Idag har vi haft en riktigt varm dag - nästan för varm. Iallfall så promenerade jag och barnen till en ö där det finns café  tillsammans med tre av mina närmaste vänner (som alla tre fick barn 06 som jag - och alltså var föräldralediga samtidigt som mig). En härlig dag med fyra 06-or och så lilla E. Trevligt sällskap, lunch i skuggan av en björk, klappa ett litet föl i en hage, barnridning, lek i sandlådan. Sådant som ger guldkant på livet.

Igår var jag till Finland med barnen och min mamma. Vi hälsade bland annat på min mammas mostrar. Jag träffar dom otroligt sällan, och det är nog ca 20 år sedan jag senast var hemma hos dem, så det var roligt. Det är otroligt hur saker man inte trodde fanns i ens minne vaknar till liv när man får se dem igen. En av mostrarna (som för övrigt har samma namn som vår yngsta dotter) bor i det hus där min mamma växte upp. Vi har varit i det många gånger när jag var barn men om någon i förrgår hade bett mig beskriva det så hade jag misslyckats totalt - men nu när jag såg det igen så mindes jag det plötsligt. Både hur där såg ut och saker vi gjort när vi varit där. Detsamma gäller för den andra mosterns hus, även det en plats där jag vistats en hel del som barn men som med årens gång allt mer fallit i glömska. Det var roligt att ge lite ny kraft åt minnesbilderna.

Vi besökte även den kyrkogård där min mormor har sin grav. L, som alltid vill vattna blommor när vi är ute på gården eller besöker vänner, ville direkt påbörja vattning av min mormors blommor så det fick hon göra. Min mammas mormor och morfar har sin grav på samma kyrkogård så vi passade på att vattna även deras blommor. Den gravstenen är en riktig påminnare om hur bra vi har det. Hur lyckligt lottade vi är som lever i en tid då läkarvård och annat är självklarheter. Namnen och årtalen på gravstenen vittnar nämligen om det faktum att så många fler barn dog i unga år förr. Bland annat kunde man utläsa att paret två år i rad (på trettiotalet) födde barn som dog innan de ens hade blivit en månad gamla.

Att gå ute i sin trädgård en varm kväll och tillsammans med sin dotter plocka smultron som hon en stund senare får avnjuta i sitt kvällsfil.

Alla åldrar är ju speciella och fantastiska på sitt sätt. Men det känns som att det är något speciellt med ettårsåldern. Jag hade hunnit glömma hur det var med L, när jag nu återigen upplever den - denna gång med E - och det är verkligen en mysig tid.

Glittrande ögon som vill upptäcka världen. Stolt blick, fylld av allt det självförtroende som vi antagligen föds med, men sakta berövas genom livet. Ett klingande skratt som ljuder medan knubbiga små händer håller för ögonen för att leka "titt-ut". Fina små ben som travar runt omedvetna om faror och obrydda om hinder i dess väg - inget är för högt för att inte försöka klättras över. En liten person som uttalar de första riktiga orden, som stolt pekar i böcker och berättar att där finns "katt" och där fims något som säger "vov vov".

Det är alldeles bedårande.

Nu när jag är mitt i det förstår jag inte hur minnena kunde blekna som dom gjort. Hur något så fantastiskt som denna ålders egenheter (och alla andra åldrars egenheter) kan få någon sorts dimma över sig. En dimma som tar udden av allt. För även om jag minns att det var roligt att ha en ettåring - så är det först nu när jag har en igen jag blir riktigt påmind om hur fantastiskt det faktiskt var (och är).

Och så är det ju med alla åldrar. Och alla minnen överhuvudtaget. De bleknar med tiden...

Kan en fjäril leva med kraftigt skadade vingar? Det verkar nästan så. Just den här flög i allafall omkring trots att stora bitar av vingarna saknades...

Barnens mormor och morfar har en T-ford. L som inte är så förtjust i "höga" ljud känner en skräckblandad förtjusning. Hon vill gärna "provköra" den - men det är viktigt att motorn inte får starta.

Nu har vi nya smultron varje dag. Till L´s stora glädje. Hon äter smultron och hon delar ut smultron. E brukar få ett då och då och detsamma gäller för får gulliga granne. Roligt att kunna ge tillbaka något till grannen. Annars är det hpn som brukar komma med jordgubbar, nybakat fika m.m. I och för sig kanske inte några smultron är så mycket att hurra för. Men när de kommer ur en glad treåringshand och ges med kärlek (och även sång), då är det nog rätt mycket värt ändå för en barnkär dam som vår granne.

Den påkörda bebisen dog. Man ska inte svära. Men fy fan vad hemskt. Stackars familj.

Den påkörda bebisen lever. Men har livshotande skador. Jag hoppas någon högre makt låter han/henne överleva.

Ett skäl till varför man alltid ska kolla noga, noga innan man förflyttar fordon på områden där barn leker. Det är så lätt hänt att olyckan är framme när man har att göra med små personer som inte riktigt förstår var man ska gå och inte gå... Detta handlar säkerligen inte om en ondare eller mer ansvarslös man än oss andra. Det hade kunnat vara du eller jag. Våra barns far- eller morföräldrar. Eller andra som älskar våra barn och inte för allt guld i världen ens skulle vilja kröka ett huvud på deras huvuden.

"En 11 månader gammal bebis dog på söndagen i en trafikolycka i Falkenberg.
Barnet hamnade under bilen när pappan skulle parkera en husvagn på gården.
- Vi misstänker inget brott i nuläget, säger Stefan Dahlhielm, vakthavande befäl vid polisen i Hallands län, till GT.se. Polisen fick larmet klockan 10.29 på söndagen. Bilolyckan inträffade på en gård i ett villaområde i Falkenberg.
- Pappan skulle parkera en husvagn på gården och barnet kom i vägen och hamnade under bilen, säger Stefan Dahlhielm, vakthavande befäl vid polisen i Hallands län.
Enligt polisen var den 11 månader gamla bebisen vid liv när räddningspersonalen kom till platsen, men svårt skadad.
Polisen ska utreda olyckan.
- Vi misstänker inget brott i nuläget, säger Stefan Dahlhielm, vakthavande befäl vid polisen i Hallands län."

Jag lider med dem. Så fruktansvärt hemskt. Bebisen är ju ungefär i E´s ålder. En ålder då man med glitter i blick och stolta steg gör allt för att få springa (eller krypa) runt och upptäcka världen. Så oerhört tragiskt att en av dessa upptäcktsfärder ska sluta på det sättet. Ändå händer just detta någon stackars familj. Varje sommar.  

Så tänk på det. Det tar några sekunder att kolla en gång extra bakom bilen innan man backar. Sekunder man för evigt kommer att ångra att man inte tog sig tid till om olyckan väl är framme. Men då är det alldeles för sent. Sekunderna då man fortfarander hade kvar möjligheten att spara ett liv oåterkalleligt borta. För alltid.

I förrgår var vi på en liten båttur med barnens mormor och morfar samt morbror. Soligt väder, stilla vatten och fika ute på en ö - inte helt fel. Det enda negativa var att luften ute på ön var lite väl välfylld med "´Blindingar". Men det var en trevlig dag ändå. L satt på platsen bredvid föraren (min pappa) och läste sjökort samt instruerade honom hur han skulle köra. E satt mest och tittade. Förutom när hon vägrade sitta still och ville gå runt på golvet i båten med sin otympliga flytväst. Något som väckte viss ilska hos henne.

Igår hade vi kalas för E som fyllt ett år. Solen sken så vi hade kalaset ute i trädgården vilket jag tyckte var mysigt. E fick en tårta helt utan mjölkprodukter - inte den godaste kanske, men iallafall en tårta.

Nu finns den officiella videon från Michael Jackson hyllningen ute. Kolla in den här. Häftig. Synd bara att inte Centralstationen finns med.

Videon/hyllningen har förresten fått uppmärksamhet världen runt på olika forum och liknande. Och fått stående ovationer.

Idag har vi varit på utflykt till Teknikens Hus i Luleå. Första gången jag var där på väldigt många år. Jag tycker att stället hade vuxit och det var en riktigt rolig aktivitet. Det fanns något för alla. L fastnade för att sköta en raketuppskjutning. E´s favorit var en boll som svävade i ett rör (med lufttryck under).

Idag fyller E ett år. Stora damen. Fotografiet är ett år, fem timmar och 15 minuter gammalt. E hade funnits hos oss i ungefär 1,5  timmar då.

Nu är videon från gårdagens danshyllning ute. Kolla in den. Häftigt och mäktigt tycker jag, även om det var synd att det hade samlats publik redan innan de började och att dansarna stod lite väl mycket i grupp strax efter inledningen på Sergels torg.

Det verkar iallafall som att de fick ihop väldigt mycket folk - hela Centralstationen dansar på slutet (även om man knappt ser dem som står längst bort). All respekt till deltagarna, bra gjort.

Synd bara att han inte fick uppleva alla dessa hyllningar under de tunga år han antagligen hade på slutet...

Det är konstigt med minnet hos en treåring. Ibland är det förvånande långt och andra gånger mikroskopiskt kort.

L minns massor av saker som hänt för länge sedan, saker som hon bara varit med om en gång eller små detaljer av vissa händelser. E´s vaccineringar är fortfarande ett mycket starkt minne hos L. Nu när det snart är dags igen säger hon "Men E ska inte få någon spruta alls för E blir ledsen om hon får sprutor. Hon ska få medicin i magen istället". Det kan man i och för sig förstå - just sprutorna (E´s alltså) har varit rätt "stora händelser" för L.

Men hon minns även vardagliga händelser - sådant som hon varken har tyckt var hemskare eller roligare än något annat. Till exempel hade hon fram till nyligen bara ätit tacos en gång i sitt liv, den gången åt vi framför TV´n. När vi häromdagen skulle göra tacos (andra gången för henne alltså) så ansåg hon på en gång att "då måste vi äta framför TV´n" (vilket måste ha kommit just från det tidigare tacoätandet eftersom hon aldrig annars har ätit framför TV´n). En gång förra sommaren följde vi med några bekanta till golfbanan. Barnen fick då leka med varsin barnklubba. Besöket var kort men den nya miljön fastnade i minnet, nu i sommar när vi fikat på Filipsborg som ligger invid golfbanan har hon sagt "Titta där är golfbanan, kanske vi borde fara tid någon gång med V" (V är barnet i familjen som vi hade varit till golfklubben med). Förra sommaren besökte vi Lantmanna då och då och ännu idag (när vi inte varit där på minst ett år) säger hon ofta då vi passerar butiken "Kanske vi borde åka till Lantmanna idag". Det är rent allmänt mycket sånt...Kanske vi borde åka hit och dit och göra det ena och det andra. Ofta om saker som borde ligga väldigt långt bak i minnet. Hon minns även många smådetaljer som vem som gett henne en viss leksak eller ett visst klädesplagg - även om det gått över ett år sedan hon fick saken (och hon då alltså var bara två år gammal). Hon minns var hon lagt undan saker som varit undanlagda väldigt länge...

Det är därför väääldigt konstigt att vissa andra saker glöms bort efter en mikrosekund...

Numera har hon så otroligt kort minne när det gäller vissa saker som hon uppenbarligen inte vill minnas så man blir rent av förundrad. :)

Ser på Michael Jacksons minnesceremoni på TV. Slås av samma tanke som kommentatorerna - alla dessa enorma hyllningar, tänk vad fint det hade varit om Michael Jackson hade fått höra dem när han levde istället. Antagligen hade det gjort honom gott. Hade han kanske rent av fortfarande varit vid liv idag i så fall...?

Jag läste nyss att dansgruppen Bounce söker minst 100 dansare på onsdag. Dansarna ska öva in originalkoreografin till Michael Jacksons "Beat it" och sen framföra den som en hyllning till Jackson. Först på Drottninggatan, sen på Centralstationen och därefter på Stureplan.

Dansen kommer att filmas av ett professionellt team och klippas ihop för att sedan läggas ut på youtube och spridas världen över. Upplägget är att en person börjar dansa mitt i folkmassan, därefter fyller de andra utplacerade dansarna på allteftersom. Alla som är med är klädda på ett sådant sätt att de smälter in i mängden.

På youtube finns en del klipp från när andra gjort liknande arrangemang. Jag har fastnat för denna film. Mäktigt.

Jag hoppas att det blir stor uppslutning på onsdag. Michael förtjänar att hyllas tycker jag (även om jag inte har varit en av hans största lyssnare precis). Synd bara att han inte fick uppleva alla de enorma hyllningarna, som han nu får, då han var vid liv. Han har nog haft en hel del tunga år sedan hans excentriska sidor allt mer kom att ta fokus från musiken.

(Jag utgår alltså från att han inte var pedofil - jag tror han i mångt och mycket var en liten pojke i en vuxen mans kropp. En pojke som vill leka med andra unga barnstjärnor, som levde den typ av liv som han själv kände till. En udda och excentrisk, ganska trasig, man - men inte en ond man...är min gissning utan att ha en aning om sanningen).

Idag har L varit över till sin mormor och morfar en stund på eftermiddagen. När hon var där ringde hon och frågade om hon kunde stanna hos dem och äta middag. Det kunde hon sa jag. Sen frågade jag lite på skämt om inte jag också kunde komma dit och äta. L blev tyst en stund, sen kom det "Men mamma,vet du...det är så långt så det går nog inte" (till saken hör att mormor och morfar bor i ett av grannhusen).

Hon vill hemskt ogärna att vi ska följa med de gånger hon blivit lovad att gå över till dem. Innan hon skule fara idag frågade jag om jag fick följa "Nej, det är min mormor - inte din. Du har ju en egen mormor som är död" blev svaret. Det hjälpte inte särskilt mycket att jag förklarade att personen hon skulle till faktiskt är min mamma...

Jag frågade då om L´s pappa fick följa, men det gick ju såklart inte heller för det var ju inte hans mormor. Då frågade jag om E fick följa men inte heller det gick för: "Vet du mamma, E är för liten. En annan gång när hon har blivit lika stor som jag, DÅ kan hon gå med mig till mormor. Jag kan hålla handen och gå med henne".

När mormor kom för att hämta L hände något oväntat. L frågade själv om inte E också kunde följa (det brukar hon aldrig fråga). Jag sa att hon kan få göra det en annan gång. "Men det är ju VÅRAN mormor" sa L då... Nåväl, L såg mycket nöjd och glad ut när hon gick ut genom dörren med mormor och utan E så det gick nog bra det med...

Och muttrandet...det berättade L om när hon ringde. "Jag har muttrat här". Uttrycket fick dock en naturlig förklaring då det visade sig att hon hållit på med skruvar och muttrar och byggt en bil.

Exakt ett år sedan såg jag ut så här. Idag är magens innehåll en bestämd ung dam som går runt på egna ben. Om tre dagar fyller hon ett år.

Jag tycker det är roligt om barnen kan få se hur mat "blir till" - att mat inte är något som bara av sig själv finns inplastat och fint upplagt på butikshyllor. Om jag hade tid skulle jag ha ett land på gården och odla lite potatis, morötter och annat. Nu finns inte den tiden. Därför har vi istället valt att ha en del bärbuskar och rabarber på gården. Dessutom har vi planterat några smultronplantor under ett träd. Allt detta sköter sig nästan själv men är ändå roligt för barnen (och inte minst mig). L gör redan dagliga turer för att undersöka om de små gröna bären börjat få någon röd nyans ännu. De har de inte. Men det verkar iallfall som att det blir rätt mycket bär i år.

Utöver bären hos oss har barnen dessutom stor tillgång till grönsaker, frukter och bär hos sin mormor och morfar. Sedan L föddes har de hunnit anlägga jordgubbsland, äppelträd, olika bärbuskar samt drivbänkar för morötter, sallad och liknande. Väldigt uppskattat av L. Förra året dök det upp ett endaste äpple på deras träd - det fick L egenhändigt plocka från kvisten och sedan provsmaka.

Den dag barnen blir större och jag får mer tid över (vilket gärna kan få dröja) vill jag också börja odla mer saker i trädgården. Kanske skaffa ett växthus. Det vore roligt. Speciellt om jag dessutom någon gång i framtiden får barnbarn som kan få vara med och uppleva natur, se växterna växa, provsmaka direkt från buskar...