blev så var dock inget jag hade tänkt mig innan barn nr 1 kom. Under graviditeten var jag istället en ivrig propagerare för att mina barn skulle sova i egen säng (mest för att jag var rädd för att krossa dom annars).

Men sen hände någonting. Ut kom en liten, försvarslös typ...som dessutom förbehållslöst lade hela sitt liv i våra händer. Och från första natten sov hon vid min sida i sängen. Inte kunde jag ha henne ensam i en egen säng. Hon som i nio månader hade levt så nära mig som någon någonsin kommer att kunna göra. Hon som nästan var en del av mig själv, en förlängning av min kropp. Hon som, oaktat att hon ju faktiskt inte var en sådan förlägning av min kropp, sannolikt själv ansåg sig vara det.

För mig fanns det alltså inget självklarare och naturligare än att hon skulle sova med mig (det är en av väldigt många mycket starka åsikter som jag ändrade den dag jag fick barn). Jag är glad att det blev så. Det är mysigt att ha sitt barn bredvid sig. Det är praktiskt att ha sitt barn bredvid sig. Under perioder då det ätits mycket på natten så har det rent utav varit en gudagåva att ha sitt barn bredvid sig och enkelt kunna ge mat utan att stiga upp. Dessutom, de flesta däggdjur sover med sina barn. Liksom även de människor som fortfarande lever närmare naturen.

Ju äldre flickan blev, desto tätare kom kommentarerna om att vi måste vänja henne med egen säng, vi skulle annars tvingas ha henne i våran säng i många år, vi får så störd sömn med barn i sängen osv osv. Hon fick dock sova kvar.

Intill vårat sovrum hade hon ett eget rum och en egen säng, som hon visste var hennes. En vacker dag när hon ganska snart skulle fylla två år var hon antagligen själv mogen för att sova i egen säng för då sa hon "Jag vill sova i egen säng i natt". Från den natten har hon sovit i egen säng varje natt. Helt bekymmersfritt har detta nu pågått i snart ett halvt år. Hon har inte en enda gång kommit till oss på natten (däremot på morgonen som tur är, en liten stunds mys vill man ju ha). Hon har inte en enda gång vaknat och varit ledsen. (Förutom sista veckan då hon verkar ha blivit lite mörkrädd och fått mardrömmar.)

Jag personligen hade gärna haft henne i vår säng ännu längre tid. Men hon ville inte det så självklart uppmuntrade jag hennes beslut att sova i egen säng. Det är ju naturligt att hon nu frigör sig allt mer från oss. Sånt är livet. :)

Var hon ska sova har vi alltså låtit henne styra själv. Däremot när hon ska sova är något som vi delvis styrt. Eller styrt är egentligen fel ord. Att natt är natt och dag är dag har kommit av sig själv. När vi väl började med gröt styrde vi det till 19-tiden. Och sovdax efter det. Positivt för alla i vår familj. De fasta rutinerna tror jag hjälpt till att göra sovandet så välfungerande för henne. Och det tidiga sänggående har gett oss vuxna några timmar utan barn varje kväll. (Hur underbara mina små tjejer är så är det ju faktiskt ibland så att man räknar minuterna till de ska somna och vi kan kasta oss i soffan med en godisskål) :)

Så här har vi gjort. Och för oss har det varit väldigt bra. Jag respekterar dock att andra tycker annorlunda. Jag kommer dock att låta även lillasyster sova med oss länge (och samtidigt visa på att hon har altenativet att välja egen säng om hon vill). Om hon blir två-tre år och fortfarande vill sova med oss? Den dagen den sorgen. Jag tror inte att en flytt till egen säng, även om den måste göras på föräldrarnas initiativ, blir så mycket värre bara för att barnet är två år istället för två månader.

Och hur det än går...så verkar det som att de flesta slutat vilja sova med mamma och pappa när de blivit tonåringar om inte annat. :)