Idag har jag varit på banken. Det var 8 personer före mig i kön och det tog 45 minuter innan det var min tur. Det är verkligen tur att det bara händer en eller två gånger per år att jag måste uppsöka ett bankkontor.

Med mig på banken hade jag mina två barn i syskonvagnen. Ovanpå ligginsatsens fotända (precis vid mina händer alltså) hade jag dessutom en soppåse innehållandes gamla blöjor m.m. Den skulle kastas i soptunnan när vi lämnade gården hemma men det glömdes bort. Inte förrän jag satt inne på banken och redan hade väntat ett bra tag upptäckte jag den - en sån där tunn påsvariant på rulle var det dessutom. En sån som är nästan genomskinlig. Det lilla lastutrymme som finns under vagnen var fullt med biblioteksböcker och annat så det var inte mycket annat att göra än att låta soporna ligga kvar och hoppas på att ingen upptäckt dom.

Ibland är man förvirrad. Jag förstår inte hur det är möjligt att promenera hela vägen till stan utan att upptäcka att det ligger en soppåse en halvmeter från ens ögon...