Ögonblick som stannar för evigt

Igår fick jag ett mail från min kusin. Ett mail som handlade bland annat om att det var tio år sedan min farfar dog. Jag hade faktiskt inte tänkt på det. Inte på att det var "årsdag" igår. Och absolut inte på att det redan gått tio år. Iallafall så kom det sig att vi utböt några barndomsminnen innefattande denne, nu sedan länge avlidne, man. Och en sak som slog mig är att det inte alltid är de mest storslagna händelserna i livet som man minns bäst. Det är inte jularna och resorna. Inte heller födelsedagarna eller nöjesparksbesöken. Utan det är detaljer i vardagen som fastnar. Händelser som just när de sker kan te sig betydelselösa - men som blir till minnen för livet.

Min farfar dog för tio år sedan. Jag hann känna honom både som barn, tonåring och vuxen. Det är jag glad för, för min farfar var en fin människa. En sån som jag gärna hade haft kvar i mitt liv idag då jag har egna barn. Nu är det inte så. Min farfar kommer aldrig att bli något annat än en man på ett fotografi för dem. Någon som var "mammas farfar" och som de i viss mån lärt känna via berättelse från oss som kände honom - men aldrig fått förmånen att känna på riktigt, eller för den delen hysa känslor inför. Eller ha minnesbilder av. Det är tråkigt. Men i minna minnen lever han kvar.

Jag kan fortfarande känna den speciella lukten i farfars (och farmors) bil. Hur den kändes när jag och min bror satt på de solvarma sätena på väg till en badstrand. Just strandutflykterna med deras bil är ett starkt minne. Ett annat är hur han snickrade hemma hos oss, alltid hjälpte till när han kunde. Jag kan även minnas smaken av de varma mackorna som han brukade göra åt oss i klämgrillen - en rejäl falukorvsskiva skulle det vara i dom. Och jag kan känna lukten av tjära från turerna i hans båt. Ett av mina sista minnen är från den första gången jag såg honom gråta. När han var sjuk och rädd för den kommande operationen. När en tår eller två skymtade på hans kind vid ett av mina besök på sjukhuset. Jag kramas inte så ofta - men jag är glad att jag under den hösten då jag tillbringade en hel del tid på sjukhuset tog för vana att ge min farfar en kram när jag sa hej då. För bara månader senare var han borta.

En annan nära anhörig som jag förlorat är min mormor. Hon dog tyvärr redan när jag var barn. Det är över 20 år sedan jag sist träffade henne. Men ännu finns de starka minnesbilderna kvar. Minnen av ögonblick - som jag just när de inträffade aldrig kunde tro skulle bli hågkomna. Som en av de gångerna då hon var barnvakt åt oss. Hon stod vid spisen ocxh lagade köttbullar och potatismos. Jag minns att det var väldigt gott,  men ändock - vem kunde tro att just den minnesbilden skulle fastna? Jag minns ännu hur det luktade i mormors lägenhet och hur kranvattnet smakade hos henne. Och om jag riktigt, riktigt försöker så kan jag minnas lukten i hennes sommarstuga - och känslan av mitt första bastubad med björkriskor (som skedde där). Tyvärr håller just det minnet på att obönhörligen försvinna till delar av minnesbanken som jag inte riktigt kommer åt. Även när det gäller min mormor så har jag minnen från sjukhusbesök. Från hennes sista tid. I foajen till det sjukhus där hon låg fanns en önskebrunn. Jag minns att jag vid ett besök till hennes sjuksäng kastade en peng där och tyst för mig själv önskade att hon skulle bli frisk. Eller att jag skulle få en "barbiehäst" (jag var som sagt ett barn). Hon blev tyvärr inte frisk. Och någon barbiehäst ägde jag aldrig heller. I barnens rum står dock två sådana idag.

Det hade varit roligt om mina barn hade fått lära känna dessa två personerna. Om även de hade fått sitta i bilen på väg hem från min mormor med varsitt litet russinpaket i handen. Om även de hade fått plocka bär med min farfar. Nu kommer just detta aldrig att ske - men jag är så glad över varje dag de får ha kvar sina egna mor -och farföräldrar. Och förhoppningsvis lagra fina minnen som de sen kan ta fram i resten av sina liv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Bloggtoppen.se
RSS 2.0