Jag kan inte låta bli att störa mig lite på Kommunals rapport om förskolan och diskussionen som följt efter den. Visst, jag håller med om huvudbudskapet - det bör finnas barnomsorg tillgänglig annan tid än kontorstid. Så att alla får möjlighet att sköta sitt jobb, även om jobbet innebär att man slutar 19 istället för 17. Eller att man kanske jobbar på nätterna.

Men något som jag tycker är rent av idiotiskt är den debatt som uppstått gällande "hemmafrutrenden" och hur alla dessa nya hemmafruar förorsakar lidande i form av dåligt samvete hos andra. Och dessutom antagligen själva är just "hemmafruar" (på hel eller deltid) enbart på grund av att de upplever en press från omvärlden.  Alla lider - antingen av dåligt samvete eller också för att de pressats att hämta tidigt fast de inte vill... Tydligen slås det i rapporten fast att "pressen att hämta tidigt är en problematisk norm" och att den "försvårar för föräldrar att förvärvsarbeta och få ihop sin vardag".


Artiklarna om detta har varit många senaste dagarna, ett exempel är denna i Aftonbladet (inte en av de "värsta"). Några rader från artikeln:

"...dessutom svarar hälften av föräldrarna att de känner press att hämta sina barn tidigt. Det vanligaste skälet är dåligt samvete, eftersom många andra barn blir hämtade tidigt...   ...Det blir som en slags press föräldrar emellan. Alla ska jobba hundra timmar om dygnet men ändå kunna hämta vid tre. Det går inte ihop...   ...Den låga bemanningen i kombination med hemmafruidealet som pumpas ut, med vårdnadsbidraget och fokus på familjen enligt KD:s principer bidrar..."

Jag undrar hur väl denna undersökningen överensstämmer med verkligheten. Inte särskit bra tror jag. Jag tror inte för fem öre på att huvudskälet till att föräldrar hämtar sina barn tidigt är dåligt samvete och press från andra föräldrar. Jag tror faktiskt att de allra flesta som hämtar sina barn tidigt gör det för att de vill tillbringa så mycket tid som möjligt med sin avkomma under de få år som är deras barndom. (Med detta inte sagt att de som har möjlighet att hämta tidigt, men väljer bort det, INTE är intresserade av sina barns barndom. Alla har vi olika bild av vad som är bäst för våra barn och våra familjer. Vissa lägger pengarna på resor eller andra upplevelser med familjen - kanske det kallas kvalitetstid? Andra på mer vardag - kvantitetstid? Jag tror på det sistnämnda. Åtminstone anser jag det vara vad som passar vår familj bäst. Åtminstone just nu. För andra familjer passar andra typer av val och prioriteringar bättre.

Men enligt mig handlar mycket av detta om just val och prioriteringar. I mina ögon har väldigt många fler valet att hämta tidigt om de skulle vilja göra det. Nästan alla familjer kan skära in på något. Spara in på lyxiga hudkrämer och annan skönhetsvård - ett par föräldradagar att spara. Inte ha bil/bilar om de inte verkligen behövs - många föräldragar. Undivka att dra på sig skoter/husvagn/båt - många föräldradagar. Äta billig mat - också några dagar. Undvika att överkonsumera onödigheter som chips, godis, fika och alkohol - några dagar till. Spara in på resandet - ännu fler dagar. Prylar, grejer och saker - dagar, dagar och dagar.

Vi väljer inte bort allt detta. i vår familj Men vi försöker leva snålt - om än vi gillar att unna oss god mat på helgerna och även att då och då impulsköpa någon pryl som vi verkligen vill ha. Liksom vi var ute på bilsemester (=dyrt) för ett par år sedan - och ska göra om samma sak igen i sommar. Allt är en balansgång. Allt har sitt pris. Och vi har valt att "offra" en del för att kunna vara hemma mycket med barnen. Vi skulle kunna "offra" ännu lite mer och vara hemma ännu lite längre. Men det har vi inte gjort. Vår gräns går vid detta "offrandet". (som självklart inte känns som offer men jag kommer inte på något annat ord). Andra har en annan gräns. Vissa kanske lever nästan enbart på luft i många år för att ha barnen hemma väldigt länge. Andra vill leva som vanligt och kanske hellre exv. reser med sina barn än är hemma under lång tid. Kvantitet/Kvalitet... Vad som är mest rätt eller fel? Det kan nog varje enskild familj bäst svara på.

Men det fins ett stort men. Man får inte glömma att, även om jag tror att många kan vara hemma mer om de vill det, så kan inte alla det. För många är det inte en fråga om prioriteringar. För dem som redan har prioriterat bort nästan allt det jag räknat upp - och ändå har svårt att få pengarna att räcka månaden ut - är det absolut inte frågan om prioriteringar. För dem som är i den situationen skulle nog mina rader om att välja själv och prioritera snarast kunna ses som hån - om än de inte är menade så.

Jag tycker synd om de som verkligen inte  kan hämta barnen tidigt men vill göra det. Det är sorgligt att det är på det sättet. Det är fel.

Jag tycker dock inte synd om de som man ibland hör säga att de vill hämta tidigt men inte har råd - men ändå har råd med väldigt mycket annat. De har ju bara gjort ett eget val.  Och kan välja om och annorlunda om de nu vill det.

Nu hamnade jag en bit bort från debatten om hämtningshetsen. Det jag egentligen vill komma fram till gällande den är att tidningen Expressen har publicerat en artikel som jag tycker är väldigt bra. En motvikt till alla de rader som skrivits om hemmafruar som hetsar varandra och föräldrar som känner skam om de hämtar barnen efter kl 15. En artikel som handlar om att det faktiskt rent av kan vara så att föräldrar hämtar tidigt för att de vill vara med sina barn. En ganska självklar sak enligt mig. Men uppenbarligen inte enligt Kommunals rapport - för att inte tala om Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul som i en debattartikel  under rubriken "Medelklasskvinnor hetsar varandra att hämta tidigt på dagis" uppenbarligen målar upp en bild där tidiga hämtningar blivit en klassmarkör och ett sätt för kvinnor med utbildning och karriärutsikter att hitta "en balans i relationen till sin partner genom att förstärka sin mammaroll". (Det sistnämnda var nästan lustigt). :)

Slutligen: Jag personligen kan faktiskt inte se hur det på något sätt kan vara dåligt för någon att föräldrar försöker ge sina barn korta dagar på förskolan. Om de nu har vilja och möjlighet till det.

Expressens artikel:

Pulsen var helt normal när jag vid 15.30-snåret i går klev in på min dotters förskola för att hämta henne. Jag kände varken press eller hets från andra medelklasskvinnor.
Dottern lekte lugnt på gården med sina kompisar, två barnskötare fanns på plats.
En Bullerbyidyll? Nja. En mycket bra, men helt vanlig kommunal förskola i Stockholm.
Min man och jag känner oss alltigenom trygga och nöjda med förskolan och personalen - men ändå var jag alltså där redan halv fyra. Dagen dessförinnan hade maken hämtat tidigt. Varför? För att vi vill ha tid med vårt barn. Inte för att markera en statussträvan uppåt, utan för att även på vardagar - innan det blivit för sent och treåringen för trött - kunna ta en sväng förbi biblioteket eller pulkabacken. Eller så bara till Ica och sedan hem för att laga mat.

Livet som småbarnsförälder är väldigt mycket vardag - men varför skulle det bli mindre av den för att vi alla jobbar längre dagar och barnen är fler timmar på förskolan?
I fackförbundet Kommunals uppmärksammade rapport "Alla andra hämtar tidigt" slås fast att "pressen att hämta tidigt är en problematisk norm" och att den "försvårar för föräldrar att förvärvsarbeta och få ihop sin vardag".
Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul hakar på i en debattartikel på Newsmill under rubriken "Medelklasskvinnor hetsar varandra att hämta tidigt på dagis". Hon målar upp en bild där tidiga hämtningar blivit en klassmarkör och ett sätt för kvinnor med utbildning och karriärutsikter att hitta "en balans i relationen till sin partner genom att förstärka sin mammaroll".

Jag ser framför mig ängsliga "Solsidan"-våp som inte vågar köpa halksockor utan att ha lyssnat av med mammagruppen i Saltis. Som lusläser förskolans anslagstavla med hämtnings- och lämningstider, och först därefter skriver in det egna barnets vistelse. Komiskt i tv - men var i verkligheten finns dessa människor? Jag har inte stött på dem.
Jag påstår att få föräldragenerationer är utsatta för så mycket åsikter och pekpinnar som 70- och 80-talisterna. Behöver vi verkligen bli pålagda ytterligare skuldbördor? Och för en sådan sak som att våra barn hämtas för tidigt på dagis?
Självklart är det ett problem om 30 procent av småbarnsföräldrarna anslutna till Kommunal upplever att de inte kan jobba heltid på grund av förskolornas öppettider. Självklart ska vi ha förskolor med hög pedagogisk kvalitet och anständig personaltäthet. Men är längre dagar för barnen sättet att nå dit? En tvååring som går på dagis fem dagar i veckan mellan halv nio och halv fyra har en "arbetsvecka" på 35 timmar. Är det för lite? Och vem avgör det? Inte Kommunal eller Nalin Pekgul, om du frågar mig.

Efter att ha läst igenom hur Kommunals enkät är upplagd känner jag - som man frågar får man svar. Det är inga öppna frågor av typen "hämtar du tidigt på dagis" och sedan "varför". Utan "upplever du en press att hämta tidigt?". Av de 450 medverkande har 48 procent, 216 personer, svarat att de ibland eller ofta upplever denna press. I följdfrågan har strax över 100 angett att det är för att många andra barn blir hämtade tidigt. 100 föräldrar - i ett land där det finns 668 000 barn under sex år, enligt SCB. Att på ett så litet urval göra det till en sanning att svenska föräldrar hetsar varandra att hämta tidigt på dagis känns, milt sagt, förhastat.

Kommunals ordförande Annelie Nordström säger att det vilar ett skammens ok över att använda barnomsorgen, samtidigt som förbundet i sin egen rapport konstaterar att 86 procent av alla 1- 5-åringar är inskrivna i densamma.
Jag inser att föräldrar som kan hämta tidigt och har flexibla arbetstider är lyckligt lottade, och att det verkligen inte är alla förunnat. Driv gärna kampanj för utökade öppettider på dagis. Men gör det inte genom att ställa grupper mot varandra.
Är det något som är en frihetsreform - inte minst för kvinnor - är det väl att ha större inflytande över sina arbetstider? Jag hoppas att fler, inom samtliga samhällsklasser, ska nå dit.

SOFIA STRIDSMAN
Sofia Stridsman är frilansjournalist