En nästan smärtfri förlossning

Det började som sagt med en vattenavgång. Helt utan förvarning. Eftersom jag är rädd för att föda i bilen och mina förlossningar bruka gå fort (när de väl startat) och vi dessutom bor en bra bit från sjukhuset så ringde jag på en gång efter både barnvakt och make. När de båda hade kommit blev det färd mot Sunderbyn.

Inget hände i bilen. Inte en endaste liten värk. Väl på plats blev det CTG-kurva i det rum som efter två tidigare förlossningar (ena med flera CTG-kurvor) börjar kännas riktigt välbekant. Allt såg bra ut. Någon förlossning startade dock inte.



Det kom att bli några ringningar på klockan under ett par dagar för oss...


I vårt län har de policyn att det blir igångsättning tre dygn efter vattenavgång, om förlossningen inte sätter igång spontan före det. Det var alltså bara att ställa in sig på att senast lördag skulle det bli bebis. Trots att det kunde komma att ta några dagar rekommenderade barnmorskan att vi skulle tillbringa dessa upp till tre dagar på patienthotell. Detta av två skäl. Dels skall man tempas och CTG-kurva skall tas varje dag sedan vattnet gått. Dels på grund av mina tidigare snabba slutförlopp och den resväg som vi har till sjukhuset. Så vi checkade in på hotellet. Det var fortfarande bara eftermiddag så sedan åkte vi in till Storheden och åt mat på Max och handlade lite tidningar och annat. Att bara sitta och glo på hotellrummet är ju inte alltför roligt...

På kvällen var vi upp till förlossningen för nya provtagningar. Allt såg fortfararnde bra ut.

Sen blev det slappande och godisätning på hotellrummet. Utan värkar.



Utsikt från hotellfönstret


Under natten/tidig morgon hade jag en period på ett par timmar då någon sorts värkar (eller snarare sammandragningar) kom ganska regelbundet. Från början ungefär var 15:e minut och sen var 5:e minut. Sen försvann de. De var dessutom så svaga så de kändes inte som något som öht indikerade att någon förlossning skulle vara på gång.


Sen åt vi frukost på hotellet.



Förmiddagen tillbringades på Storheden där vi hann med typ allt. Jula, Cervera, Rusta, Jysk, "djuraffären", Ö&B, Biltema... Och sen en lunchmacka på Dagoberts inne i stan. Klockan 13 skulle vi tillbaka till förlossningsavdelningen för ny kurva och tempning.

CTG-kurvan såg bra ut igen. Likaså var tempningen bra (dvs. ingen feber). Återkoll skulle ske nästa dag, men eftersom jag är lite nojig och tycker att det är ganska obehagligt att gå och vänta så länge efter vattenavgång (särskilt då många andra landsting sätter igång efter 1-2 dygn på grund av infektionsrisken) så bad jag att få komma in på kvällen igen och det gick bra.

Efter kollen åkte vi tillbaka in till stan (sitta på hotellrum är ju som sagt lite trist). Lite vandrande i affärer, ett första besök på Kulturens Hus, en supergod glass på Max. På väg tillbaka till sjukhuset stannade vi till och åt middag (pizza i Gammelstad). Under eftermiddagen hade jag då och då någon värk. Inte regelbundet, inte superont, inget man skulle ha åkt in för - men ändock något iallafall.

Efter en stunds tidningsläsning och duschande på hotellrummet var det återigen dags för kontroll på förlossningsavdelningen. Kurvan var fortfarande bra. Temperaturen var inte lika bra; 38,1 grader. Det är ju inte superhögt, men minsta lilla feber måste som jag förstått det  tas på allvar efter en vattenavgång. Så jag fick lämna blod för att sänka(?) skulle kunna tas. Febern kunde ju indikera på en infektion, men det kunde även vara "arbetsfeber".  Jag hade nämligen under kvällen en del förvärkar eller vad man ska kalla det. De kom när jag rörde mig, men inte alls när jag låg stilla, så de kändes inte som "på riktigt". De gjorde dock ganska ont.

Under tiden som resultatet av blodprovsanalysen skulle färdigställas slappade vi på hotellrummet. Kl 22 var proverna klara och de visade på att allt var bra. Så det var bara att fortsätta att vänta på att förlossningen skulle sätta igång av sig själv. Jag hade nu en del förvärkar, dock nästan bara när jag exv. gick från hotellet till förlossningen eller rörde mig i övrigt. Jag fick iallafall några tabletter för att kunna sova bra under natten - någon värktablett och någon tablett som skulle få livmodern att slappna av (inget som skulle riskera att stoppa eller fördröja förlossningen för det fall att den skulle få för sig att sätta igång).

När vi kom tillbaka till hotellrummet så hade jag dock så smärtsamma värkar så jag omöjligt kunde sova (trots tabletterna). De kom däremot bara någon enstaka gång per timme så någon förlossning var ju inte på gång...

Hur som helst så ringde jag till förlossningsavdelningen och de tyckte att jag skulle komma tillbaka så de kunde se om det gick att hjälpa på något sätt. De kollade om jag hade börjat öppna mig och konstaterade att jag bara var öppen två centimeter - och att det alltså inte var troligt att en förlossning skulle ske de närmaste timmarna. Eftersom de inte bedömde att det var risk för att barnet var på väg ut kunde de ge mig morfin (man vill att morfinet ska ha hunnit gå ur kroppen (och barnets kropp) innan barnet föds då det inte är bra för barnet att födas morfinpåverkat - tror det hade att göra med andningsreflexerna). Så jag fick en morfinspruta och blev inlagd på BB över natten. Sov som en stock.

När jag vaknade på morgonen var läget ungefär som tidigare. Helt smärtfritt så länge jag låg stilla - men rörde jag mig fick jag värkar (dock inte av den onda typen som var kvällen innan). Så jag passade på att ligga stilla i sängen och slappa i några timmar, strax efter nio steg jag dock upp och gick över till patienthotellet för att äta frukost. Efter det var det dax att gå tillbaka till förlossningsavdelningen igen. Läget var fortfarande sånt att jag var helt värkfri om jag var stilla - men när jag promenerade fick jag täta värkar. De var dock av den hanterbara, ganska "svaga" typen.

När vi kom till förlossningsavdelningen blev vi mötta av ännu en ny barnmorska (det är ju oftast en ny för varje gång man kommer dit). Hon som mötte oss den här gången kändes på en gång "helt rätt" och jag hoppades att det skulle bli hon som mötte upp när det väl blev dags. Iallafall ville barnmorskan kolla om jag hade öppnat mig mer. Om det var så att jag hade öppnat mig lite till så kunde jag enligt henne få epidural redan nu (eftersom jag hade en historia av snabba förlossningar och dessutom var tydlig med att jag hemskt gärna ville ha en epidural som hann verka den här gången). Chansen att jag skulle ha öppnat mig mer kändes dock inte så stor eftersom jag knappt hade haft några riktiga värkar eller liknande sedan kollen kvällen innan... men det visade sig att jag var öppen fem centimeter så förlossningen var i allra högsta grad igång. Klockan var då ungefär 10.30.

Vid elvatiden fick jag gå in på ett förlossningsrum och "epiduralläkaren" tillkallades. Det tog ungefär en halvtimme innan hon kom och under den tiden fick jag testa lustgas. Inte för att jag hade några särskilt onda värkar - men för att för en gångs skull komma igång med den innan det gjorde för ont för att jag skulle kunna få in tekniken. Och för första gången fick jag till lustgastekniken och upptäckte i och med det att lustgas är ju riktigt bra. :)
(Min tidigare erfarenhet var att den är värdelös - men då hade jag inte testat att använda den rätt).

När epiduralläkaren kom hade jag fortfarande bara svaga värkar och det kändes som att det var en bra bit kvar. Just då hjälpte lustgasen mer än väl - och hade det inte varit för att jag hade starka och tydliga minnesbilder av hur ont det gör senare så skulle jag nästan ha kunnat ändra mig angående epidural.

Med fungerande lustgas och fungerande epidural så var det sedan totalt smärtfritt (kanske inte riktigt smärtfritt såklart - men iallafall jämförelsevis) att ha värkar.

En stund efter kl 13 skulle jag gå upp på toaletten men väl där kände jag hur bebisen tryckte på så det var bara att skynda tillbaka till sängen (jag brukar ha mycket snabba förlopp efter det att den känslan kommer).

Två minuter senare föddes vår dotter (efter två krystvärkar).

Själva krystskedet gjorde ju ont (mot den smärtan har exv epiduralbedövning ingen effekt) men i övrigt var detta den mest smärtfria förlossningen som jag haft. Dels tack vare att jag lärde mig hur man använder lustgasen och dels eftersom jag fick en epiduralbedövning som sattes i så god tid så att den hann börja verka. Jag har i och för sig tyckt att alla mina förlossningar gått snabbt och enkelt - men denna var nog den bästa ändå, mycket på grund av den fungerande smärtlindringen och den underbara barnmorskan.

Allt som allt blev det ungefär 2,5 timmar i förlossningssalen innan hon var ute. Snabbt och enkelt som sagt...och jag var pigg och kry efteråt. Ett par timmar senare kunde jag knappt känna några tecken på att jag nyss fött barn - förutom eftervärkarna vid amning och om jag kände på fläsket på magen såklart. :)


Lilltjejen bara några minuter gammal. Ammar för första gången och tittar upp mot mig.  


Det traditionella "efter förlossningen-fikat"



Finns det något skönare än duschen efter förlossningen?
För en gångs skull hade jag dessutom kommit ihåg att ta med mig duschprodukter som jag gillar.


Sen gick vi över till BB där tre dygns inskrivning väntade på grund av att barnet föddes mer än 18 timmar efter vattenavgång.






Ett dygn gammal fick lilltjejen sitt första bad...




Liten och söt...

En natt fick jag sälskap på BB av maken men sedan åkte han hem till storasystrarna (som hittills hade passats av mina föräldrar).

På måndagen kom de alla tre och hämtade mig och bebisen. Storasystrarna var väldigt facinerade och förtjusta i den nya familjemedlemen. Med sig hade de tygtigern som de tidigare köpt för att ge till bebisen.





En sista färd ner i den välanvända hissen


Dagen för hemfärd var solig och fin.






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Bloggtoppen.se
RSS 2.0