Tankarna man hinner tänka under de 2,5 minuterna av störtdykning är nog inte roliga. Där kan man tala om ångest. Ångest x 1000.

Nu sedan jag fick barn känns det i och för sig som att känslan och tankarna under dykningen antagligen snarare skulle innebära ångest x 1 000 000.

Jag har inte varit så förtjust i att flyga alls under de senaste 15-20 åren. Men icke-förtjusningen övergick i rent ogillande för ca 10 år sedan. Och sedan barnen kom...ja nu är känslan av ogillande än starkare.

Men visst flyger jag ibland ändå. När jag "måste".

Som tur var så är jag inte så särskilt intresserad av att resa. Det är kul någon gång ibland - men inget jag vill göra jämt. Så det blir inte så inverkande på mitt liv att jag ibland undviker flyg och att jag de gånger jag flyger inte alls upplever det som njutbart.

Dessutom är jag, av ren miljöhänsyn, ganska negativt inställd till att nyttja flyg alltför mycket.