Bara 2,5 veckor kvar nu tills vi ska börja dagisinskolningen för L. Jag tror och hoppas att det kommer att gå bra - att hon trivs, att hon får kompisar.

Vi har ju haft förmånen att ha henne hemma länge. Hon är nästan 3,5 år nu och det gör ju att man ka prata med henne om dagiset och att hon förstår vad det handlar om. Vi har under lång tid kunnat ge en positiv bild av att börja på dagis - så jag tror att hon ser fram emot det. Även om det ibland kommer fram ett litet stråk av "oro". Som igår när hon plötsligt lade armarna kring min hals och sa "Kraaam mamma... Mamma, jag vill inte att du ska börja jobba. Du vet, pappa jobbar ju redan så vi har råd att bo i huset. Så du behöver inte jobba". Jag frågade vad jag då skulle göra istället, "Vara hemma med mig och E", var det snabba svaret. Men det är ju inte så konstigt om det blir lite funderingar ibland - även om hon i grund och botten nog tycker detta blir roligt.

Vi skulle ju kunna ha henne hemma ett år till (eftersom vi ska pussla med våra arbetstider så att E är inte behöver börja förskola ännu). Men vi har ändå valt att låta L börja i höst. Mot bakgrund av att alla andra i hennes ålder är på dagis stor del av dagen så känns det som att detta blir den bästa lösningen för henne.

Däremot blir det inte den förskola som vi först tänkte oss. Kort efter det att vi hade bestämt oss och tackat ja till en avdelning som kändes väldigt bra så ringde de från den privata förskolan i stan och erbjöd oss plats där. Vi tänkte först tacka nej eftersom vi redan hade fått så bra placering, men sen kände vi att vi iallfall borde åka och titta på detta också.

Först åkte jag - och blev såld. Sen ville även maken åka och han blev ännu mer såld. Sen satt vi med enorm beslutsångest. Båda alternativen kändes så bra.

Det kommunala alternativet kändes tryggt - just eftersom det var kommunalt. Jag verkligen älskade den förskollärare som jag träffade när jag var på besök där. Utegården var fin. Förskolan inte särskilt långt från vår bostad. På den förskolan var det syskongrupper - så E och L skulle tillbringa dagarna tillsammans - vilket jag inledningsvis har tyckt var det absolut bästa. Förskolan som avdelningen var på var rätt stor - men just den avdelning vi fått hade vi hört mycket gott om från många olika håll (några av våra vänner har dessutom sina barn (kompisar till L) där just nu).

Det privata alternativet kändes något osäkrare. Dels för att det var privat och dels för att de just denna sommar skulle byta lokaler och utöka från en avdelning till två. Kunde man lita på att lokalerna blir klara i tid? Det kändes dessutom lite osäkert att hälften av personalen ännu inte ens var rekryterad. Däremot kändes den personal som vi träffade enormt engagerade och fulla av inspiration. Dessutom skulle förskolan flytta till lokaler som till och med ligger ännu lite närmare oss än den kommunala skolan. Förskolan känns lagom stor - två avdelningar samt ett kommunalt dagis (med en avdelning) som de delar utegård m.m. med. Förskolan är montessoriinspirerad, något jag faktiskt kände mig lite skeptisk till tidigare, men inte nu längre. Jag skulle nog inte vilja sätta barnen på en renodlad montessoriförskola - men denna variant känns väldigt bra. Montessorin blir faktiskt ett plus istället för något jag tvekar inför. En annan positiv sak är maten. Istället för det hårt kritiserade storköket som tillhandahåller mat till resterande förskolor så äter barnen på denna förskola dagens lunch från en bra lunchrestaurang i stan. Dessutom går några barn från vårt kvarter på förskolan (06:or liksom L) och deras föräldrar hade bara positivt att säga. Förskolan har en avdelning för 1-2 åringar och en för 3-5 åringar. Det känns faktiskt som något positivt. På så sätt får E och L viss tid ifrån varandra - vilket nog kan vara bra, särskilt för  L som annars ofta tar på sig ett ganska stort ansvar för E. Skönt för henne att få var bara hon, och inte behöva hålla koll på vad E gör. Jag skulle dock aldrig vilja ha dom på två olika dagis  - men här blir det ju så att de har utevistelserna (och ibland även tid inomhus) gemensamt varje dag.

Ja vi valde alltså det sistnämnda alternativet. Och hela sommaren har vi passat på att gå förbi de nya lokalerna på våra promenader för att se vad som hänt sen sist. Riktigt roligt har det varit att se hur det sakta byggts upp. Även L har med intresse följt bygget. Glatt har vi konstaterat att utegården blir stor och fin. Att det ser fint ut inomhus när man tittar in genom fönstrena...
 
Nu är det som sagt inte länge kvar. Och jag tror och hoppas att vi valde rätt. Och att vår lilla treåring som ser fram emot detta ska mötas av välkomnande barn och vuxna. Att hon även om ett år ser fram emot att få gå dit.

Liksom jag önskar att hon i resten av sitt liv får mötas av glädje och många öppna famnar. Såväl i skolan som på framtida arbeten. För det är svårt att föreställa sig särskilt många saker som kan tänkas vara värre än om man skulle tvingas se glöden och livsglädjen i hennes ögon sakta försvinna. Ersättas av rädsla och oro. Om den trygghet och glädje hon idag utstrålar när vi pratar om dagis tas ifrån henne och  istället blir till en ovilja att gå dit.

Även om hon, liksom alla andra, kommer att mötas av motgångar och hårda ord så hoppas jag att medgångarna och de varma orden kommer vara betydligt fler.  Att hon aldrig blir mobbad och utstött. Det skulle krossa mitt hjärta att se hennes glädje, självkänsla och livslust slås ner av hårda ord och utanförskap...

Men nu ska vi inte tänka på det. Utan istället se till att L får en så bra start som möjligt och hoppas på att hennes 12-15timmar per vecka på förskolan blir riktigt roliga. För det tror jag de blir.