Som Aftonbladet och DN rapporterar om har regeringen satsat på rättsväsendet i den nyligen presenterade höstbudgeten. Bland annat åklagarmyndigheten, domstolarna och kriminalvården skall få ökade resurser.

Under många år har rättskedjan "haltat". Att anställa ett stort antal poliser är bra, men utan resurser till de led i kedjan som följer därefter så är åtgärden något av ett slag i luften. När poliserna blir fler behövs det även fler åklagare. Om det inte finns tillräckligt många åklagare för att klara av den ökade tillströmningen från polisen ligger det i farans riktning att ett ökat antal brott aldrig hamnar hos domstol. Dels kan detta bero på att utredningen inte hinner slutföras innan brottet preskriberas, dels på att vissa typer av brott kanske blir mindre prioriterade om resurser inte finns för att klara allt man önskar. Ett sådant scenario undergräver givetvis allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Att anmäla ett brott och sedan, efter lång väntan, få beskedet att brottet preskriberats och lagföring inte kommer att ske torde sänka förtoendet för vårt rättssamhälle...

Men det stannar inte där. Vad hjälper det om åklagarmyndigheten får tillräckliga resurser för att klara av det ökade trycket från polisen om inte nästa steg - domstolarna - klarar av det ökade antalet brottmål? Inte mycket. Vissa typer av mål är prioriterade och måste därför avgöras inom viss tid. Till exempel mål med ungdomar eller häktade personer kan inte få bli liggande. Men eftersom domstolen bara har ett visst antal domare anställda och dessa inte kan klara av hur stora ökningar som helst blir istället något annat "liggande". Det kan vara tvistemål, Kalle Karlssons stämning mot Bygg ochj Bygg AB blir liggande år efter år allmedan Kalle Karlsson står med sitt halvfärdiga hus och flyttar runt mellan kompisar. Det är inte svårt att räkna ut vad ett sådant scenario (som redan är en del av verkligheten) har för inverkan på allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Likväl kan brottmål som inte hör till de prioriterade bli liggande, vilket leder till att målsäganden tvingas leva under oket att ha en rättegång framför sig under lång tid - istället för att få lägga brottet bakom sig. Och inte att förglömma - även gärningsmännen bör få lägga det bakom sig. Utöver det minskade förtroendet för rättsväsendet utgör resursbrist inom domstolarna även ett hot mot rättssäkerheten. Även våra domare är vanliga människor - och som alla andra utför de ett sämre arbete om stressen blir dem övermäktig. Om tid till inläsning av mål och skrivande av utförliga och välformulerade domar inte finns riskerar dessa att bli mindre bra.

Det sista steget, kriminalvården, är även det viktigt. En dömd person bör inte tvingas vänta hur lång tid som helst på att avtjäna sin dom - och möjligheten att påbörja ett nytt liv. Likaså är det viktigt att allmänheten ser att domar verkligen verkställs. Att inte grannen som man vet dömts till fängelse fortsätter att gå hemma månad efter månad...

Vår rättstat är något vi bör vara stola över och en av grunderna för att denna skall fortleva är att allmänheten har ett fortsatt förtroende för rättskipningen. De ökade anslagen till rättsväsendet är alltså välbehövliga. Bättre sent än aldrig skulle jag vilja säga. För: En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk!