Första riktigt kalla dagen idag. Frostvitt på marken och kylig klar luft. Dessutom klarblå himmel. Härligt promenadväder alltså.

När vi promenerarde runt och betraktade den vackra himlen kom jag att tänka på försommaren, då vår tvååriga dotter började reflektera över att det finns moln. Det var en solig dag som hon första gången började prata om molnen. Hon gungade och hennes pappa gav henne fart. Och hon tittade upp mot himlen som var blå med bulliga vita moln och utbrast "Pappa, kan du ta en lång, lång pinne och ta ner molnen till mig?".

Efter detta följde några veckor då det var mycket prat om långa pinnar och att nå till molnen. Hon testade själv att sträcka upp en sopkvast mot himlen men insåg att hon inte nådde nog högt. Hon bad sina morbröder testa men inte heller de nådde. Efter ett tag avtog intresset. Och idag tänkte jag på att hon inte har nämnt idén med pinnen och molnen på länge nu.

Men det kommer säkert nya funderingar och nya idéer. Jag är tacksam över att få finnas här och få del av hennes tankar.