L är den i familjen som är överlägset mest social. Dagligen kommer förlag som "Jag undrar om vi kanske skulle ringa till mormor och fråga om hon vill komma till mitt hus". Eller "Jag tror vi ska gå till F (kompis som bor i närheten) idag". Varje gång hon får chansen att prata i telefon inleder hon med någon av fraserna "Hej, jag tänkte att du kan komma hit till mitt hus" eller "Hej, jag undrar om jag kan komma till er idag".

Och inte nog med det. När vi hälsar på hos någon är hennes inledande standardfras: "Vi ska stanna länge idag" (Inte  orden om att man har mycket att hinna med och därför bara kan stanna en kort stund - som nog är vanliga att vi vuxna inleder med).

Men det är inte alltid hon är så social - eller inte mot alla rättare sagt. Idag när vi hade varit ute på en promenad skulle hon stanna hos sin mormor och morfar en stund när vi passerade dom på hemvägen. I hallen råkades jag säga något ord om att vi (föräldrarna) kanske också skulle stanna...då kom det, högljutt och bestämt, "NEJ".

Vi föräldrar är inte lika populära som andra just nu...

Som tur är vänder det fort och när vi väl kommit hem duger vi igen :)

(Man kan tro att stackarn sitter ensam med oss jämt när man läser det här - men så är det inte, vi är inte helt associala utan hälsar ofta på (eller får besök av) både jämnåriga och andra. Men hon är omättlig. Det ska helst ske varje dag och hela dagarna.)

Nu har det gått snart 10 dygn sedan vi påbörjade behandlingen med Elocon och allt ser just nu bra ut - av eksemen finns bara väldigt små spår kvar. Det vi har gjort - förutom smörjandet - är att E inte fått någon mat innehållande tomat (inte för att vi tror att hon är allergisk utan för att just tomat kan vara ganska "retande" för en som redan är känslig - vi ska snart prova återinföra det i kosten igen).

Från och med nu kommer vi att minska Eloconet till varannan kväll. Mjukgörande blir som tidigare - ofta och mycket.

Nu har det gått ungefär en vecka sedan senaste besöket på barnmottagningen och de starka kortisonerna har gett stor effekt på eksemen. Kinderna som för en vecka sedan var illröda och började visa tecken på att snart vara stora, vätskande, skorptäckta sår, är just nu nästan helt bra. Senaste veckan har de smorts varje kväll med Elocon och flera gånger per dag med mjukgörande (Miniderm och Repair).

Även de "slumpvis" placerade problemfläckarna på kroppen har fortsatt bli bättre - samtliga av dem är nästan osynliga nu. På händerna hade E för en vecka sedan ganska irriterade partier. Knallröda, svullna, flagiga. Även dessa är nu nästan borta (de smordes tidigare enbart med mjukgörande - men senaste veckan har kortisonet använts även där. Det var så pass skadat så det var bäst att göra så trots "gnagrisken").

Svaren på blodproven som togs förra veckan har nu kommit och de visade inte på någon allergi mot de ämnen som testades.

Igår fick jag ett mail från min kusin. Ett mail som handlade bland annat om att det var tio år sedan min farfar dog. Jag hade faktiskt inte tänkt på det. Inte på att det var "årsdag" igår. Och absolut inte på att det redan gått tio år. Iallafall så kom det sig att vi utböt några barndomsminnen innefattande denne, nu sedan länge avlidne, man. Och en sak som slog mig är att det inte alltid är de mest storslagna händelserna i livet som man minns bäst. Det är inte jularna och resorna. Inte heller födelsedagarna eller nöjesparksbesöken. Utan det är detaljer i vardagen som fastnar. Händelser som just när de sker kan te sig betydelselösa - men som blir till minnen för livet.

Min farfar dog för tio år sedan. Jag hann känna honom både som barn, tonåring och vuxen. Det är jag glad för, för min farfar var en fin människa. En sån som jag gärna hade haft kvar i mitt liv idag då jag har egna barn. Nu är det inte så. Min farfar kommer aldrig att bli något annat än en man på ett fotografi för dem. Någon som var "mammas farfar" och som de i viss mån lärt känna via berättelse från oss som kände honom - men aldrig fått förmånen att känna på riktigt, eller för den delen hysa känslor inför. Eller ha minnesbilder av. Det är tråkigt. Men i minna minnen lever han kvar.

Jag kan fortfarande känna den speciella lukten i farfars (och farmors) bil. Hur den kändes när jag och min bror satt på de solvarma sätena på väg till en badstrand. Just strandutflykterna med deras bil är ett starkt minne. Ett annat är hur han snickrade hemma hos oss, alltid hjälpte till när han kunde. Jag kan även minnas smaken av de varma mackorna som han brukade göra åt oss i klämgrillen - en rejäl falukorvsskiva skulle det vara i dom. Och jag kan känna lukten av tjära från turerna i hans båt. Ett av mina sista minnen är från den första gången jag såg honom gråta. När han var sjuk och rädd för den kommande operationen. När en tår eller två skymtade på hans kind vid ett av mina besök på sjukhuset. Jag kramas inte så ofta - men jag är glad att jag under den hösten då jag tillbringade en hel del tid på sjukhuset tog för vana att ge min farfar en kram när jag sa hej då. För bara månader senare var han borta.

En annan nära anhörig som jag förlorat är min mormor. Hon dog tyvärr redan när jag var barn. Det är över 20 år sedan jag sist träffade henne. Men ännu finns de starka minnesbilderna kvar. Minnen av ögonblick - som jag just när de inträffade aldrig kunde tro skulle bli hågkomna. Som en av de gångerna då hon var barnvakt åt oss. Hon stod vid spisen ocxh lagade köttbullar och potatismos. Jag minns att det var väldigt gott,  men ändock - vem kunde tro att just den minnesbilden skulle fastna? Jag minns ännu hur det luktade i mormors lägenhet och hur kranvattnet smakade hos henne. Och om jag riktigt, riktigt försöker så kan jag minnas lukten i hennes sommarstuga - och känslan av mitt första bastubad med björkriskor (som skedde där). Tyvärr håller just det minnet på att obönhörligen försvinna till delar av minnesbanken som jag inte riktigt kommer åt. Även när det gäller min mormor så har jag minnen från sjukhusbesök. Från hennes sista tid. I foajen till det sjukhus där hon låg fanns en önskebrunn. Jag minns att jag vid ett besök till hennes sjuksäng kastade en peng där och tyst för mig själv önskade att hon skulle bli frisk. Eller att jag skulle få en "barbiehäst" (jag var som sagt ett barn). Hon blev tyvärr inte frisk. Och någon barbiehäst ägde jag aldrig heller. I barnens rum står dock två sådana idag.

Det hade varit roligt om mina barn hade fått lära känna dessa två personerna. Om även de hade fått sitta i bilen på väg hem från min mormor med varsitt litet russinpaket i handen. Om även de hade fått plocka bär med min farfar. Nu kommer just detta aldrig att ske - men jag är så glad över varje dag de får ha kvar sina egna mor -och farföräldrar. Och förhoppningsvis lagra fina minnen som de sen kan ta fram i resten av sina liv.

När E fick eksem hoppades jag självklart på att det snart skulle vara borta. Nu några månader senare står det klart att risken är ganska stor att detta är något vi får tampas med ett tag. Även om jag självklart hoppas att efter den "hårdsatsning" med starkare kortison som vi började här om dagen ska vara den sista.

För att jag lättare ska minnas hur eksemet reagerat under olika behandlingar m.m. så har jag bestämt mig för att börja skriva ned lite om eksemet här i bloggen. Om detta blir en lång historia är det ju bra att kunna gå tillbaka och se hur det varit i olika skeden, vilka salvor som gett vilken effekt osv. Och har jag tur kanske någon som har egen erfarenhet av detta ser mina inlägg och kommer med bra tips.

Det hela började i oktober, då E var ca 3-3,5 månader gammal. Hon hade då en del hormonplitor på vänstra kinden och i dessa blev det ett sår som inte riktigt ville läka. Så här såg det ut på den tiden (syns inte så bra):

Dessutom hade även den högra kinden börjat påverkas:

I mittten av november fick vi diagnosen svinkoppor. Inledningsvis blev rådet att smörja med Microcid och tvätta med tvål. Vi tvättade och vi smorde - men det blev inte bättre. Snarare värre. Ganska fort bytte vi ut vår "vanliga" tvål mot babytvål - och det blev något bättre - men fortfarande långt ifrån att ens vara på väg att bli bra.

Eftersom det inte blev bra fick E pencillin, Kåvepenin. Hon åt detta i sju dagar utan någon som helst förbättring - så hon fick avbryta kuren och istället börja äta en kur Heracillin. I samband med detta uppmärksammades det även att hon utöver svinkopporna dessutom hade atopisk eksem på kinderna. Detta skulle vi smörja med hydrokortison och mjukgörande (det blev Miniderm och ibland Repair). Efter över en vecka med dessa läkemedel var hennes kinder fortfarande oförändrade. Dessutom hade det dykt upp partier med röd/knottrig hud på några ställen på kroppen. Knottrorna övergick efter någon dag i skorpor. Vi fick nu en tid på barnmottagningen. Där ställdes samma diagnos - svinkoppor och atopisk eksem. Eksemen (kinderna) fick vi ett starkare kortison för (Locoid). Detta skulle inledningsvis smörjas varje kväll, sedan varannan kväll och efter några veckor endast varannan kväll. Utöver kortisonen skulle eksemet även smörjas med mjukgörande några gånger per dag (numera använde vi oftare Repair - och mindre ofta Miniderm). Mot svinkopporna (som fanns kvar på delar av kinderna samt på kroppen (områdena med skorpor)) fick hon ännu en kur Heracillin. Dessutom rekommenderases tvätt med alsollösning, smörjning med Microcid och - inledningsvis - bad i såpvatten en gång per dag.

Nu blev E äntligen bättre. Så här fin såg hon ut den 7 december - inga svinkoppor i ansiktet och eksemet under kontroll:

Svinkopporna på kroppen blev dock inte bättre. Och nya små områden dök upp. även under pågående Heracillinkur. Ansiktet höll dock sig bra. (I slutet av december smorde vi kinderna med Locoid några gånger per vecka - problemområdena på kroppen beandlades med Microcid och tvätt.)

Vid sexmånaderskontrollen i början på januari fick vi rådet att prova gå ner till hydrokortison i ansiktet eftersom de starkare kortisonerna ju egentligen gärna ska undvikas, speciellt just i där. Vid kontrollen gjordes dessutom bedömningen att områdena på kroppen inte alls var svinkoppor - dvs. att alla svinkoppor numera var borta. Istället sades dessa områden vara samma eksem som på kinderna - men eftersom den (till skillnad mot kinderna) var "obehandlad" såg den annorlunda ut.. Det var dessutom inet längre lika självklart att eklsemen är just atopisk - det kan istället vara så att det rör sig om sebboroisk eksem (ett annat alternativ som kom upp men avfärdades var psoriasis). Nya rekommendationerna blev att "börja om med hydrokortison i ansiktet - inledningsvis två gånger per dag, sedan varannan dag och efter det varannan dag. Områdena på kroppen skule smörjas på samma sätt, men med Locoid. Utöver detta - mjukgörande i stora mängder. Och en remiss till barnmottagningen.

Den nya diagnosen för problemen på kroppen verkade på en gång vara helt korrekt. Redan efter någon dag med kortison började skorporna försvinna, och någon vecka senare var de flesta osynliga. Tyvärr gick det inet lika bra med kinderna. Sakta men säkert börkade de bli rödare igen. Och kliandet förvärrades (särskilt de kvällar som var smörjfria)Och två veckor efter det att vi bytt bort kortisonet mot hydrokortisom började det röda området återigen vätska (väldigt lite jämfört med tidigare) och man kunde se tendenser till att det "gulnade" och bildades skorpor.

Dagen för besöket på barnmottagningen såg kinden ut som på bilden ovan (även den andra kinden var något påverkad), kroppen var däremot fortfarande på väg att snabbt bli "helt bra". Vid detta besök togs "pricktest" för att testa ev. allergier - inget påvisades. Dessutom togs blodprov - resultatet av det har ännu inte kommit.

Nya rekommendationen blev att fortsättningsvis smörja partierna på kroppen med hydrokortison och mjukgörande (vi har dock fortsatt med lite vanlig kortison någon kväll per vecka under en övergångsperiod). För ansiktet fick vi ett nytt starkare kortison (i nivå med Locoid men förhoppningsvis något skonsammare) - Elocon. Inledningsvis smörjning varje kväll, sedan varannan kväll och sedan någon gång per vecka. Dessutom mjukgörande, mjukgörande, mjukgörande. Repair för vår del. Redan efter ett dygn kunde man se att kinderna förbätrats kraftigt.

Vi fick även rådet att prova DermaSilk. Tyvärr kostar dessa plagg enormt mycket pengar, så vi har valt att avvakta med det denna sista kortisonomgång och hoppas att det sedan "är över". Visar det sig  att så inte är fallet så blir det naturligtvis ett försök med DermaSilk - kosta vad det kosta vill. Finns det något som eventuellt kan ersatta ännu fler kortisonsvängar så är det ett självklart val.

Idag har vi gjort den månatliga storhandligen. En stor höjdpunkt tycker jag (frånsett att komma hem och packa upp påse efter påse efter påse...)

Min man tycker att denna månatliga begivenhet är mera ett "måste", ett "nödvändigt ont". Han tycker det är nästan konstigt att tycka det är så kul som jag tycker det är. Men han borde vara tacksam - tänk vad mycket pengar man sparar på att få nästan samma kick av att handla mat som av att handla kläder.

Men ibland undrar jag nästan själv också - vad ligger bakom denna stora förkärlek till att storhandla mat? Förutom då min stora passion för att planera middagar och sånt.

Är en person som gillar sånt
A. Någon som har universums tråkigaste liv?
B. Någon som är väldigt lättroad?
C. Någon som lider av akut sinnesförvirring?

Jag anser mig inte ha ett tråkigt liv för fem öre - så det känns inte som ett A. Jag hoppas på att det, av de två kvarvarande alternativen, blir ett B.

"Det gör ingen fara. Man kan kliva över"

L´s tankar om att ha det såhär fint i sitt rum. ("Det gör ingen fara" är hennes egen blandning av "Det är ingen fara" och "Det gör ingenting")

Eftersom E´s eksem inte vill försvinna - och tyvärr dessutom har den dåliga smaken att öka, så remitterade BVC henne till barnmottagningen. Och idag har vi tillbringat ett par timmar där.

Pricktest har tagits (som inte gav något utslag). Dessutom har E lämnat två rör med blod för "fördjupade" tester. De får vi inte svar på förrän nästa vecka. Nu har vi iallafall fått en ny starkare kortison. Inte alls roligt att smörja sånt på hennes babyhud - men just nu saknar vi tråkigt nog alternativ.

Avslutade sjukhusbesöket med en tur till Apoteket för inhandlande av salvor. Passade på att registrera barnen till högkostnadssystemet och dessutom skaffa ett "PLUS-kort". Det känns som att detta tyvärr kan bli en lång och segdragen historia så det är ju lika bra att spara in de kronor som går på salvorna.

Igår bakade jag och L semlor. Ännu en påminnelse om hur skönt det är att få ha tid. Tid är så mycket bättre än pengar. Tänk att kunna hinna med att handla, läsa sagor, promenera med vagnen, surfa, baka semlor och planera/laga middag (middagsplanering är kanske ett av mina största intressen) i lugn och ro en helt vanlig vardag. Helt utan stress. Den livskvaliten kan inga pengar i världen mäta sig mot. Jag hoppas, hoppas att vi aldrig tvingas in i den situationen att vi båda jobbar till kl 17 varje dag. Hur gör man för att hinna något alls då? Jag förstår det inte. Jag skulle bli helt slut av att leva så tror jag.

Receptet på semlorna finns här.

"Vimmelmammans" blogg hör till de mer läsvärda. Hon drabbades i maj 2008 av tjocktarmscancer och har efter det genomgått både operation och cellgiftsbehandling. Cancern har spridit sig till levern och hon väntar nu på ännu en operation. I bloggen skriver hon om allt från familjeliv till galapremiärer, från dödsångest till en enorm livsglädje.

Nu har Lotta Gray (som "Vimmelmamman" heter) designat detta armband till förmån för Barncancerfonden. Armbandet kan köpas på bracy.se.

Ett snyyggt armband och ett gott ändamål. Får se om det kanske blir ett sånt för mig när det dimper in lite penpar i slutet på månaden...

Några av de viktigaste sakerna att lära sina barn är väl kanske sådant som empati, att vara rädd om varandra och att även vara rädd om djur och natur. I år kommer dottern L att få vara med och göra en insats för fåglarna iallafall. Av barnens mormor har vi fått ett sådant kort som skall användas vid Sveriges Ornitologiska Förenings årliga fågelräkning - en räkning som uppges kunna ha stor betydelse för uppskattningar av fågelfaunans förändringar.

På bilden står hon och berättar för sin nalle (kallad Nalle Puh) om de fåglar som just nu finns vid vårt fågelbord. Typ enbart gråsparvar och talgoxar.

Sex månader och åtta dagar. Så gammal är den här bilden. En evighet. Eller bara ett ögonblick.

Det går fort. Alldeles för fort.

Den 12 januari var det nyttigt, även för mycket små barn, att se på TV så mycket som 1,5 timme per dag.

En dag senare - den 13 januari - hade det blivit skadligt. Då skulle barn under 2 år helst inte alls se på TV.

Stackars dom människor som känner att dom strikt vill följa alla rekommendationer som kommer ut...vilken förvirring det måste vara.

Vi får se vad det blir av våra barn - ena dagen ser dom på TV på tok för lite för sitt eget bästa (de flesta dagarna ser de inte på TV överhuvudtaget) och nästa dag så kan dom ha fått skador av de få timmar (enstaka timme snarare) som de tillbringar framför TV´n varje vecka...
Skämt åsido - vi är inte så oroade över just denna fråga. :)

Denna bild föreställer något som inte längre existerar. Liksom allt annat så har även julen ett slut. Tack och lov. Idag "roade" jag och dottern oss sålunda med att plocka ner prydnadstomtar, ljusstakar och julgranspynt i kartonger. Jag var mycket nöjd med att det är länge kvar till dess att sakerna ska plockas upp igen, dottern uttryckte sig mer tveksamt om det vettiga att i att ta undan de "fina tomtarna". Men nu är dom borta. Och granen, den är mest borta av allt. Med hjälp av en stor sax och en liten yxa massakerade jag den (inne i vardagsrummet) till bitar passande vår öppna spis. Så den har nu gett oss en sista mysig stund, och kanske sparat oss några ören på elräkningen. Tyvärr är nog inte vår öppna spis en så där väldigt effektiv variant - och elden var inte så långvarig - så det känns inte helt otänkbart att värmepumpen inte ens reagerade på vår "energisparåtgärd".  :)

Jag har fått en utmärkelse av "En mammas vardag".
Tack så jättemycket!

Om man mottagit utmärkelsen ska man lägga upp en bild, länka till den man fått den av och ge vidare till 7 andra. Då jag sett att de jag i så fall skulle ha gett vidare till redan har fått den av andra så stannar det däremot med mig. 

Dottern var över till mormor och morfar en stund idag. När hon kom hem hade hon med sig något hon ville visa oss. "Det är en lysdiod", förklarade hon. Sen visade hon stolt hur man skulle föra kabeländen till batteriet för att tända dioden. Och intruerade oss båda noggrant i hur man gör - så att vi också kunde få prova. Hon är så stor nu...

L fick skidor i julklapp av sin mormor och morfar och dagen efter julafton begav vi oss iväg på skidutflykt så hon skulle få testa dem. Tidigare skidturer har hon tillbringat i pulka som hennes pappa dragit - men nu var det dags att stå på egna ben.

Hon hade sett fram emot turen och planerat att "E ska åka i en liten, liten pulka som jag kan dra". Lite besviken blev hon när hon förstod att hon inte skulle få dra sin lillasyster men det gick över ganska fort.

Utflyktsmålet var väldigt långt borta - hela tre hus bort på vår gata, nämligen hos hennes mormor och morfar. En alldeles precis lagom lång skidtur.

Utflyktsmålet var en förstaklassig anläggning. När vi kom fram hade ägarna gjort upp en eld åt oss, som vi kunde mysa vid och grilla korv över. Dessutom hade utflyktsmålet barnvakter anställda, det var mycket praktiskt. Det fanns även tillgång till ett kylskåp innehållande bland annat ketchup. Och tillgång till toaletter.  Med andra ord - ett utflyktsmål värt att besöka flera gånger. :)