Råkades slå på TV´n och kanal 4. Och där pågår ett program vid namn "Jag ska bli stjärna". Förstår inte hur jag kunnat missa det då det varit ganska omskrivet - och framförallt hårt kritiserat i ett stort antal bloggar. Fullständigt vidrigt är det iallafall.

En nioårig kille som har en dröm om att bli motocrossstjärna och som "berättar om sina motocrossdrömmar och mål och vi får en inblick i vad viljan att nå toppen kostar i form av vardagsslit med tidiga morgnar, sena kvällar - och ett ständigt pusslande." Frågan är ju bara om det är hans dröm - eller den ständigt närvarande pappans? Och oavsett vilket - föräldrarna måste ju kunna stoppa vansinnet istället för att underlätta för det. Hur sunt är det att ha en "turnebuss" med en nioårings namn på - och som man flänger runt med helg efter helg? Och en pappa som bara sysslar med ens sport...och en farmor som även hon verkar vara involverad upp över öronen. Stackars unge säger jag... Sen sitter han och är så trött på dagarna av sitt hektiska liv så att skolan inte alls fungerar... Sorgligt.

Och nästa barn. En ung flicka som trippar runt på galapremiärer och ska bli sångerska... Och en mamma som gråter av lycka för att dottern kanske får en chans att få åka till USA så att hon kan få bli något där - kanske genombrott i Disneyklubben som Britney?. Härlig barndom!

Och sen ännu en ung tjej- en som ska bli fotbollsspelare. Och har en mamma som sitter där vid planen helg efter helg. Extrasynd är det om den tjejens småsyskon som också sitter där och tittar hela dagarna, hela helgerna. Hur kul är det att leva i en familj som har hela sitt fokus på att göra ett av flera syskon till stjärna?

En annan kille - som inte ser gammal ut - tar ledigt från skolan tre gånger per år för att åka på träningsläger i Spanien. Med sig har han en pappa som tar ut sin semester. Vettigt... Den pojken tränar dessutom så mycket att till och med hans klubbtränare tycker det är för mycket - och verkar också dras med en del skador.

Jag håller med Peter Swartling - borde inte barn få vara barn?? Vill dom idrotta eller sjunga eller vad som helst - det är väl bra. Men som förälder har man väl ett ansvar att se till att saker och ting sker med måtta - och att en nioåring har tid att bara vara barn också...

Och vilken tyngd blir det inte på ett litet barns axlar att veta att hela familjens fritid hänger på han/henne? När pappa har köpt en speciell buss för ens tävlingar? Hur känns det då om man börjar bli sugen på att sluta? När man vet hur viktig ens träning är för alla runt omkring...

Jag tror på att lagom är bäst. Jag kommer att uppmuntra mina barn att testa olika aktiviteter - både idrottsliga och andra. Men jag kommer aldrig att tillåta dem att ägna all sin fritid åt en hårdsatning när de är unga. Jag vill att de ska ha tid till att vara med kompisar (även andra kompisar än de som tränar samma sport(sjunger i samma kör el dyl), hinna ta sig tid med läxor - och nästan viktigast av allt: Hinna ha tråkigt. Det tror jag är viktigt. Ett liv som är ett ständigt pusslande (som crosskillen har) anser jag vara något man bör försöka skydda sina barn från - tids nog hamnar de flesta där ändå (under iallafall någon tid av livet) - men just barndomen kan väl få vara fri från sånt? Och det har man som förälder (och som tränare/talangscout/skivbolagsdirektör/osv) makt att påverka.

Peter Swartling gjorde en gång ett val: "Jag har själv lång erfarenhet av nöjesbranschen och vet hur viktigt det är att sätta gränser. Jag upptäckte Robyn när hon var tolv år. Jag väntade fyra år med att lansera henne. Det var en självklarhet för mig då, och är det än i dag."

All heder åt Swartling!