Dagen efter

Så här dagen efter undrar jag lite över hur vissa tänker.

Har varit och röstat



En röst grundad på några enstaka sakfrågor. Och på person.

En röst grundad på slumpen - på vad andra sagt om partierna och på vad jag tror, utan att veta något alls.

En röst grundad på ideolog - och med den sammanhängande sakfrågor. Och i viss mån person.


Kommun.

Landsting.

Riksdag.


Apropå Ohly och bröstpumparna

Läs kloka ord i Linas krönika.

Hur mycket Ohly än vill det så är inte alla stöpta i samma form.

Jag var (och är) också en sån där mamma som sabbar jämnställdhetskampen. Om jag så fick en ultramodern pump gratis så skulle jag inte vilja ha den (om nu inte jag eller mitt barn plötsligt behövde det av medicinska skäl). Jag har aldrig ägt en nappflaska ens. Jag vill inte mata dom med sån om jag inte måste. Hur man än ser det så är det ju självklart att regelbunden tilläggsmatning med flaska (om den innehåller ersättning) minskar mängden mjölk i brösten. Och det vill inte jag. Något behov av den "frihet" som flaskmatning (med utpumpad mjölk) skulle ge mig har jag inte heller. Tiden man ammar är ju ändå så kort. Jag kommer sannolikt att ha helammat barn i 18 månader av mitt liv. Och delammat ett par år därutöver. Vad är det på en livstid? 

Jag tycker ändå att det är bra att det finns bröstpumpar och flaskor och ersättning. Vi är ju inte stöpta i en och samma form. Vissa vill amma ett par månader - andra ett par år. En del vill inte amma. Andra vill amma men kombinera med ersättnig. Sen finns det ju dessutom några som inte alls kan amma även om de skulle vilja.

Och så länge ingen kommer till skada, varför kan det då inte få var upp till familjerna hur man matar sina bebisar?

Ohly må vilja folket väl. Men han kommer inte att få min röst imorgon.

Politikerdebatt

Ikväll har jag och A varit och tittat på en debatt med de lokala politikerna här i kommunen.

En märklig blandning av människor. Mder eller mindre insatta. Mer eller mindre duktiga talare. Mer eller mindre pinsamma. Mer eller mindre rumsrena åsikter. Och med partiprogram som mer eller mindre överensstämmer med vad jag tycker.

Som det ser ut nu står det och bäger mellan två partier för min del. Och så finns det några partier som just braa "finns". Och ett par stycken som är så uteslutna som de bara kan bli - av olika anledningar.

Stackars de rödgröna

Igår såg jag utfrågningen av Lars Ohly på Debatt och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om de rödgröna som har ryggsäcken V att släpa på. De måste ju rimligen ångra att de tog in detta ankare i båten?

Lars Ohly är nog snäll och vill alla väl. Men på ett sjukt sätt. Det är rent av lite obehagligt hur han svävar i det blå och "rar men världsfrånvänd tonårsidealist" känns rätt träffande.

Konstigheterna är flera - men den jag fastnat mest för är bröstpumpandet och den delade föräldraledigheten. (Även om resonemanget kring gynnandet av fotbollsproffs också var lustigt).

Innan jag fick barn var jag starkt för tvångsdelning av föräldraledighet. Numera är jag starkt mot. Visst, jag inser fortfarande att så länge kvinnor tar ut mer av ledigheten så drabbar det kvinnor negativt på arbetsmarknaden. Alla kvinnor. Och jag anser väl på något sätt fortfarande att mitt val att mer eller mindre lägga karriären på hyllan under några år är ett svek mot alla kvinnor. Men ärligt talat så är det av mindre betydelse i det stora sammanhanget.

Jag vill till exempel amma mina barn länge. När de två äldsta var sju månader ammade de fortfarande ett par gånger per dag. Skulle jag ha jobbat heltid då så hade vi fått göra på något annat sätt. Visst hade det väl gott bra det med - men nu valde vi i vår familj att göra på ett vårt sätt. Och det vill vi få göra även i fortsättningen. Jag vill amma vårt yngsta barn hur länge jag vill - utan att någon man med kommunistiska strävanden skall lägga sig i det. (Och, nej, jag vill inte använda någon bröstpump så som han föreslår att man ska göra).

Jämnställdhet är viktigt. Men allt tyder på att skillnaden i uttag av föräldradagar sakta men säkert håller på att jämnas ut av sig själv. Utan tvång.

Dessutom. Jag upplever mig inte förtryckt för att jag tagit huvudansvaret för barnen deras första tid i livet. Jag upplever mig inte fastlåst för att jag valt att amma. Jag är medveten om de ekonomiska konsekvenserna av mina val - men gör valet ändock. Och med glädje. Vi i vår familj har valt att försöka kompensera lite av mitt rent ekonomiska tapp genom att pensionsspara lite extra åt mig - just nu blir det inte så många kronor men i framtiden då vår ekonomi ser annorlunda ut kommer vi att spara mer. Trots att jag varit den som ammat barnen och varit hemma i början så har även deras pappa en bra relation till dem. Även han har varit föräldraledig - men på den tidpunkt som vi valt utifrån våra önskemål och förutsättningar. Vi har valt helt själva och det har fungerat bra. Och nej - jag är inte hemma med mina barn i brist på annat. Jag har en anställning inom det område som jag utbildat mig för. Jag trivs på mitt jobb som både är stimulerande, utvecklande och fullt av karriärmöjligheter. Jag är däremot medveten om att min karriär inte mår bra av de val jag gjort sedan barnen kom. Det är tråkigt. Men allt har ett pris och jag är villig att betala det priset. Min tid kommer. Barnen är små en gång och det är just nu. Den tiden kommer inte tillbaka.


Vi har tre barn varav det äldsta är fyra år.

Jag var föräldraledig i 17 månader med första barnet - arbetade dock på timbasis från hemmet under det sista året av den tiden. När jag återgick i arbete var barnets pappa föräldraledig på deltid (ungefär halvtid) i ca 10 månader samtidigt som även jag arbetade just deltid (ungefär 55-60%). En av oss var alltid hemma (förutom en halvdag per vecka då vi båda arbetade samtidigt som dotterns mormor tog hand om henne). Flickan helammade i ca sex månader. Även månaderna därefter ammade hon en hel del. Amningen minskade sedan med tiden i den takt som dottern fick bestämma. När hon var ca 15-16 månader slutade hon amma.

Med dottern nummer två var jag föräldraledig (frånsett vissa timmar som jag arbetade hemma) i 14 månader. Efter det arbetade jag 80-100% i sju-åtta månader. Dessa månader tog barnens pappa huvudansvaret. Han arbetade ca 30% och fortfarande var en av oss alltid hemma (förutom halvdagen med mormor). Dottern helammade i ca sex månader. Sedan delammade hon. Hon var dock mindre intresserad än första barnet och redan vid 10-11 månaders ålder hade amningen minskat så mycket att den upphörde.

Nu är jag hemma med dotter nummer tre. Tanken är att jag kommer att vara ledig till hon är ca 15-16 månader. Sedan kommer hennes pappa att var ledig på heltid eller nästan heltid i 5-10 månader. Totalt sett kommer vi i slutändan att ha varit föräldralediga i nästan sex års tid i rad - om än jag kommer att ha tagit ut flest av dessa lediga dagar så har även min man varit hemma en hel del. 

När samtliga barn väl börjar förskola kommer vi båda två att gå ner i arbetstid till 80-90% för att göra deras dagar lite kortare och för att ge tid över till att leva med dom. Att göra saker med dom. Och att bara vara med dom.

Så har vi valt att göra. För oss har det fungerat och känts som ett bra val. Andra familjer väljer att göra på andra sätt som känns bra för dom och som fungerar för dom. Varför ska det vara så fel?


"Bevara vår kultur" - något som är lätt att slänga ur sig som argument för sin sak...?


En av de bloggar som jag brukar titta in i då och då är "Lady Dahmers". Och detta inlägget i den bloggen handlar om något som även jag funderat på.

Ofta framställs det som att vår svenska kultur lever under dödshot. Snart är vårt kulturarv borta. Och i varje kvarter kommer det i framtiden att finnas minst en moské. Och våra barn kommer inte att få sjunga nationalsången.

Ve och fasa.

Liksom Lady Dahmer undrar jag hur detta hot ser ut? På vilket sätt kommer det att ske?

Och.
Alla de som upplever detta stora hot mot vår "svenskhet" - vad gör de för att bevara vår kultur (utöver att försöka stoppa invandringen)?

Äter de dillkött och kalops ikväll? Eller blev det kanske något italienskt eller thailändskt?

Semestrar de i vårt vackra land? Vandrar de i skogen till gamla runstenar med era barn? Besöker de hembygdsgårdar och andra ställen där vårt kulturarv görs tillgängligt? Eller åker de på charter? Besöker Disneyland?

Jag bara undrar...

Personligen tycker jag inte att det ena behöver utesluta det andra, eller är bättre än det andra. Vi äter både traditionell svensk husmanskost och "utländsk" mat i vårt hem. Vi besöker både gamla hembygdsmuseer och nöjesparker. Jag tycker dock att vårt land har mycket att erbjuda och semestrar än så länge helst här med mina barn. Charter är ju trevligt men kan komma sen (enligt mig).

Vad är det för bra med det då??

Rödgröna lovar att barn till föräldralediga ska få rätt till 30 timmar förskola varje vecka.

Varför det?

Är det ett löfte man vinner röster på?

Vill föräldrar som är lediga med en bebis ha sin tvååring på förskola 30 timmar varje vecka? Eller ens sin fyraåring? Jag vill det då inte.

Och ska alla dessa barn till föräldrar som är lediga göra så att de redan stora förskolegrupperna blir ännu större? Och de som behöver förskolan på heltid får vistas i en sämre verksamhet?

Jag personligen kan iallafall inte se något bra i ett förslag som detta. Utgår från att barn/föräldrar som av någon anledning har sätrskilda behov av förskola redan nu kan ansöka om och beviljas extratid. För oss andra föräldralediga räcker det väl gott med färre timmar. Nog finns det väl vettigare saker att lägga pengarna på - mindre barngrupper, utbildning av personal osv osv.

Det lönar sig att kämpa

Barn- och grundskolenämnden har igår på ett extrainsatt sammanträde rivit upp hela det beslutet som vi föräldrar på L´s förskola klagat på. Inte bara rivit upp beslutet om införande på privata förskolor (vilket vi tyckte skedde med för kort varsel) - utan rivit upp det ursprungliga beslutet från förra hösten som medförde barngrupper på upp till 23 barn (varav vissa "halva").

Så nu slipper både de kommunala förskolorna och vår privata förskola denna mindre bra nyordning.

Någon annan nedskärning är antaligen att vänta. Men förhoppningsvis en bättre och mer genomtänkt. Och med lite längre tid för anpassning...

Vårdpersonal med vingar

Katrin Zytomierska har precis fått sitt första barn och haft en rätt jobbig förlossning och efter den fått mycket sstöd av vårdpersonalen. Jag har inte haft någon jobbig förlossning någonsin. Jag har varit i kanonform direkt efter varje förlossning. Men jag delar hennes åsikt om vårdpersonalen. Hon skriver det jag tänkt efter varje förlossning - extramycket efter denna senast eftersom jag nu även testat att vara inlagd på barnintensiven.

Jag har sån enorm respekt för undersköterskor och barnmorskor (och även sjuksköterskor och läkare). Efter varje förlossning vill jag också arbeta inom vården. De borde högaktas och få hög lön. Det har ju förvisso vissa av dem - men undersköterskorna och barnmorskorna, två yrken som nästan bara verkar dra till sig de allra bästa av människor, har det inte.

Katrins inlägg:

Visste ni om att sköterskorna på Danderyd har vingar? Det är inte som jag säger, de har det. De är väldigt svaga så man kan knappt se dem, men om man bara kisar lite så ser man dem. Det är inte som jag hallucinerar, jag frågade Macke när han var här och han sa att han också sett dem. Vingarna alltså.

Efter den här veckan och tills den dagen som jag dör kommer jag att ha mest respekt för undersköterskor och barnmorskor av alla yreken som finns. Jag önska att jag kunde vara sköterska. Jag önskar att jag hade det i mig. Det har jag verkligen inte, men det finns inget så coolt.

När man ligger där och bara har ont och mår skit och inte vet vad man ska göra med sig själv. Då flyger de runt där som små änglar och ser till att man mår bra, de tröstar och klappar. De pratar och de baddar. Och alla är lika underbara. Inte en enda som är sämre eller bättre. De är alla skolade i samma skola. Kärlekens skola.

Jag vill att sjukhuspersonalen i Sverige ska ha högre lön. Kan jag göra något för att bidra till detta? Sen vill jag fixa spons till Danderyds sjukhus. Det behövs vaser. Kontakta mig gärna om ni är ett företag som är lite businessminded och fattar vad vaser med ert logo kan göra för er business.


Den svenska sjukvården

Det klagas ofta på sjukvården här i landet. Och även jag har säkerligen klagat några gånger...

Men jag har blivit allt mer positiv till den. Och, om inte annat, full av beundran och respekt för de människor som arbetar inom vården.

När jag blev gravid fick jag höra att "de skickar bara hem folk från förlossningen - man måste vänta med att åka in till sista minuten". Så har jag inte upplevt det. Vill man stanna så får man nog oftast det. Samtliga mina förlossningar har föregåtts av en eller ett par nätter på patienthotell.

Nästa sak jag fick höra var att "man kastas ut från BB nästan direkt efter förlossningen". Inte heller det har jag upplevt. Det är snarare tvärtom...

Inget av det jag hörde om förlossning och BB har alltså införlivats. Och till råga på allt visade det sig att båda dessa avdelningar var bemannade med oerhört duktig och engagerad personal. Att det aldrig känts som att man saknat något - vare sig medicinskt kunnande eller tid och engagemang. Aldrig.

För att inte tala om min nyfunna erfarenhet av Sunderbyns avdelning 56, dvs. barnintensivvårdsavdelningen. Vilket ställe. Mitt intryck är att där är tekniskt sett väldigt välutrustat. Där finns all den vård och det kunnande som målgruppen kan tänkas behöva. Där finns läkare och där finns sjuksköterskor - och inte minst barnskötare (om det nu var den benämningen de hade). Aldrig tidigare har jag insett vilken stor och viktig kugge i sjukvården alla sköterskor är. Med min ringa erfarenhet så har det blivit så att läkarna har "räknats mest". Men vad vore vården utan alla dessa, företrädesvis kvinnor, som jobbar dag som natt och med engagemang och glädje finns där för patienterna på ett plan som läkarna aldrig kan göra? Jag hoppas att de får bra betalt för det viktiga arbete som de utför (fast så lär det ju tyvärr inte vara).

Och inte blir man utkastd från barnintensiven heller... Snarare tvärtom :)

Cecilia Hagen är inte den krönikör vars åsikter jag oftast delar

Men den här gången tycker jag hon uttryckte många klokheter.

Som jag förstått det så är det helt sjukt hur mycket man belastar jorden med en flygresa. En resa till Paris sägs motsvara ungefär två års bilkörande á 1 000 mil per år.

Fler borde semestra med tåg tycker jag. Mängder av affärsresor borde ställas in till förmån för konferenser anordnade med teknik som möjliggör sammanträden med deltagare som sitter långt från varandra. Det borde inte anses vara var mans rätt att självklart åka till Thailand varje år. Och vi borde inte ta för givet att varenda exotisk blomma eller frukt alltid ska finnas tillgänglig. Tycker jag.

Men det sägs ju att detta kommer att reglera sig själv. Att i takt med att oljan sinar kommer flygandet att återgå till rimligare nivåer. En Thailandsresa kanske blir något som man kostar på sig en gång i livet. Vissa typer av snittblommor kanske inte finns tillgängliga för oss i januari. Och fler sammanträden hålls utan att deltagarna flyger runt i landet och världen för att kunna deltaga. Personligen kommer jag inte att lida ett dugg av om det blir så.

Inte för att jag på något sätt vill återgå till tiden innan flyget fanns. Det fyller många viktiga funktioner. Organ och mediciner, liksom reservdelar till fabriker, kan behöva snabb frakt. Sånt tycker jag är viktigt (till skillnad från att frakta snittblommor från andra sidan jorden). Och vissa affärsresor är givetvis viktiga och måste genomföras med deltagarna samlade på en plats. Liksom det självklart är bra att det finns möjlighet för "alla" att i allafall någon gång se sig om i världen och kanske koppla av i ett annat klimat och lämna vardagen hemma i Sverige. Ett glas vin på en balkong en varm kväll vid medelhavet är ju inte helt fel. (Till skillnad från Cecilia Hagen flyger jag faktiskt - även om det inte blir ofta, dels av hänsyn till miljön, dels för att jag inte gillar att flyga och dels för att jag tycker att det finns så mycket fint att upptäcka och se i Sverige (för barnen).

Men måtta med allt. Det har gått lite för långt tycker jag, och håller med Cecilia Hagen:
"Somliga flyger till Thailand när de ska till tandläkaren, har jag nu förstått. Och andra blir alldeles rastlösa om de inte får resa långt, långt bort minst en gång i kvartalet. En weekend i Rom för att det är så trist här hemma, ett par dagar i New York och julen firar vi alltid i Indien.
När blev det så här? När blev det så självklart, när blev det en rättighet att oavbrutet förpesta luftrummet? Alla reser precis hela tiden, men det är inte förrän nu det blivit så påträngande påtagligt.
Ärligt talat, är det inte ett visst okynnesresande som pågår? Ska det verkligen vara nödvändigt att hålla på på det här viset? Vem förmår ta någon form av ansvar och sätta gränser? Ingen vill, törs eller kan. Det blir förmodligen naturen själv som gör det till slut."

Suck

Avundsjuka och gnäll. Sett till Sveriges finanser i stort är detta bröllop knappast en av de större utgiftsposterna. Och vad bröllopet ger tillbaka  marknadsföringsvärde kan knappast värderas. Dessutom så är det nog som så många sagt - i dessa tider av "mörker" och negativa besked kanske detta är vad vi behöver. Något att glädja oss åt. Lite festlighet i vardagen.  

Jag skulle självklart aldrig ha råd med ett bröllop i den stilen som detta par kommer att få. Men jag slipper å andra sidan den offentlighet som de ständigt lever i. Och mest avgörande av allt - jag kommer aldrig att kunna bli ett så bra reklampelare för vårt land som kungafamiljen faktiskt är. De gör ett bra jobb tycker jag. Och jag unnar Victoria och Daniel ett riktigt fint bröllop - och bryr mig inte så mycket om det går några skattekronor till det. För i det stora hela är det inga enorma summor - inget som istället för bröllop hade kunnat användas för att "vända Sverige på rätt köl". Skulle pengarna som går till detta bröllop istället ha kunnat ge alla de arbetslösa jobben åter så hade jag sett annorlunda på det. Men de hade sannolikt inte räckt till annat än kortvariga punktinsatser - och då tror jag den sammantagna positiva effekten för Sverige som  detta bröllop kan ge är större än den positiva effekt pengarna hade kunnat göra på annat håll.

En balansgång

Dagens stora nyhet har varit det kommande giftermålet mellan prinsessan Victoria och Daniel. Jag har tillbringat kvällen med att kolla in de olika extrainsatta programen i på tv. Jag är för monarkin och hoppas att detta är något som kommer att stärka dess popularitet. Det är på något sätt en balansgång - kungahuset måste vara folkligt för att accepteras i dagens moderna samhälle. Men blir det för folkligt så förlorar det sin glans - och tappar sin funktion.

Jag tror och hoppas att Daniel kommer att axla detta nya på ett bra sätt. Det är inte precis något litet och enkelt som han är på väg att ge sig in i. Han verkade visserligen väldigt nervös idag - men man måste ju beakta att att han ligger en 30 år efter Victoria i övandet. Om några år blir det nog hur bra som helst. Kära verkar de vara iallafall. Och lyckliga. Speciellt Victorias ögon fullkomligt strålade ju.

Jag är glad för deras skull och ser fram emot bröllopet - även om det ju är rätt lång tid kvar till dess.


En bra dag

Förra veckan var en ganska trist vecka. Det var grått och trist ute mest hela tiden. Tidningarna basunerade ut den ena nattsvarta rubriken efter den andra. Våran TV gick sönder. Vårat bilbatteri dog. Min man fick besked om att hans arbetsplats ska läggas ner. Inte mycket som var så där överdrivet positivt alltså...

Men idag skiner solen och det är en sån där riktigt fin höstdag. Huset är nystädat. Till och med tidningsrubrikerna är mer positiva...boräntorna sjunker och börsen rusar uppåt. Rusningen var väl ganska väntad efter helgens alla räddningspaket men hur långvarig den blir är ju osett. Det finns ju ett talesätt,  "upp som en sol, ner som en pannkaka". Vi får se hur det fortsatta mottagandet av paket och annat blir nu närmaste dagarna...

För mig är det dock ganska oförståeligt hur det har kunnat få gå så här långt? Vart har alla pengar tagit vägen? Och alla de medel som aldrig funnits annat än på pappret...hur har så många människor, under så lång tid, godtagit det? Har inte historien lärt bankerna att iaktta lite större försiktighet än vad som nu verkar ha varit fallet? Nu drabbas otroligt många människors ekonomi av detta, om inte annat genom skattsedeln (för stöden till bankerna). Några har säkert lyckats dra in stora summor under dagen. Någonting får mig att tro att dessa några till stor del är samma värdepappershandlande människor som delvis varit med och orsakat oss andra denna "kris"?

Nåväl... - idag ska vi i alla fall passa på att njuta av det fina vädret. :)

Kedjans trasiga länkar - lagade?

Som Aftonbladet och DN rapporterar om har regeringen satsat på rättsväsendet i den nyligen presenterade höstbudgeten. Bland annat åklagarmyndigheten, domstolarna och kriminalvården skall få ökade resurser.

Under många år har rättskedjan "haltat". Att anställa ett stort antal poliser är bra, men utan resurser till de led i kedjan som följer därefter så är åtgärden något av ett slag i luften. När poliserna blir fler behövs det även fler åklagare. Om det inte finns tillräckligt många åklagare för att klara av den ökade tillströmningen från polisen ligger det i farans riktning att ett ökat antal brott aldrig hamnar hos domstol. Dels kan detta bero på att utredningen inte hinner slutföras innan brottet preskriberas, dels på att vissa typer av brott kanske blir mindre prioriterade om resurser inte finns för att klara allt man önskar. Ett sådant scenario undergräver givetvis allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Att anmäla ett brott och sedan, efter lång väntan, få beskedet att brottet preskriberats och lagföring inte kommer att ske torde sänka förtoendet för vårt rättssamhälle...

Men det stannar inte där. Vad hjälper det om åklagarmyndigheten får tillräckliga resurser för att klara av det ökade trycket från polisen om inte nästa steg - domstolarna - klarar av det ökade antalet brottmål? Inte mycket. Vissa typer av mål är prioriterade och måste därför avgöras inom viss tid. Till exempel mål med ungdomar eller häktade personer kan inte få bli liggande. Men eftersom domstolen bara har ett visst antal domare anställda och dessa inte kan klara av hur stora ökningar som helst blir istället något annat "liggande". Det kan vara tvistemål, Kalle Karlssons stämning mot Bygg ochj Bygg AB blir liggande år efter år allmedan Kalle Karlsson står med sitt halvfärdiga hus och flyttar runt mellan kompisar. Det är inte svårt att räkna ut vad ett sådant scenario (som redan är en del av verkligheten) har för inverkan på allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Likväl kan brottmål som inte hör till de prioriterade bli liggande, vilket leder till att målsäganden tvingas leva under oket att ha en rättegång framför sig under lång tid - istället för att få lägga brottet bakom sig. Och inte att förglömma - även gärningsmännen bör få lägga det bakom sig. Utöver det minskade förtroendet för rättsväsendet utgör resursbrist inom domstolarna även ett hot mot rättssäkerheten. Även våra domare är vanliga människor - och som alla andra utför de ett sämre arbete om stressen blir dem övermäktig. Om tid till inläsning av mål och skrivande av utförliga och välformulerade domar inte finns riskerar dessa att bli mindre bra.

Det sista steget, kriminalvården, är även det viktigt. En dömd person bör inte tvingas vänta hur lång tid som helst på att avtjäna sin dom - och möjligheten att påbörja ett nytt liv. Likaså är det viktigt att allmänheten ser att domar verkligen verkställs. Att inte grannen som man vet dömts till fängelse fortsätter att gå hemma månad efter månad...

Vår rättstat är något vi bör vara stola över och en av grunderna för att denna skall fortleva är att allmänheten har ett fortsatt förtroende för rättskipningen. De ökade anslagen till rättsväsendet är alltså välbehövliga. Bättre sent än aldrig skulle jag vilja säga. För: En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk!

Nyare inlägg
RSS 2.0