Det är inte bara pappas matintag som oroar tvååringen, det verkar som att hon även är fundersam över om lillasyster verkligen får nog mycket mat.

Saken är den att lillasyster är just liten och fortfarande helammar. Här finns alltså inga nappflaskor. Storasyster anser att avsaknaden av sådana är ett stort problem. Varje gång vi passerar hyllan med nappflaskor i affären säger hon "vi måste köpa en nappflaska så att bebisen kan äta välling". Gång på gång förklarar vi att bebisen än så länge klarar sig bra på bara mjölk från mammas bröst.
 
Men varför ge upp så lätt när man ser sin syster vara på väg att svälta?
Häromdagen ville tvååringen absolut ha välling till frukost (vilket var förvånande då enda gången hon ätit välling i sitt liv var majsvälling en gång när hon hade magsjuka). Men visst fick damen välling (resterna av magsjukemajsvällingen). När jag tillredde vällingen visade det sig att den absolut skulle vara i en nappflaska (mycket förvånande val då hon själv aldrig använt en sådan). Jag förklarade att vi inte har några nappflaskor och tillslut kunde hon acceptera en pipmugg (vilket även det var ett förvånande val då hon annars dricker ur kopp eller glas).

När den eftertraktad vällingen väl var serverad drack hon två snabba klunkar och sen kom det: "Jag tror bebisen vill smaka välling". Hennes önskemål om välling var alltså ett försök att lura till sig mat åt stackars utsvultna systern. :)
"Bara en liten, liten droppe" var hennes svar när jag försökte förklara för henne om lillasysters matvanor...

Gulligt men lite sorgligt också. Stackars stora tjejen som kanske både oroar sig och funderar mycket på detta?