Precis så underbart som det är att vakna till detta, lika störande och jobbigt är det att vakna till gnäll och klösningar och hårdragningar.

Den senaste natten är nog en av de tre värsta jag haft sedan jag fick barn. E som brukar sova så bra har varit gnällig och irriterad. Hon har inte gråtit. Hon har inte skrikit. Men hon har varit vaken mycket och legat och gnällt och uppenbarligen varit irriterad på något eller haft ont någonstans. Först var jag vaken en timme vid tolvtiden och lyssnade på hennes klagan. Att sova var omöjligt - dels för att jag självklart ville hjälpa henne då hon uppenbarligen inte mådde riktigt bra - dels för att man inte kan sova när någon drar i ens hår, nyper ens armar (ofattbart hårt), klöser ens kinder och samtidigt gnäller oavbrutet. Och dessutom böjer sig och rätar ut sig som en daggmask på tecknad film. 

Tillslut somnade hon iallafall. Men klockan halv fyra var det samma visa igen. I nästan två timmar. 

Man ska inte klaga. Vi har haft enorm tur med nätterna och det finns säkert många som ganska ofta får stå ut med tre vakna timmar på natten. Men jag klagar ändå. Och mina klösta kinder klagar. Och mina ömma armar.

Någonting var uppenbarligen inte helt bra med E i natt. Det som kändes mest sannolikt var krångel med magen (rörelsemönstret indikerade det). Ett annat alternativ kunde möjligen vara en förkylning på gång och ont i halsen eller något annat som hon uplevde, men vi ännu inte kunde se.

E har sedan helamningen trappades ner ibland varit lite hård i magen så i morse blev det katrinplommonpuré till frukost. En stund senare spred sig en ljuvlig doft från hennes välfyllda blöja. Välkommet och önskat. Och man ser redan nu hur mycket gladare hon blivit jämfört med för någon timme sedan. Det var nog magen som var problemet.

Det är  lustigt vad luktsinnet kan förändras - jag trodde aldrig man skulle börja tycka om sådana här dofter...
Det är som med Pavlovs hundar. Bajslukt = glad bebis. Glad bebis = MYCKET positivt. Bajslukt = MYCKET positivt.