Det finns ingenting som stör mig lika mycket som mitt hår. Nästan ingenting iallafall.

Det borde rimligen ingå i de där stenåldershormonerna att vilja klippa håret kort när man får barn. I min hormonuppsättning verkar det dock inte göra det. Tyvärr.

Jag har hår överallt. Långa hårstrån som på grund av amning lossnar i en aldrig sinande ström. Hårstrån som ännu inte lossnat och som hänger i vägen då min bebis ska äta. Hårstrån som tovar ihop sig och som små bebishänder fastnar i.

Gaah vad det är hemskt med långt hår. Ändå klipper jag mig inte. Hormonfel...