Efter flera dagars arbete har jag nu renstat och städat hela vårt förråd. Från golv till tak. Alla lådor är genomgångna. Mycket har kastats. En del saker ligger i en hög för vidare transport till kallvindan. Andra saker ligger i en hög för vidare transport till garaget. Resten har sorterats och ordnats. Nu är det synd om den som lägger något på fel ställe. ;)

Det är verkligen tur att förrådet nu är i ordning. Alla vet ju att det är viktigt det är för nyfödda bebisar att det inte finns stökiga förråd i huset. Eller inte... ;)

Men det är lite lustigt att man (iallafall jag) alltid får ett enormt sug efter att ordna, katalogisera, rensa, sortera osv  så här i slutet på graviditeten.

Vi har mängder med babykläder och kommer inte behöva köpa särskilt mycket nytt, åtminstone inte om det blir en till tjej. Men litegrann vill man ju köpa oavsett vad. Kläder i dom minsta storlekarna är ju så söta!

Nyinköpta små strumpor
(de gröna är knallgröna och inte så bleka och trista som de ser ut på bilden)

Eftersom vi nu kommer att vara hemma med L´s och E´s syskon så hade vi tänkt oss att E skulle börja förskola hösten 2011, dvs när hon är strax över tre år. Det är ju inte alltid det går att skjuta så länge på förskolestarten men nu har vi ju tur och kommer att vara hemma så då känns det som en självklar utgångspunkt. (Just treårsåldern kändes som en ganska optimal ålder för förskolestart för L (men alla barn är ju individer - och för de som inte får syskon är det ju vdessutom oftast nästan omöjligt att vara hemma så länge)).

Men det kommer nog inte att bli riktigt som vi ursprungligen planerat. Om E ska börja hösten 2011 så blir det direkt i gruppen för stora barn, den förskola som L går på, och som vi naturligtvis även vill ha övriga barn på, är uppdelad i en avdelning för 1-2 åringar och en avdelning för de större barnen. Och tyvärr ser det dåligt ut med platser i den gruppen den hösten - det är ju lätt för personalen att redan nu räkna ut hur många som hinner sluta i gruppen och hur många som ska flyttas upp under samma tid. Vi kan chansa och hoppas på att något barn flyttar eller dylikt, för den platsen som då friläggs har vi i så fall i princip första tjing på, men det känns lite väl vanskligt...

Så vi kommer att ta en plats på förskolan åt E redan i höst, då hon är strax över två år gammal. Så länge vi betalar för platsen har vi möjlighet att skjuta lite på starten ändå om vi vill - så tanken är att hon kanske kan börja runt årsskiftet 2010/11.

Men vi får se. L hade, som jag ser det, absolut noll behov av förskola när hon var två år. Detsamma lär ju gälla för E. I mina ögon uppkommer behovet av förskola först i 3-4 årsåldern (för de flesta barnen). Med det inte sagt att jag tror att barn som börjar tidigare än så far illa av det - bara att de oftast inte "behöver" det. När folk pratar om ettåringar som har sådana stora "behov" av förskolan för att de behöver pedagogisk verksamhet och kompisar vill jag ärligt talat bara skratta...

Hur som helst. E är inte L och främst har E något som L inte hade, dvs en storasyster. En storasyster som är en stor källa till inspiration och som E gärna vill göra likadant som. En sak som storasyster får göra som E inte gör är just att stanna kvar på dagiset. Jag tycker att det är väldigt positivt att L fått en tid ensam där och E en tid ensam hemma, men att E om det ser ut nu med platstillgången kommer att få börja någon gång under nästa läsår istället för hösten 2011 känns ändå rätt ok. Hon vill nog det själv då och kommer iallafall att vara runt 2,5 år - och talför. Att barnen lärt sig prata innan förskola tycker jag känns bra.

Vi får se hur det blir - men chansa på hösten 2011 törs vi inte. Och behovet av att ta en sådan risk känns inte så stort heller som läget är med E just nu. Även om jag i praktiken är ganske emot att ha "småbarn" på förskola då man själv är hemma med småsyskon...

Jag tycker nästan att ett bra sätt att reglera detta med förskoleplatser för barn vars föräldrar är föräldralediga med syskon vore att sammanlänka det med den "allmänna förskolan". Att endast barn som omfattas av allmän förskola har rätt till de 15-timmarna eller vad det nu är frågan om (speciellt om gränsen för allmän förskola nu sänks till att vara från hösten det år barnet fyller tre år). På så sätt skulle det antagligen sparas pengar som kan nyttjas på bättre sätt för de barn som verkligen behöver förskolan och dessutom tror jag ju, som sagt, inte att 1-3 åringar särskilt ofta har "behov" av förskola för sin utveckling eller liknande. Särskilt inte skulle de ha det om det var så att alla barn under 4 år som fått syskon var hemma - då skulle det ju finnas barn i lekparkerna så som det fanns på 70-talet.

För de som av olika skäl behöver en plats för syskonet - kanske på grund av att småsyskonet är sjukligt, att storasyskonet har särskilda behov eller något annat - tycker jag givetvis att det ska finnas möjlighet att få dispens och ha storasyskon på förskolan, även om de bara är 1-2 år gamla. Det jag tycker har gått snett är att utvecklingen allt mer gått mot att det i viss mån blivit självklart att skola in sin ettåring på förskola i samband med att det föds ett syskon.

Alla får ju göra sina val - men jag tycker just det valet, i många fall, är lite underligt. Dessutom är det ju knappast ett ekonomiskt sätt att se på förskolan. När resurserna minskar och minskar - ska då pengarna läggas på att ettåringar ska vistas på förskola medan föräldrarna är hemma med deras småsyskon?!? Finns det inte annat att göra för pengarna? Saker som gynnar de barn som behöver förskolan.

Här sitter dom i spänd förväntan och inväntar att dagens midddag (laxfilé i ugnen) ska bli klar...

På väg till mormor och morfar

Sötaste små blöjorna. Synd bara att tiden ju går så fort.
Hur många barn man än får så blir det ändå inte särskilt många månader
i livet som man har en alldeles nyfödd liten bebis...


Ett låååångt kvitto

Invigning av grillen för i år.

Vilket visar sig idag. E brukar vara vaken hela förmiddagen och sedan sova efter att hon ätit lunch runt 11-tiden.

Men inte idag.

Jag tyckte precis att det blev tyst i lekrummet där hon nyligen satt och sjöng. Och det var inte så konstigt för den lilla damen hade somnat. :)

Det är ungefär sju månader sedan jag började jobba efter ledigheten med E. Och nu är det dags för ledighet igen. I dag gjorde jag min sista arbetsdag (iallafall den sisa så som det var tänkt från början). Det ska bli skönt med ledighet och lite mer tid över för barnen. Och för matlagningen som jag saknat nu när det varit maken som fyra vardagar av fem har varit den som funnits hemma på eftermiddagen och således har lagat middag. Visst är det skönt (och även gott) att komma till dukat bord men lite fler vardagsmiddag än en per vecka tycker jag det är roligt att få göra.

En annan positiv sak med att gå på ledighet är att det nu är slut på att klämma sig in i för små kostymer de gånger sådana krävs i arbetet. Jag har ett par gravid-kostymbyxor som jag haft under alla tre graviditeter men har däremot varit för snål för att köpa en gravid-kavaj. Jag ar alltså klämt mig in i de största av de vanliga kavajerna som jag har. Det funkar. Men är inte helt bekvämt...och inte så snyggt heller.

Men det går ju inte att komma ifrån att det är vemodigt att lämna jobbet oxå. Jag trivs ju där. Så även fast jag älskar att vara hemma med mina barn så kommer jag att sakna jobbet. Iallafall i början - efter en vecka kommer man ju in i hemmalunken och saknar inte något (utom möjligen att dricka en kopp te helt ostörd och i total tystnad, så som man kan göra på kontoret). :)

Vemodet sammanbundet med att lämna jobbet för ledighet är ju dessutom ingenting jämfört med det vemod som infinner sig när det är dags att avsluta ledigheten för att återgå till jobbet. Men även det går ju alltid bra. Efter tre dagar på jobbet så är är man inne i "jobbandet" igen...

Men nu har jag i allafall gjort min sista riktiga arbetsdag för den här gången (jag säger "riktiga" eftersom jag faktiskt ska jobba lite på måndag också - hann inte med att avsluta allt jag hade tänkt mig idag),

Dags för föräldra"ledighet"!

En av de bloggar jag följer är Lina Norberg Juusos. Ofta är hon väldigt klok. Speciellt när hon tycker som jag då förstås. :)

Som idag när hon skriver om biologi och kön:

"När jag just hade fått mitt första barn och intervjuade en känd författare sa hon så självklart att det var skillnad på flickor och pojkar - hennes söner lekte vilda lekar, hennes dotter ville städa.

Jag blev jätteprovocerad av det uttalandet och tänkte att Bah, det där är ju en social konstruktion. 

Nu har jag blivit biologisthagga istället och harklar åt studenter som läser förskoleutbildningen och hävdar att kön är en social konstuktion.

Nepp, säger jag. Inte enbart. 

Kom igen! Kolla på oss. Vi ser olika ut. Det spelar roll att jag har en livmoder istället för snopp. 

Testosteron spelar roll, östrogen spelar roll, det spelar roll att jag har burit en baby i min mage. 

För mig har feminism blivit att vi ska ha lika rättigheter och möjligheter - trots olikheter mellan könen.

Jämställdhet är också att få vara som man är, att man inte blir låst i en könsroll, utan få vara som man vill. 

Men feminism för mig är också att inte nervärdera det som är klassats som kvinnligt - små flickor ska få ha sina rosa klänningar i fred och en kvinna behöver inte slå näven i bordet.

Hon ska lyssnas till i alla fall.

Dessutom är jag emot att tvångsdela föräldraledigheten, det ska föräldrarna få bestämma själva och det är jätteviktigt att kvinnan och babyn får knyta kontakt och amma ifred utan stress från samhället."


Även för mig ändrades många av dessa ståndpunkter i och med att jag fick barn - före det skulle jag nog faktiskt ha fnyst lite om ett blogginlägg som det ovan citerade. Speciellt åt det där med att vara mot delad föräldraledighet... 
Det är tur att man kan ändra sig :)

Söta kycklingar som barnen fått i påskpresent av sin mormor och morfar.
De har blivit väl omhändertagna och omkringburna av kramande barnhänder. :)

Ibland brukar jag slösurfa på olika diskussionsforum på internet, bland annat på s.k. föräldraforum där det ofta finns en del lustigheter att läsa. En mindre lustig sak, som istället snarare är lite sorglig, är att det verkar finnas ganska många nyblivna mammor som får så mycket "goda råd" (läs: förmaningar) av den äldre generationen (mamma, svärmor, kollegor osv osv) att de knappt törs lita på sin egen instinkt och sitt eget kunnande. Och det är ju ändå ett kunnande som oftast är ganska högt - man har undersökt detta och kommit fram till att dagens mammor oftast vet otroligt mycket mer om barns mat, sömn, sjukdomar osv osv än äldre generationer, vilket ju är rätt naturligt med tanke på det kunskapssamhälle vi numera lever i med all världens information bara ett tangenttryck bort. Inte att förakta "gammalt kunnande" - barn är ju likadana då som nu och mycket av det kunnandet är ju viktigt och bra. Men inte så bra att man för den skull ska trycka ner nyblivna mammor med förmaningar om hur man "gjorde förr". Ibland är det ju dessutom så att forskningen osv går framåt med tiden och att viss kunskap numera är förlegad...

Jag har ju alltså sett att det finns en hel del mammor som är rädda och osäkra på grund av omvärldens förmaningar. Men att problemet är så stort att vissa landsting känner ett behov att att lämna särskild information till mormor/morfar och farmor/farfar om bland annat amning och hur förlegat det man lärde nyblivna mammor på 70-talet numera är, det trodde jag inte... Det borde väl räcka med att föräldrarna till barnet vet? Mormor/morfar och farmor/farfar borde väl ta till sig det barnets föräldrar vidareförmedlar? Inte borde det väl krävas att en utomstående "auktoritet" måste informera dem?

Denna information finns att läsa på Helsingborgs lasaretts hemsida:

För bara 30 år sedan gällde följande:

• Amningen var fastlagd efter ett schema, där barnet skulle ammas var fjärde timme.
• För att barnet skulle bli harmoniskt ansåg man att det skulle ha lugn och ro, vara rent och ha regelbundna vanor.
• Barnet blev lagt i sin säng efter amningen och man var rädd för att förkyla eller skämma bort om man bar omkring babyn.

I dag vet vi att:

• Det tar tid att lära sig amma sitt barn.
• Amningen hjälper mor och barn att få ett nära förhållande till varandra.
• Modersmjölken är den bästa näringen för barnet de första 6 månaderna.
• Bröstens storlek och utseende har inte någon betydelse för hur amningen ska lyckas. Så gott som alla mödrar kan amma oavsett bröstens storlek och form.
• Ju oftare barnet ammas desto mer mjölk bildas det.
• Barnet får inte ont i magen av att äta ofta. Magsäcken är liten och rymmer inte så mycket till att börja med, vilket gör att barnet i stället äter ofta. Dessutom är bröstmjölken anpassad till barnet och belastar inte barnets mage, tarmar eller njurar utan passerar snabbt, varför ett ammande barn äter oftare än ett barn som får tillägg.
• Det är stor skillnad på hur länge och hur ofta barnet suger på bröstet vid varje amning. Barnet äter tills det är mätt.
• Alla barn äter i sin egen takt, precis som vi vuxna gör.
• De flesta barn behöver äta på natten det första halvåret.
• Bäst produceras bröstmjölken under natten.
• En praktisk hjälpande hand är guld värd för en nybliven familj.
• Ett barn blir inte bortskämt för att man tar upp det när det gråter. Det ger kärlek, trygghet och tröst.
• Man sover gott ihop med sitt barn.
• Barnet behöver tid på sig att vänja sig vid livet utanför livmodern.

En av de viktigaste betingelserna för att den nyförlösta modern ska få ett bra och långt amningsförlopp är att hon får samma information från personal, familj och vänner. Synen på den första tiden efter förlossning och amning har förändrats i takt med nya forskningsrön, men många myter lever tyvärr vidare.

Vi känner igen följande:

• "Är du säker på att du har nog med mjölk?"
• "Ska du amma nu igen?"
• "Blir du inte trött av att amma så länge?"
• "Du behöver få sova en hel natt!"
• "Peter sov hela natten redan vid fem veckor"
• "Du var ett snällt barn - du åt bara var fjärde timme."
• "När hon skriker så mycket kan det vara för att det är dålig näring i din mjölk."
• "Du gör honom beroende av dig. Hur ska det gå när du ska tillbaka till ditt arbete?"
• "Ska du ta upp honom nu igen? Han kommer att bli bortskämd"
• "Du kan bli fri från din amning på natten om du ger honom flaska."
• "Efter fyra månader räcker det inte att bara amma honom."
• "Eftersom du har så små bröst är det inte säkert att du har tillräckligt med mjölk."
• "Jag kunde inte amma mer än fyra veckor, så det kan nog inte du heller."

En nybliven mor har stor nytta av att vi visar henne att hon är den som bäst vet vad som är bra för hennes barn. En nybliven mor är mycket lyhörd och känslig.

---

Jag är glad att jag sluppit ifrån en massa synpunkter från andra gällande hur vi väljer att ha våra barn sovande (samsovning) eller att jag valt att amma länge. Inte för att jag tror att jag hade brytt mig ändå... :)

Är det något jag är osäker på så söker jag ett svar. Genom att fråga kompisar, äldre generationen, BVC, söka på internet, läsa böcker eller vad jag nu tycker är lämpligast i varje enskilt fall. Men de gånger jag inte upplever att något är ett problem är jag mycket tacksam över att ha sluppit undan en massa synpunkter och förmaningar på hur man borde göra istället (så länge jag nu inte plötsligt skulle börja göra något så korkat och konstigt att det faktiskt äventyrade barnet hälsa på riktigt - då vore det ju kanske bra om någon satte stopp för det) :)

Hur som helst. Både sömn och amning har hittills fungerat väldigt bra. Kanske till viss del tack vare att jag sluppit sitta och oroa mig för att barnet svälter på grund av att någon annan påpekar att mjölken är slut eller dylikt. Visst har det kanske varannan månad eller så funnits lite för lite för att mätta. Men sånt har barnen reglerat själv. Genom att i ett par dagar amma ofta, ofta, ofta så har de ökat produktionen och sen har de fungerat hur bra som helst igen.  

Alla väljer att lösa mat och sömn på olika sätt. Och det är ju helt ok - bara det är ens eget val och inget som kommit av att man tvingas oroa sig i onödan på grund av att ens omgivning inte respekterar att man faktiskt oftast vet bäst själv vad ens bebis behöver. Tycker jag.