Lyx
Vi har tyvärr oftast ingen morgontidning i vårt hus. Men det beror inte på att vi ogillar morgontidningar - för visst är det lite roligare att läsa den i riktigt papper istället för på nätet? Att bläddra upp de olästa sidorna. Känna doften av nytryckt tidning. Lite lyxigare helt enkelt.
I morse njöt jag den lyxen. Och bland alla tänkvärdheter i tidningen fastnade jag bland annat för några ord som påminner mig om en annan lyx - lyxen att i vuxen ålder ha kvar vänner som delar ens barndom. Det är en stor lyx.
Två av de vänner som jag ännu idag räknar in bland mina allra närmaste har jag varit kompis med sedan jag var barn. Den ena lärde jag känna som sexåring när vi började i samma skolklass. Den andra lärde jag känna ett par år senare. Båda har följt mig genom livet. I vissa perioder har vi levt helt olika liv och hamnat lite mer på avstånd, inte haft kontakt lika ofta - men alltid ändå varit nära.
Den ena av dessa vänner bodde i samma by som mig. Vi var ofta tillsammans nästan dygnet runt, och delar barndomsminnen på precis det sätt som Lina Norberg-Juuso skriver om i NSD. (Krönikan finns inte på nätet ännu vad jag vet - så jag länkar till hennes blogg istället)
"Jag träffar en barndomsvän som kan mina rötter, som kan min mylla och mitt vatten. Och jag kan hennes bilder från barndomsrummet och vet hur det doftade i hennes kök. Vi har andats samma syre och slagits mot samma sommarmygg."
Och jag håller med Lina när hon skriver, "Att dela pusselbitar av en uppväxt är en ogripbar skatt man måste öppna ihop. Att ha en barndom som flätats tillsammans spelar roll. Att veta var den andra kommer ifrån har betydelse."
Det ÄR en stor lyx att ha kvar vänner som delat ens barndom.
Jag är glad över att jag har det. För även om jag bland de senare tillkommna vänner också har lika nära vänner. Vänner som jag litar på och som känner mig ungeför ut och in - så är det något extra just det där med att veta hur det var i barndomen. Hur det luktade i kompisens kök, vilket smör det alltid severades till smörgåsarna hos kompisen, hur det var att sitta hos kompisens farmor och se på nymodigheten text-tv. Och ha någon som vet detsamma om mig.
(För att inte tala om tonåren. Jag är även glad för alla de vänner som delade de åren med mig - och som jag ännu idag har kvar. Men det är en annan historia och detta inlägget är redan nu för långt...)
I morse njöt jag den lyxen. Och bland alla tänkvärdheter i tidningen fastnade jag bland annat för några ord som påminner mig om en annan lyx - lyxen att i vuxen ålder ha kvar vänner som delar ens barndom. Det är en stor lyx.
Två av de vänner som jag ännu idag räknar in bland mina allra närmaste har jag varit kompis med sedan jag var barn. Den ena lärde jag känna som sexåring när vi började i samma skolklass. Den andra lärde jag känna ett par år senare. Båda har följt mig genom livet. I vissa perioder har vi levt helt olika liv och hamnat lite mer på avstånd, inte haft kontakt lika ofta - men alltid ändå varit nära.
Den ena av dessa vänner bodde i samma by som mig. Vi var ofta tillsammans nästan dygnet runt, och delar barndomsminnen på precis det sätt som Lina Norberg-Juuso skriver om i NSD. (Krönikan finns inte på nätet ännu vad jag vet - så jag länkar till hennes blogg istället)
"Jag träffar en barndomsvän som kan mina rötter, som kan min mylla och mitt vatten. Och jag kan hennes bilder från barndomsrummet och vet hur det doftade i hennes kök. Vi har andats samma syre och slagits mot samma sommarmygg."
Och jag håller med Lina när hon skriver, "Att dela pusselbitar av en uppväxt är en ogripbar skatt man måste öppna ihop. Att ha en barndom som flätats tillsammans spelar roll. Att veta var den andra kommer ifrån har betydelse."
Det ÄR en stor lyx att ha kvar vänner som delat ens barndom.
Jag är glad över att jag har det. För även om jag bland de senare tillkommna vänner också har lika nära vänner. Vänner som jag litar på och som känner mig ungeför ut och in - så är det något extra just det där med att veta hur det var i barndomen. Hur det luktade i kompisens kök, vilket smör det alltid severades till smörgåsarna hos kompisen, hur det var att sitta hos kompisens farmor och se på nymodigheten text-tv. Och ha någon som vet detsamma om mig.
(För att inte tala om tonåren. Jag är även glad för alla de vänner som delade de åren med mig - och som jag ännu idag har kvar. Men det är en annan historia och detta inlägget är redan nu för långt...)
Kommentarer
Trackback
