Tiden den går och inget består



Det är fantastiskt att se sina barn växa. Utveckla nya färdigheter. Upptäcka nya saker. Bli egna personer.

Och samtidigt både sorgligt och lite skrämmande. Det som finns nu kommer inte alltid att finnas. A kommer till exempel inte alltid att vara en liten bebis. Tiden då hon var nyfödd är redan över. Om inte allt för lång tid kommer hon att ta sina första stapplande steg. Härligt och fantastiskt. Och samtidigt så vemodigt.

Jag har ingenting emot ettåringar som tar sina första steg. De är ljuvliga. Vilket även nyfödda bebisar är. Och just det är för alltid borta när det gäller de tre barn vi har. Ingen återvändo. De kommer aldrig mer vara ett par timmar gamla och ligga på mitt bröst nakna och kladdiga.

Just nu är A i den där riktigt charmiga åldern då hon har så mycket att berätta för alla som kommer nära henne. Och som hon berättar. Med armar och ben. Med ljuvliga läten. Och med en leende mun och glittrande ögon. Snart är även den perioden i livet över.

Att jag har två levande exempel på att även det som kommer efteråt är fantastiskt gör inte det hela mindre sorgligt. Alla åldrar är roliga på sitt sätt men det är vemodigt när ålder efter ålder oåterkalleligt försvinner in i det förflutna.

Det kanske är därför som det känns som att det är ofrånkomligt att alltid känna ett sug i hjärtat efter att göra det igen och igen och igen?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Bloggtoppen.se
RSS 2.0