Våra flickor vid ungefär 15 månaders ålder.
A, L och E
och
E, A och L

Jo, vår lilla ettåring som älskar att leka kurragömma och tittut...

Vad är väl en hotellsäng mot detta?

Utöver litteraturen som finns för lärandet så är det ju alltid trevligt att ta med sig någon skönlitterär upplevelse när man åker på kurs.

Denna gången gick jag till min bokkunnige vän L för att låna en bok. Hon har ungefär allt och vet dessutom vad jag gillar så det kan inte bli annat än bra. Hem gick jag med en bok som jag är övertygad om att jag skulle älska om jag läste den, Jodi Picoults "Skulden".

Tyvärr har jag inte läst den. Eller jag har börjat, men efter några sidor kom detta:

"Lättad sjönk hon tillbaka på armbågarna - och då började det nyfödda barnet skrika.

Hon tog upp det i famnen. Samtidigt sparkade hon omkring i höet för att försöka dölja blodet under ett rent lager. Barnets mun öppnads och stängdes, sökte mot nattlinnet. Hon visste vad barnet ville. Vad det behövde. Men hon kunde inte. Då skulle det bli verkligt.

I stället gav hon barnet ett lillfinger. Hon lät de små starka käkarna suga medan hon gjorde som hon hade fått lära sig att göra i svåra stunder. Det hade hon gjort i flera månader nu. "Herre", bad hon, "ta bort det"."

Till saken hör att det dessutom framgår av baksidestexten att ett dött spädbarn hittas gömt i hö.

Jag kan läsa om att spädbarn dör. Men just detta med det alldeles nyfödda, oförstörda, ovetande barnet som på instinkt söker mat. Och får ett finger. (Och sen helt uppenbart dör eller dödas). Det är så hemskt tycker jag. Små nyfödda barn ska ju få mat och närhet. De är ju födda till det.Och har ingen som helst möjlighet att skaffa något av detta på egen hand. De är helt bderoende av en välvilligt inställd omgivning. Och tanken på att det föds små barn vars läppar får söka mat utan framgång är ganska hemsk. För det är ju inget som bara sker i skönlitteraturens värld...

Boken är ännu oläst. Jag har inte kunnat fortsätta ännu. Skas dock göra det men behöver några dagar på mig att smälta den grymma inledningen först.

(Bilden föreställer en nyfödd liten A)

Ända nere i skåne. En del av landet som jag bara besökt ett fåtal gånger förut. Men starkt förknippar med den typ av byggnader som kursgården består av. Vita med mörka trädetaljer.

Här tillbringar jag hela denna veckan. Lär mig nya saker, springer i vacker natur, slappar i badkaret och intde minst - äter fruktansvärt gott.

Men hårt.

L äter morot från mormor och morfars land.

A gillar att klättra in i gåvagnen. Och älskar när man kör runt henne.

L´s nya tröjor. Inhandlade på reor i våras och under sommaren.

Man tjänar mycket på att köpa i förväg. :)

Vi köper kläder till barnen lite då och då. När det behövs.

Men lite extramycket på hösten. Då passar jag på att uppdatera garderoberna lite extra (uppdaterar i flera månader före hösten...fyndar här och där på reor...lägger på hög). Speciellt blir det ju äldsta dotterns garderob då de andra två ärver mycket.

Men även de andra (än så länge mest E) vill ju ha nytt. Så några nya plagg blir det för henne med, även om de oftast egentligen inte behövs. Och dessutom plockar jag fram en del ärvda saker samtidigt - och låter dom kännas som nya.

Och här är en strålande glad E. Med helt ny tröja. Och byxor som är nya för henne.

Inte hela vägen dit gick vi. Men en bit efter den fina gamla stigen. 2,7 km blev det. Dessutom i rätt kuperad och bitvis snårig terräng. Bra jobbat av lilla treåringen tycker jag. :)



Femåringen passerar på en liten bro tillsammans med kompissen F.



Korvätande treåring.



Avslappnad ettåring har fikapaus

Hittat något att pilla på




På väg nedför slänten

Människan.
Hon offrar hälsan för att hon ska tjäna pengar.
Sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan.
Hon är så angelägen om sin framtid att hon inte njuter av nuet.
Följden blir att hon inte lever i nuet och inte heller i framtiden.
Hon lever som om hon aldrig skulle dö.
Till sist dör hon utan att ens någonsin ha levt.

(Dalai Lamas svar på frågan om vad som förvånar honom mest)

Gott. Recept här.

En rätt som faktiskt heter pannkaka trots att den tillagas i stekpanna och alltså borde heta plätta (enligt mig iallafall).

Recept här.

I helgen har vi varit på en liten minisemester hos svärföräldrarna. De hade lånat hem en husvagn av en granne som vi kunde bo i så det var lite extra semesterkänsla över besöket. Vi har haft en fin helg (inte vädermässigt dock). Ätit massor med god mat, varit på stan och shoppat med enbart ettåring med sig (alltså i praktiken "barnfria") och bara umgåtts.

En av dagarna var maken iväg på fisketur med sin pappa och sin farbror så jag och barnens farmor var ensamma med barnen. Det blev en sväng på loppis, fika på stan och så en del såpbubbleblåsning på gården för de äldre barnen och farmor (medan jag passade på att jobba lite).

Idag har vi ätit såååå god nyrökt abborre (från helgens fisketur). Sen bar det av hemmåt igen. Och hur trevligt det än är att vara borta så är det väldigt praktiskt att vara hemma. Iallafall om man har flera små barn. (Men husvagen gjorde det ovanligt praktiskt att sova borta också. Och mysigt. Men kallt) :)

För oss fortsätter nu kvällen i ätandets tecken. Mina föräldrar har plockat blåbär i helgen och vi fick en stor burk sådana. Så snart blir det blåbärspaj.

Hon älskar att läsa. "Bo" (med kort o) som hon säger istället för bok... :)
Favoriten just nu är denna boken. En present från min faster och hennes man.
A älskar den och kan nästan alla ord i den.

Inser att det är två veckor kvar av min föräldraledighet. Två veckor! Vart har de senaste 16 månaderna tagit vägen?

Nyss var vi ju här.

Varje sommar sedan år 2006 har vi antingen haft en nyfödd bebis eller en ettåring. Nästa sommar har vi det inte.

Jag som helst skulle vilja ha en ny varannan vår många gånger till. Synd bara att man ska hinna ta hand om alla sen också. ;)



Min säng på BB. En tom plats bredvid en ny liten person. Magiskt.

– Mina tre äldsta barn fick jag lämna kvar i Somalia. Vi kunde inte ta med dem, säger Saruma.

Barnen, som är 13, 11 och sju år är hos sin mormor, Saruma hoppas, men tror inte att hon någonsin kommer att återse dem igen.

Hur känns det för en mamma att lämna sina barn bakom sig i ett land drabbat av krig och svält? Det går inte att föreställa sig."

Nej det går inte att föreställa sig.

En annan sak som inte går att föreställa sig är hur det känns att inte kunna ge sitt hungriga och svältande barn mat. Och inte vatten. Inte mediciner. Inte vård. Inte en chans att få leva. Gräsligare än gräsligt.

Jag har skänkt en timlön till Läkare utan gränser och deras akutisats på Afrikas horn. Hoppas många andra gör det också.

Sedan ett tag tillbaka äter jag och A strikt mjölkfritt igen. Och det gör skillnad. Några dagar efter sista mjölken var A´s bajs normal igen. Och dessutom slutade hon vakna på natten och jämra sig (som hon hade gjort under en period dessförinnan).

Talar för att det kan var mjölken som orsakade slemmig bajs och gnäll. Men säkert vet man ju inte. Det kan ju även vara så att hon drabbades av någon magåkomma eller något annat som gick över strax efter det att jag slutade med mjölk.

Men för säkerhets skull håller vi oss till mjölkfritt nu ett tag framöver igen.

Inga ostar för mig alltså. Lite trist, men värt det såklart ändå. Hur som helst så blir det nog inte så lång mjölkfrihetsperiod för mig eftersom A nog är på gång att sluta amma (Skulle jag vilja så skulle hon självklart kunna sluta nu idag, men jag gillar att låta mina barn amma tills de själva väljer att sluta. Det brukar av sig själv bli glesare och glesare för att till slut rinna ut i sanden. Helt utan ledset barn eller bröst som blir fyllda för att man slutar amma tvärt.)