Jag är så oändligt tacksam över att jag har mina barn. Om det finns en gud så har han varit god mot mig. Jag har nämnligen, inte bara en gång utan två gånger, fått vara med om det mest fantastiska av allt.

Det kan omöjligt finnas något ljuvligare, större, starkare, mysigare eller härligare än att få förmånen att föda ett barn.

Att få sin nyfödda lilla bebis upp på bröstet och se in i de alldeles nya ögonen - som på något förunderligt sätt verkar bära på all världens visdom - är en i det närmaste magisk känsla. Tänk om man kunde stoppa tiden och få uppleva den allra första stunden, det första dygnet, i alla fall för en lite längre tid. Göra om minuter till timmar...men det går ju inte. Och som tur är så fortsätter ju de magiska ögonblicken att komma i en strid ström efter det att man blivit förälder. Men de där första dagarna på BB kommer jag för alltid att ha kvar på de allra bästa platserna i mitt hjärta. Underbara, men vemodiga minnen.

Vemodigt för tänk om det aldrig sker igen? Tänk om min kropp aldrig mer kommer att vara gravid? Aldrig mer kommer att föda barn? Jag minns när vi lämnade BB efter det att vår bebis föddes. Med en liten älskad person i babyskyddet gick vi ut till bilen för att åka hem till den andra älskade lilla personen. På väg ut mötte vi höggravida kvinnor, vandrandes fram och tillbaka, väntandes på förlossning, precis som jag själv gjorde bara dagar tidigare. Och jag kunde inte låta bli att känna ett uns av avund - avund för att de hade allt framför sig. Jag hade ju redan både förlossning och de allra första dagarna bakom mig. Vis av tidigare erfarenhet visste jag ju dessutom hur fort tiden skulle fortsätta att gå. Första månaden, första året...

Jag undrar om det är så livet kommer att vara? Att mitt i all lycka som barnen och livet i övrigt ger - så kommer det för alltid att finnas ett stänk av vemod och en längtan att återigen få uppleva att sätta ett barn till världen?