Fint
Läser en krönika om årets längsta rättegång.
Och ja, jag håller med, det är vackert att alla har rätt till ett försvar.
"Små svettdroppar bryter fram i advokatens panna och jag tänker att det vilar någonting vackert i att en uttalad socialdemokrat gör sitt yttersta för en man som har utsatt Arbeiderpartiet för sådan fruktansvärd skada."
Britta igen
Nu om Juholt.
Jag skulle antagligen aldrig ha röstat på Juholt, men det beror inte på honom utan på att jag inte brukar rösta på hans parti. Men jag tycker synd om Juholt. Jag tycker de i hans parti verkar ha behandlat honom ganska illa.
Som Britta Skriver i en krönika:
"Hans öde ger en väldigt bitter smak i munnen.
Om de socialdemokrater i partitoppen som nu drivit på hans avgång tror att de kommer att få applåder, tror de fel. Trots den kritik vanligt folk haft mot Håkan Juholts beteende, gillar de inte när någon blir illa behandlad.
Jag tror att många ser de senaste dagarnas nedbrytande av den egna partiordföranden som ren mobbning.
Jag har sett Håkan Juholt i aktion några gånger, som talare och när han gått runt och skakat hand med folk. Han har framstått som en engagerad och generös person som gillar andra människor.
Förhoppningsvis kan han använda dessa talanger även i fortsättningen på något bättre sätt.
När han avgår, vänds allting till sin motsats. Hans goda sidor blir viktigast, medan de som drivit bort honom framstår som grymma och skenheliga. En farlig utveckling för Socialdemokraterna.
Vem lurade denna varma och engagerade smålänning att ta på sig en för stor kostym?"
Och:
"Jag känner en väldig respekt för Håkan Juholt att han inte vek ner sig, att han ändå försökte så gott han kunde.
Och mycket mindre respekt för dem som först utsåg honom, och sen intrigerade bort honom."
Jag håller med Britta.
Den här bloggposten innehåller nötkräm
Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.
Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.
Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.
Årets julklapp: En matkasse
Årets julklapp är en matkasse. En ganska bra julklapp tycker jag.
Och det går att göra den ännu bättre genom att låta den hamna hos någon som verkligen behöver den. Som ett barn som inte får äta sig mätt. Väldigt många i Sverige lever i överflöd. Man behöver inte höra till de så kallade "höginkomsttagarna" för att leva i överflöd, tycker jag. De flesta barnen har leksaker i just överflöd och de vuxna har mängder av prylar som vi "behöver".
Jag brukar använda en del (förvisso ganska liten del) av min juklappsbudget åt att hjälpa de som inte har detta överflöd. Mina anhöriga brukar alltså få någon eller några paket som innehåller "en get till en fattig familj", "plantering av tre träd", "medicin till ett barn" osv. De får vanliga paket också, för det går ju inte att komma ifrån att det är roligt att ge, och få, saker. Men något som hjälper andra, som behöver det mer, blir det alltid också...
I år kanske någon matkasse via SOS-barnbyar till barn som behöver det. Eller något annat av deras julklappsförslag.
"Ett exempel på hur hjälpen med Matpaket gör nytta är Oleksandr, 8 år. Han bor hos sin mormor som hade svårt att få pengarna att räcka till mat för dagen. Så här berättar han: ”Jag heter Oleksandr och är 8 år. Min mamma har en sjukdom som heter alkoholism. Därför bor jag och mina två syskon hos min mormor. För att vi ska kunna äta har mormor jobbat med att städa gatorna. Men det har bara räckt till mat en gång om dagen, och ofta har det blivit kex och Coca Cola som inte är så dyrt. Som tur är upptäckte SOS Barnbyar oss, så nu får vi hjälp med maten. Jag är mycket piggare nu, och jag sover bättre när jag vet att det finns mat.”
Håller vi på att utrota vår egen art?
Blir vi barnlösa av gifterna som finns i våra hem?
En färsk rapport från Naturskyddsföreningen ger en skrämmande förklaring till den ofrivilliga barnlösheten. En av orsakerna kan vara hormonstörande kemikalier. Och de finns överallt - i ditt golv, din frukt, din soffa och i dina skåpkonserver.
Frågan är oundviklig: Håller vi på att utrota oss själva?
Den 10 maj 2010. En mamma har postat ett inlägg på nätforumet Familjeliv. Hon har precis sett Stefan Jarls kritikerrosade dokumentärfilm "Underkastelsen" om kemikaliernas påverkan på oss människor. Mamman ville ha hjälp med att skydda sig, sina barn och miljön mot de skadliga ämnena.
Diskussionen om dessa kemikalier har pågått länge och engagerat många. Förra veckan trädde den in i en ny dimension. Naturskyddsföreningen släppte den 30 sidor långa rapporten "Rädda mannen" och lanserade samtidigt en kampanj med samma namn.
Budskapet: Hormonstörande kemikalier utgör ett hot mot människans fortplantningsförmåga - bevisen blir allt starkare för att dessa stör fertiliteten. En dramatisk utveckling presenteras för läsaren:
På 70 år har antal miljoner ton tillverkade kemikalier i världen ökat från 1 till 400. Under nästan samma tid har spermiekoncentrationen hos män halverats.
- Omsatt i hur svårt att det är att sedan kunna få barn blir det allt fler som närmar sig de nivåer där det blir problematiskt. Man börjar nå den kritiska nivån, säger David Gunnarsson, kemikaliehandläggare på Naturskyddsföreningen.
Det handlar om ämnen som finns överallt i vår vardag. I PVC-golv, möbler, importerad frukt, kosmetika, solkräm och läskburkar.
Råttor som i djurförsök exponerats för hormonstörande kemikalier uppvisar tydliga missbildningar på könsorganen. Framför allt hanråttorna.
I rapporten dras paralleller från djur till människa. Från hanråtta till man.
- Man har sett en koppling, samma typ av skador uppstår hos djuren som hos befolkningen. I epidemiologiska studier har vi kunnat se att vissa av de här ämnena är förhöjda hos män som är infertila, säger Gunnarsson.
Men det saknas tillräcklig forskning på människor.
- Befolkningsstudier har svårt att visa något hundraprocentigt. Men det som gjorts i kombination med försöksdjursstudier är tillräckligt för att man ska agera, säger han.
Håller vi på att utrota oss själva med dessa ämnen?
- Risken finns på sikt. Vi är inte där än, det går att vända det här men det krävs att vi agerar nu, säger Naturskyddsföreningens David Gunnarsson.
Aleksander Giwercman, är klinikchef på Reproduktionsmedicinskt centrum på Skånes universitetssjukhus i Malmö. Han träffar många barnlösa par som söker en förklaring till sitt öde. Men det finns fler aspekter än bara kvaliteten på mannens spermier när det kommer till infertilitet, säger han.
- Bara det faktum att kvinnorna är äldre när de skaffar första barnet än de var för 15 år sedan kan vara viktigare för ofrivillig barnlöshet. En faktor man med hundraprocentig säkerhet vet spelar roll, säger han.
Samtidigt berättar Aleksander Giwercman att han själv varit med och gjort en studie som stärkte sambandet mellan kemikaliepåverkan och spermiernas tillstånd.
- Vi har först och främst hittat sambandet med spermierörligheten som försämras ju mer exponerad man är för dessa ämnen, förklarar han.
Många av hans patienter kommer till honom och frågar om de kan ändra något i sin livsstil eller kost som kan göra det lättare för dem att bli pappor. Men de vetenskapliga belägg som krävs för att han som läkare ska kunna rådgöra sina patienter att ändra livsstil saknas, säger han.
I dag är ofrivillig barnlöshet en folksjukdom, vanligare än diabetes. Hela 15 procent av svenska par stöter någon gång på hinder med fertiliteten. Enligt Socialstyrelsen gjordes 3 000 fullständiga IVF- behandlingar för att hjälpa dem som längtade efter barn, år 2008 var siffran 13 000.
Carl-Gustaf Bornehag är professor i folkhälsovetenskap vid Karlstads universitet. Också han misstänker att en av förklaringarna till infertilitet kan ligga i de hormonstörande kemikalierna.
- Vi har inga bevis men det finns stöd från djurförsök, säger han.
Om det stämmer att det finns kemikalier som interagerar med vårt eget hormonsystem kan man förvänta sig en rad effekter. Då blir det plötsligt ännu allvarligare, berättar han:
- Det kan slå överallt av det enkla skälet att hormoner styr nästan varenda biologisk process vi har i vår kropp.
När man talar om hormonstyrande ämnen är det fyra saker som oroar, förklarar Carl-Gustaf Bornehag:
1 Lägre doser är förmodligen mest allvarligt. Är det så faller mycket av det riskvärderingssystem vi använder i dag som bygger på att om en hög dos inte innebär problem gör heller inte en låg dos det.
2 Dessa ämnen har troligtvis fördröjda effekter. Foster och små barn påverkas i högre grad än vuxna.
3 Källorna till dessa kemikalier är många. Det handlar om konsumtionsvaror och är dosen tillräckligt låg behöver den ofta inte redovisas. Tillsammans bildar de en oöverskådlig kemikaliecocktail.
4 Om hormonsystemet manipuleras kan vi förvänta oss flera effekter. Det handlar om neuropsykiatriska sjukdomar, till exempel ADHD och kanske också cancer. Den typen av kroniska tillstånd som ökar och som framför allt drabbar barn.
Trots misstankarna om ämnenas skadliga påverkan på människans fortlevnad fortsätter företagen att använda dem. Nu kräver Naturskyddsföreningen att lagstiftningen skärps. Finns det anledning att misstänka att ett ämne är farligt bör det bytas ut mot ett annat.
Åke Bergman, professor vid Institutionen för material- och miljökemi på Stockholms universitet, sitter som koordinator i en internationell vetenskapsgrupp, för WHO, World health organisation, och FN-organet United Nations Environment Programme, UNEP.
- Det händer väldigt mycket inom det här området men vi anser att det inte alls är tillräckligt. Det finns varken tillräckligt bra studier, dokumentation eller lagstiftning när det gäller endokrina (hormonella) effekter, säger han.
Kemikalieinspektionen har nyligen fått i uppdrag av regeringen att jobba för en giftfri vardag. Under tiden är det upp till konsumenterna och företagen att ta täten, menar Sten-Åke Svensson, är avdelningschef för industri och konsumentkemikalier på samma myndighet.
- Lagstiftningen fixar en del men det går att komma längre om alla samhällsaktörer tar sitt ansvar, säger han.
Skådespelerskan Eva Röse är en av dem som sedan flera år tagit sitt ansvar. Hon var en av de medverkande i tidigare nämnda dokumentären "Underkastelsen".
Eva Röse var då gravid med sitt andra barn och ett blodprov visade att hon hade en mängd kemikalier i kroppen. En mängd som minskar då hon under amningen överför dem till sin son. Nu har familjen ändrat livsstil totalt.
- Jag har alltid varit medveten men 99,9 procent av allt som vi bär hem från mataffären numera är ekologiskt. Det är inte ens något jag funderar över längre. Har du redan bestämt dig så är det lätt. Alternativet att ge mina barn och mig själv produkter som är proppfulla med kemikalier finns inte, säger hon.
Kläder köper familjen helst second hand och några plastleksaker kommer inte längre in i familjens hem. Evas medverkan i filmen har öppnat ögonen inte bara på hennes närmaste utan också för främmande människor som stoppar henne på gatan om råd. Det finns mycket man själv kan göra, tipsar Eva.
- Tro inte att storebror tar hand om dig. Det finns en extremt stark lobbyverksamhet, det finns mycket pengar i det här. Man måste vara en upplyst konsument, säger hon
Kom inte och klaga på det gråa sen...
eller i allafall tycker hon som mig ibland. ;)
Nu har hon skrivit en krönika om monarkin som jag inte kan låta bli att citera. För det ar ju som hon skriver. Kungahuset ger oss något som en vald president aldrig kan ge. Ska vi låta denna glans, detta historiens vingslag i vår nutid, få försvinna?
Jag hoppas inte det.
Brittas krönika:
När SVT:s "Agenda" intervjuade Socialdemokraternas nyvalde ordförande Håkan Juholt svarade han "ja" på frågan om monarkin ska avskaffas.
I boken "Den motvillige monarken" berättar S-märkte UD-mannen Sverker Åström om ett obetydligt misstag som kungen gjorde på 70-talet, säger "han är helt enkelt inte så begåvad", och att Social demokraterna under sina år vid makten behandlat kungen "milt överseende".
Thomas Bodström räknar i sin bok upp liknande fadäser, och berättar hur dåvarande socialminister Lars Engqvist "skrattade så han nästan grät" åt något fel kungen gjort.
Är det så Socialdemokraterna ska avskaffa monarkin? Genom mobbning av den som är statschef enligt nuvarande grundlag?
Verkar det inte renhårigare att lägga en motion i riksdagen? Där finns ju en majoritet för republik.
Det är obegripligt att inte våra folkvalda politiker tar tag i frågan. Det är en lång process att ändra statsskicket i ett land. Alltså verk ligen dags att börja för de som tycker frågan är viktig.
En politiker som gör det är Peter Althin, före detta riksdagsman för Kristdemokraterna och ordförande i Republikanska föreningen, som anser att "statschefen ska tillsättas på ett demokratiskt sätt efter kompetens och duglighet".
Jag förstår argumentationen. Men själv är jag rojalist.
Monarkin i Sverige ger vårt land en aura och en glans som två politiker som träter om vem som skulle bli bäst president aldrig kan skapa. Monarkin ger mitt liv ett mervärde.
Jag förstod det kanske inte fullt ut förrän på kronprinsessan Victorias bröllopsdag förra året.
Det var en av de bästa dagarna i mitt liv. Hela Stockholm var som förvandlat, med en folklig glädje som omfattade alla. Ceremonin var vacker, innerlig och visade upp allt underbart som ingår i det kungliga kulturarvet.
Det är ett arv som är tillgängligt i min hemstad Stockholm och runtom i Sverige. Historiens vingslag finns i varenda sak i de kungliga slotten: böcker, möbler, linne, porslin - 250 000 föremål som kungliga husgerådskammaren sköter. Ska vi kasta det, sälja det, skänka det till presidenten?
Nu är det mina saker. Varenda undersåte är lika mycket värd i en monarki. I en republik är det bara de som röstade på presidenten som kan se henne eller honom som sin.
Jag fjäskar inte för någon och ingår inte i överklassmiljöer runt kungafamiljen. Men det är min kung.
Monarki och demokrati hör ihop, märkligt nog, i dagens Europa. Stor britannien är en av världens stora demokratier - med en drottning.
Danmark och Norge får liksom Sverige ett fantastiskt lyft som länder genom att vara monarkier.
Ceremonierna, som riksmötets öppnande, Nobelfesten och utdelande av medaljer, ger en guldkant åt tillvaron.
Jag tycker att monarkin är värd att försvara. När jag gör det reagerar många som om jag inte var riktigt klok.
Men ta ansvar för era åsikter då, ni kungahatare och republikaner. Rösta bort alltihop! Gör om Slottet till köp galleria och inför republiken Sverige. Men gnäll inte på mig sen när livet i det här landet blivit outhärdligt grått, genompolitiserat och dötrist.
Äckligt
Antagligen har de nu fått honom att ljuga. Hårt pressade människor gör fel. Även kungar. Jag har därför förståelse för att han i den senaste intervjun blånekar till att ha varit på strippklubbar och liknande. Men jag tycker det är sorgligt att han gör det. Ingen har väl med det att göra (förutom hans fru). Han borde inte ha svarat på frågorna. Antar att han själv ångrar det nu i efterhand.
Jag antar dessutom att detta tyvärr öppnar upp för en ännu mer förnedrande hetsjakt än vad som varit de senaste månaderna. Den frid som kungahuset haft (i förhållande till media) kommer nog aldrig mer åter.
Blir det början på slutet för monarkin? Kan man ha en kung som behandlas så? Som förnedras och som förlorat mycket av sin värdighet? President, visst? Men en kung? Ligger inte något av glansen som ett kungahus ger vårt land i att de besitter någon sorts värdighet? (Vem som orsakat att värdigheten försvinner råder det ju antagligen delade meningar om).
Eller blir det kungens lögner (om de nu är lögner) som blir början på slutet? Sorgligt i så fall. Han hade inte behövt ljuga. Han hade kunnat låta bli att svara, eller svara lite glidande, eller svara att "visst, han har nog varit på den typen av klubbar någon gång". Varför gjorde han inte det?
Jag hoppas inget av detta blir början på slutet. Jag vill ha kvar monarkin. Men med återupprättad värdighet.
Föda barn i bilen
Härligt. Det måste kännas fantastiskt att ha flera timmars körning för att föda barn. Stor del av vägen på mindre bra vägar. Ofta med vinterväglag.
Verkligen härligt...
Minst ett av mina barn hade nog fötts i bilen under de förhållandena.
En krönika igen
NSD´s Lina har i sin blogg skrivit om de två utspel som under senare tid kommit från socialdemokratiska kvinnor. Först Pekgul som sade att medelklasskvinnor som leker hemmafruar förstör när de hämtar barnen tidigt på dagis, och sen Palm som inte gillar RUT. Lina har hittat en riktigt bra krönika på det temat, skriven av Britta Svensson på Expressen.
Jag har extremt svårt att förstå mig på åsikter som Pekguls. För att inte tala om Palms. I tidningen SvD har hon uppenbarligen sagt att: "Vi behöver bygga in de sociala relationerna i stället för att uppmuntra till att köpa dem externt. Hälsosam hämtmat som lagas i förskolans kök och bättre stadsplanering kan vara ett sätt, ett annat att man hjälps åt och till exempel hämtar varandras barn."
Hälsomsam hämtmat från förskolan?? Tillåt mig skratta. Är det på riktigt? Eller ett aprilskämt?
Om RUT säger Palm att avdraget bör skrotas skrotas och att man istället ska satsa på fler offentligt finansierade tjänster...
Som Britta Svensson skriver: Barnomsorg och hämtmat i förskolan. Inlämning av tvätt och hämtning av matkassar i kollektivtrafikens lokaler. Fungerar inget av detta är det bara okej att få gratis hjälp av grannar och släktingar.
Hur kan det finnas människor i detta land som fortfarande tror att de kan tvinga andra att leva efter sådana besynnerliga regler? Som ens vill det?Ingen begriper ju vad det är för fel på att köpa hämtmat "externt", på Ica, Konsum eller hos den libanesiske invandraren på hörnet. Eller varför bara den kvinna som har en frisk mamma, eller ett stort nätverk, ska kunna få hjälp med vardagslivets små förtretligheter.
Nog för att jag personligen har en känsla av att socialdemokraterna alltid har haft lite väl mycket av pekpinnar och detaljregleringar av enskildas liv i sin politik. (Skriver jag utan att vara desto mer insatt.) Men uttalanden som de senaste. De är ju av en annan värld. En värld där människor buntas ihop till en grå likformig massa. Ett kollektiv utan individuella olikheter. En gammal kommuniststat kanske?
Vad hände med valfrihet? Människors fria vilja? Tycke och smak? Vilja att anpassa sitt liv efter det som passar bäst för ens egen familj just då? Olikheter?
Jag tycker visst att det finns flera tillfällen då vi är ett kollektiv. Då vi som har möjlighet därtill ska hjälpa dem som behöver vår hjälp. Det är viktigt. Vi har alla ett ansvar för varandra. För att alla ska få ha det bra.
Men vi är fortfarande individer. Det är viktigt det med. Vi gör olika val. Vill hämta på dagis olika tider. Vill ha olika typer av hjälp i hemmet eller med barnen. Vi har olika förutsättningar dock. Olika typer av familjer, abneten, arbetstider, ekonomi, sociala nätverk.
Och sen den stora frågan - varför är det alltid just kvinnors livsval som ska ifrågasättas? Och varför oftast av kvinnor?
Om detta säger Britta Svensson: "Det brukas sägas att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte stöttar varandra. Är det verkligen sant? Är det inte snarare så att det alltid finns plats i den politiska hetluften, och på debattsidorna, för den kvinna som angriper andra kvinnors livsval?
Är de stora politiska frågorna för Sveriges kvinnor verkligen var vi köper vår hämtmat, och vilken tid vi hämtar våra barn på dagis?"
Hela krönikan är bra. Mitt i prick. Så jag citerar den i dess helhet:
Nu är vi där igen. I diskussionen om vad som är fint och fult när det gäller hur vardagen organiseras. Att inte politikerna kan strunta att lägga sig i det? Nej, nu är den sociala ingenjörskonsten i ropet igen. Om hur kvinnor ska leva sina liv.
Man blir så trött. Vem vill ha okända som lägger sig i det privata? När det redan är så att precis alla i en kvinnas omgivning anser sig ha rätt att tycka till om hur hon sköter sitt liv.
Var är vår rätt att själva bestämma?
Veronica Palm är ny i Socialdemokraternas verkställande utskott. Hon har detaljerade åsikter om hur andra ska fixa middagsmaten:
- Vi behöver bygga in de sociala relationerna i stället för att uppmuntra till att köpa dem externt. Hälsosam hämtmat som lagas i förskolans kök och bättre stadsplanering kan vara ett sätt, ett annat att man hjälps åt och till exempel hämtar varandras barn, säger hon i Svenska Dagbladet.
Tunga ord från en tung politiker. Butlern ska in i tunnelbanan. De sociala relationerna ska bara få finnas i strukturer som byggts upp för skattepengar.
Barnomsorg och hämtmat i förskolan. Inlämning av tvätt och hämtning av matkassar i kollektivtrafikens lokaler. Fungerar inget av detta är det bara okej att få gratis hjälp av grannar och släktingar.
Hur kan det finnas människor i detta land som fortfarande tror att de kan tvinga andra att leva efter sådana besynnerliga regler? Som ens vill det?Ingen begriper ju vad det är för fel på att köpa hämtmat "externt", på Ica, Konsum eller hos den libanesiske invandraren på hörnet. Eller varför bara den kvinna som har en frisk mamma, eller ett stort nätverk, ska kunna få hjälp med vardagslivets små förtretligheter (för det är ju inte att röja upp efter en tsunami det handlar om).
Det är en särdeles usel idé att genom ideologi försöka styra människors vardagsliv.
Alla dessa försök riktar sig mot kvinnor. Ingen ger sig på allvar på mäns "sociala relationer". Men nåde den kvinna som hämtar sina barn på dagis vid fel tidpunkt.
Det handlar om precis alla småbarnsmammor i det här landet. ALLA gör fel. Den som hämtar tidigt är en ängslig hönsmamma som leker hemmafru. Den som hämtar sent är en iskall och egoistisk karriärkvinna som inte ser till sitt barns bästa.
Nu har dessutom tillkommit den mest föraktade kvinnan av alla, den som betalar någon annan med rutavdrag för att hämta barnet.
Eller som fackförbundet Kommunals ordförande Annelie Nordström (som får sin lön betald av bland annat dagispersonal) uttrycker det i SvD:
- Det har blivit skamligt att ha sina barn länge på förskolan. I stället är det finare att ha en outbildad barnflicka som hämtar tidigt och går hem och sätter barnen framför tv:n.
Ojojoj. Snacka om förmåga att dänga till två kvinnogrupper med samma flugsmälla. Både rut-mamman och den lågt stående varelse som vågat ta ett rut-jobb.
Det brukas sägas att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte stöttar varandra. Är det verkligen sant? Är det inte snarare så att det alltid finns plats i den politiska hetluften, och på debattsidorna, för den kvinna som angriper andra kvinnors livsval?
Är de stora politiska frågorna för Sveriges kvinnor verkligen var vi köper vår hämtmat, och vilken tid vi hämtar våra barn på dagis?
Det låter ju faktiskt som ett riktigt aprilskämt.
Hämta tidigt-stressen
Men något som jag tycker är rent av idiotiskt är den debatt som uppstått gällande "hemmafrutrenden" och hur alla dessa nya hemmafruar förorsakar lidande i form av dåligt samvete hos andra. Och dessutom antagligen själva är just "hemmafruar" (på hel eller deltid) enbart på grund av att de upplever en press från omvärlden. Alla lider - antingen av dåligt samvete eller också för att de pressats att hämta tidigt fast de inte vill... Tydligen slås det i rapporten fast att "pressen att hämta tidigt är en problematisk norm" och att den "försvårar för föräldrar att förvärvsarbeta och få ihop sin vardag".
Artiklarna om detta har varit många senaste dagarna, ett exempel är denna i Aftonbladet (inte en av de "värsta"). Några rader från artikeln:
"...dessutom svarar hälften av föräldrarna att de känner press att hämta sina barn tidigt. Det vanligaste skälet är dåligt samvete, eftersom många andra barn blir hämtade tidigt... ...Det blir som en slags press föräldrar emellan. Alla ska jobba hundra timmar om dygnet men ändå kunna hämta vid tre. Det går inte ihop... ...Den låga bemanningen i kombination med hemmafruidealet som pumpas ut, med vårdnadsbidraget och fokus på familjen enligt KD:s principer bidrar..."
Jag undrar hur väl denna undersökningen överensstämmer med verkligheten. Inte särskit bra tror jag. Jag tror inte för fem öre på att huvudskälet till att föräldrar hämtar sina barn tidigt är dåligt samvete och press från andra föräldrar. Jag tror faktiskt att de allra flesta som hämtar sina barn tidigt gör det för att de vill tillbringa så mycket tid som möjligt med sin avkomma under de få år som är deras barndom. (Med detta inte sagt att de som har möjlighet att hämta tidigt, men väljer bort det, INTE är intresserade av sina barns barndom. Alla har vi olika bild av vad som är bäst för våra barn och våra familjer. Vissa lägger pengarna på resor eller andra upplevelser med familjen - kanske det kallas kvalitetstid? Andra på mer vardag - kvantitetstid? Jag tror på det sistnämnda. Åtminstone anser jag det vara vad som passar vår familj bäst. Åtminstone just nu. För andra familjer passar andra typer av val och prioriteringar bättre.
Men enligt mig handlar mycket av detta om just val och prioriteringar. I mina ögon har väldigt många fler valet att hämta tidigt om de skulle vilja göra det. Nästan alla familjer kan skära in på något. Spara in på lyxiga hudkrämer och annan skönhetsvård - ett par föräldradagar att spara. Inte ha bil/bilar om de inte verkligen behövs - många föräldragar. Undivka att dra på sig skoter/husvagn/båt - många föräldradagar. Äta billig mat - också några dagar. Undvika att överkonsumera onödigheter som chips, godis, fika och alkohol - några dagar till. Spara in på resandet - ännu fler dagar. Prylar, grejer och saker - dagar, dagar och dagar.
Vi väljer inte bort allt detta. i vår familj Men vi försöker leva snålt - om än vi gillar att unna oss god mat på helgerna och även att då och då impulsköpa någon pryl som vi verkligen vill ha. Liksom vi var ute på bilsemester (=dyrt) för ett par år sedan - och ska göra om samma sak igen i sommar. Allt är en balansgång. Allt har sitt pris. Och vi har valt att "offra" en del för att kunna vara hemma mycket med barnen. Vi skulle kunna "offra" ännu lite mer och vara hemma ännu lite längre. Men det har vi inte gjort. Vår gräns går vid detta "offrandet". (som självklart inte känns som offer men jag kommer inte på något annat ord). Andra har en annan gräns. Vissa kanske lever nästan enbart på luft i många år för att ha barnen hemma väldigt länge. Andra vill leva som vanligt och kanske hellre exv. reser med sina barn än är hemma under lång tid. Kvantitet/Kvalitet... Vad som är mest rätt eller fel? Det kan nog varje enskild familj bäst svara på.
Men det fins ett stort men. Man får inte glömma att, även om jag tror att många kan vara hemma mer om de vill det, så kan inte alla det. För många är det inte en fråga om prioriteringar. För dem som redan har prioriterat bort nästan allt det jag räknat upp - och ändå har svårt att få pengarna att räcka månaden ut - är det absolut inte frågan om prioriteringar. För dem som är i den situationen skulle nog mina rader om att välja själv och prioritera snarast kunna ses som hån - om än de inte är menade så.
Jag tycker synd om de som verkligen inte kan hämta barnen tidigt men vill göra det. Det är sorgligt att det är på det sättet. Det är fel.
Jag tycker dock inte synd om de som man ibland hör säga att de vill hämta tidigt men inte har råd - men ändå har råd med väldigt mycket annat. De har ju bara gjort ett eget val. Och kan välja om och annorlunda om de nu vill det.
Nu hamnade jag en bit bort från debatten om hämtningshetsen. Det jag egentligen vill komma fram till gällande den är att tidningen Expressen har publicerat en artikel som jag tycker är väldigt bra. En motvikt till alla de rader som skrivits om hemmafruar som hetsar varandra och föräldrar som känner skam om de hämtar barnen efter kl 15. En artikel som handlar om att det faktiskt rent av kan vara så att föräldrar hämtar tidigt för att de vill vara med sina barn. En ganska självklar sak enligt mig. Men uppenbarligen inte enligt Kommunals rapport - för att inte tala om Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul som i en debattartikel under rubriken "Medelklasskvinnor hetsar varandra att hämta tidigt på dagis" uppenbarligen målar upp en bild där tidiga hämtningar blivit en klassmarkör och ett sätt för kvinnor med utbildning och karriärutsikter att hitta "en balans i relationen till sin partner genom att förstärka sin mammaroll". (Det sistnämnda var nästan lustigt). :)
Slutligen: Jag personligen kan faktiskt inte se hur det på något sätt kan vara dåligt för någon att föräldrar försöker ge sina barn korta dagar på förskolan. Om de nu har vilja och möjlighet till det.
Expressens artikel:
Pulsen var helt normal när jag vid 15.30-snåret i går klev in på min dotters förskola för att hämta henne. Jag kände varken press eller hets från andra medelklasskvinnor.
Dottern lekte lugnt på gården med sina kompisar, två barnskötare fanns på plats.
En Bullerbyidyll? Nja. En mycket bra, men helt vanlig kommunal förskola i Stockholm.
Min man och jag känner oss alltigenom trygga och nöjda med förskolan och personalen - men ändå var jag alltså där redan halv fyra. Dagen dessförinnan hade maken hämtat tidigt. Varför? För att vi vill ha tid med vårt barn. Inte för att markera en statussträvan uppåt, utan för att även på vardagar - innan det blivit för sent och treåringen för trött - kunna ta en sväng förbi biblioteket eller pulkabacken. Eller så bara till Ica och sedan hem för att laga mat.
Livet som småbarnsförälder är väldigt mycket vardag - men varför skulle det bli mindre av den för att vi alla jobbar längre dagar och barnen är fler timmar på förskolan?
I fackförbundet Kommunals uppmärksammade rapport "Alla andra hämtar tidigt" slås fast att "pressen att hämta tidigt är en problematisk norm" och att den "försvårar för föräldrar att förvärvsarbeta och få ihop sin vardag".
Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul hakar på i en debattartikel på Newsmill under rubriken "Medelklasskvinnor hetsar varandra att hämta tidigt på dagis". Hon målar upp en bild där tidiga hämtningar blivit en klassmarkör och ett sätt för kvinnor med utbildning och karriärutsikter att hitta "en balans i relationen till sin partner genom att förstärka sin mammaroll".
Jag ser framför mig ängsliga "Solsidan"-våp som inte vågar köpa halksockor utan att ha lyssnat av med mammagruppen i Saltis. Som lusläser förskolans anslagstavla med hämtnings- och lämningstider, och först därefter skriver in det egna barnets vistelse. Komiskt i tv - men var i verkligheten finns dessa människor? Jag har inte stött på dem.
Jag påstår att få föräldragenerationer är utsatta för så mycket åsikter och pekpinnar som 70- och 80-talisterna. Behöver vi verkligen bli pålagda ytterligare skuldbördor? Och för en sådan sak som att våra barn hämtas för tidigt på dagis?
Självklart är det ett problem om 30 procent av småbarnsföräldrarna anslutna till Kommunal upplever att de inte kan jobba heltid på grund av förskolornas öppettider. Självklart ska vi ha förskolor med hög pedagogisk kvalitet och anständig personaltäthet. Men är längre dagar för barnen sättet att nå dit? En tvååring som går på dagis fem dagar i veckan mellan halv nio och halv fyra har en "arbetsvecka" på 35 timmar. Är det för lite? Och vem avgör det? Inte Kommunal eller Nalin Pekgul, om du frågar mig.
Efter att ha läst igenom hur Kommunals enkät är upplagd känner jag - som man frågar får man svar. Det är inga öppna frågor av typen "hämtar du tidigt på dagis" och sedan "varför". Utan "upplever du en press att hämta tidigt?". Av de 450 medverkande har 48 procent, 216 personer, svarat att de ibland eller ofta upplever denna press. I följdfrågan har strax över 100 angett att det är för att många andra barn blir hämtade tidigt. 100 föräldrar - i ett land där det finns 668 000 barn under sex år, enligt SCB. Att på ett så litet urval göra det till en sanning att svenska föräldrar hetsar varandra att hämta tidigt på dagis känns, milt sagt, förhastat.
Kommunals ordförande Annelie Nordström säger att det vilar ett skammens ok över att använda barnomsorgen, samtidigt som förbundet i sin egen rapport konstaterar att 86 procent av alla 1- 5-åringar är inskrivna i densamma.
Jag inser att föräldrar som kan hämta tidigt och har flexibla arbetstider är lyckligt lottade, och att det verkligen inte är alla förunnat. Driv gärna kampanj för utökade öppettider på dagis. Men gör det inte genom att ställa grupper mot varandra.
Är det något som är en frihetsreform - inte minst för kvinnor - är det väl att ha större inflytande över sina arbetstider? Jag hoppas att fler, inom samtliga samhällsklasser, ska nå dit.
SOFIA STRIDSMAN
Sofia Stridsman är frilansjournalist
Utvecklingen går framåt
Inte särskilt förvånande i och för sig. Tendensen har ju länge varit att statusen i att kunna "skryta" om hur behövd man är på jobbet och hur mycket man jobbar över har falnat. Det som istället har blivit allt mer eftertraktansvärt, om man ska tro media, är saker som tid, familj, ledighet. Det skrivs om hemmafruarnas come back. Och maten ska lagas från grunden. Städning däremot ska gärna lejas bort så man får mer tid. Jag har inget emot RUT och tänker själv nyttja henen om jag någon gång får råd - men det är ändå lite lustigt hur inne det är att sylta och safta och sy och sticka och laga långkok och inreda och vårda hemmet. Men just inte städa uppenbarligen. :)
Hur som helst så tycker jag det är en sund utveckling att man väljer möjlighet till mertid med familjen före chansen till lite extra "status" (om det nu ska kallas för det) och någon krona mer i plånboken som ett chefsjobb kan tänkas ge.
(Självklart kan man även försaka familjen på grund av jobbet utan att vara chef (både frivilligt och ofrivilligt) - liksom det kan gå alldeles utmärkt att ha bra med tid över trots att man är chef, kanske desutom en lite mer flexibel tid än vad man annars hade haft. Det finns ju ingen standardmall som gäller för alla personer och alla anställningar).
Att vara packad tillsammans med sina barn
Jag läser slöläser ibland på olika forum på nätet (typ Familjeliv) och kan knappt hålla mig för skratt när det finns trådar som "Är det ok om jag och maken dricker ett glas vin till middagen fastän sonen på 2 år är hemma?". På fullt allvar tror/tycker vissa personer att det på något sätt är skadligt?!?
Jag förstår ärligt talat inte hur?
Ok om det handlar om ett barn som är van att se sina föräldrar packad, som kanske förknippar vinflaskor med ångest. Om det handlar om föräldrar med alkoholproblem, som likställer vin till maten med fylla. Vuxna som inte kan dricka ett eller två glas för att det är gott.
Men i normalt fungerande familjer. Vad är då problemet?
Här i huset dricker vi vin till maten på fredagvällen om vi känner för det. Trots att vi har tre barn varav det äldsta är fyra år. Jag känner mig inte ett dugg oroad för dem trots det. Är övertygad om att de inte far illa av våra vinglas. De utsätts varken för fysisk fara eller för psykiskt lidande. Just våra barn sover oftast när vi dricker det där vinglaset - men även om de vore vakna så skulle jag inte se något som helst fel i det.
Däremot.
Att dricka sig full tillsammans med barnen gör jag inte. Och skulle aldrig göra heller.
Jag har faktiskt flera gånger diskuterat frågan med vänner och, halvt på skämt halvt på allvar, föreslagit precis det som Madeleine Leijonhufvud idag skriver om i en debattartikel i tidningen DN. Ett straffansvar för fylleri tillsammans med barn.
Att vara packad och ligga i soffan avsmullen eller ragla runt i hemmet eller ligga och spy på toa är inte ok om man samtidigt har ansvaret för ett litet barn.
Som Madeleine skriver:
"Att uppleva en vårdnadshavares berusning är en fruktansvärd upplevelse för ett barn. Hela dess tillvaro gungar, all trygghet är borta, den vuxnes beteende skrämmer, barnet upplever en total hjälplöshet. Många har vittnat, böcker som Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” och Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” vinner priser och säljs i massupplagor. Vuxenvärlden läser, gråter – men sedan?"
Riskerna för ett barn som vistas i en miljö med fyllon är flera. Uppenbart är att de tvingas se en förälder i ett tillstånd som antagligen upplevs som obehagligt för de flesta barn. Men dessutom riskerar de ju även att "glömmas bort", att bli negligerade. Eller att tvingas höra skrik och okvädingsord från en för barnet fullständigt obegriplig och skrämmande vuxenperson. Dessutom finns den ökade risken att utsättas för fysiskt våld.
Nu menar jag självklart inte att det alltid blir så direkt vuxna har en för hög promille i blodet - vissa kan ta mer ansvar än andra trots hög promillehalt. Men en promillegräns för personer som ansvarar för barn vore kanske ändå på sin plats? Visst ska folk kunna gå på fest med barnen. Ha fester hemma. Dricka alkohol. Men ska småbarn verkligen behöva tas om hand av människor som knappt är kapabla att ta hand om sig själv?
Jag har en vän som, kanske lite skämtsamt och överdrivet, brukar föreslå totalt alkoholförbud när vi diskuterar frågan om barn och alkohol. Alltså ingen alkohol alls i vårt land. Jag tror dock inte på den idén alls. Dels tror jag inte den fungerar och dels gillar jag alkohol och för mig är det en positiv bit i livet, en guldkant till en god middag ibland. Jag skulle dock gladeligen avstå den njutningen resten av mitt liv om jag visste att det samtidigt skulle göra så att inga barn tvingades leva i den misär alkoholen kan skapa. Att alla slapp höra fulla föräldrar spy. Att de slapp se fyllegräl. Att de slapp vårda sina föräldrar. Men jag tror inte det funkar så. Om alkoholen förbjöds skulle förvisso såna som jag sluta dricka - men de som mest av allt skulle behöva förbudet (i mina ögon alltså) skulle antagligen skaffa sig alkohol, eller andra berusningsmedel, ändå. Och deras barn skulle fortfarande tvingas leva med deras bruk/missbruk.
Men ett straffansvar för någon viss promillenivå vid vård av barn. Kanske kan det faktiskt vara något?
Jag har aldrig sett mina föräldrar berusade. Någonsin. Vi vistades aldrig heller i miljöer där det förekom fyllerier (om än det ibland dracks vin till maten på helgen). Kan inte minnas att det direkt var någon i deras bekantskapskrets heller som någonsin blev full. Fulla människor var under hela min uppväxt likställt med "A-laget" på parkbänken. De var ju de enda som jag hade sett.
Jag tror aldrig att jag som barn ens tänkte tanken att det fanns andra barn som hade föräldrar som var fulla. Föräldrar var ju inte fulla. Men nu vet jag att föräldrar kan vara det. Jag har läst alltför många skildringar skrivna av barn som växt upp med sådana föräldrar för att inte veta. Och för att inte vilja rädda de barnen. Kanske till och med genom att kriminalisera kombinationen fylleri och ansvar för barn? Jag vet inte. Frågan är inte lätt. Individernas frihet kontra barnens skydd. Ett skydd som kanske bäst ges genom kriminalisering av fylleri med barn - eller kanske genom förändrad socialtjänstlag, lag om vård av missbrukare eller lag om vård av unga? Eller genom upplysning och informationskampanjer?
Självklart för mig är dock att det i så fall inte ska vara en nollgräns. Jag vill inte leva i en stat med överdrivet storebrorsövervakeri. Personligen dicker jag bara vin till maten. Men visst bör man kunna få dricka mer än så även om man är förälder och har barnen hemma. Man ska kunna ta en öl i bastun. En drink framför TV-n. Bestämma själv över sitt liv. Men inte på bekostnad av andra. Och det anser jag det vara om man är packad, dvs ganska så full, med sina barn. Det är inte ok att äventyra barnens hälsa genom att ta ut dom på sjön utan flytväst, eller köra dom i bilen utan bilstol.
Att vara redlöst berusad och ta hand om ett barn utsätter även det barnet för stor fara...
Mona Sahlins avgång
Och jag har inte varit särskilt förtjust i Mona. Men det vände under den senaste valrörelsen. Jag tyckte hon gjorde bra ifrån sig och numera gillar jag henne och tycker hon är duktig och kompetent.
Inte för att jag ändå skulle kunna tänka mig att rösta på hennes parti.
Och det verkar ju var hennes problem. Hon har inte stöd av S-väljarna.
Då hjälper det inte mycket om andra partiers väljare tycker att hon är bra. Men ändå inte vill rösta på hennes parti.
Tråkigt för Mona att det slutade på det här sättet. Att S rasat är väl ändå inte hennes fel. Inte i mina ögon iallafall
Det gläder mig att läsa...
Jag gillar ju monarkin. Vet inte varför egentligen. För rent krasst så är det väl kanske ett förlegat system. Men det struntar jag fullständigt i. Så länge kungafamiljen står ut med att vara just kungafamilj så tar jag tacksamt emot det. Vi behöver lite saga och lite glamour. Lite kungar och prinsessor. Levande slott. Gamla traditioner.
Så idag är jag glad över att folket gillar kungen trots den senaste skandalen. Och jag tycker det är lite roligt att hans "tal" som sågades vid fotknölarna av alla PR-nissar verkar ha gått hem hos folket.
Inte för att jag gillar det kungen gjort. (För visst tror jag mycket av det som påstås är sant). Jag hatar otrohet. Men jag tycker den frågan i första hand berör honom och hans hustru. Dessutom ligger de påstådda händelsena många år tillbaka i tiden. Jag ser inte allmänintresset i att hänga ut allt detta. Och ser det som ett sundhetstecken att stor del av det svenska folket tycks dela min uppfattning att han bör lämnas i fred nu. Sverige är inte befolkat av gamar, som man för en kort stund kunde tro när boken släpptes.
Sen är jag dessutom starkt för monarkin som sagt. Och, av ologiska skäl, tycker jag det är extrafel att hänga ut just kungafamiljens privatliv på detta sätt. Men det är en annan historia. Kung eller inte - han förtjänade i mina ögon inte denna uthängning av privatlivet till allmän beskådan. Och hans fru och barn förtjänade det absolut inte.
Och författarna till boken förtjänar absolut inte att få bli stämda. För det är säkert vad de drömt om. Ännu mer publicitet. Ännu mer pengar.
Jag tycker Britta Persson skriver rätt bra om denna historien:
"Jag tror att alla så kallade experter på PR, krishantering och mediakontakter som i går uttalade sig om kungens möte med pressen på Hunneberg har helt fel.
Det var inte alls fiasko, katastrof, oproffsigt, ogenomtänkt eller jättepinsamt. Det var fullkomligt genialiskt.
Carl XVI Gustaf var sig själv. Han insåg att inget annat skulle duga. Han vägrade staka sig igenom ett i förhand skrivet uttalande, som folk tvingar på honom för att de vet hur svårt han har att uttrycka sig.
Han var sitt förvirrade, osammanhängande, smånervösa, sanna jag, och han framförde det han djupt i sitt hjärta förstod att han måste säga.
Att det som står i boken hände, och det långt tillbaka i tiden. Att vi inte behöver vara oroliga, han har talat om det med sin familj. Och alla har bestämt sig för att se framåt och fortsätta jobba som vanligt.
Han vägrade att ljuga, spela högdragen eller förnärmad, som alla föreslagit att han borde.
Han sa, faktiskt väldigt tydligt med hela sitt framträdande, att han varken är sur eller arg, ska stämma eller jaga någon (utom älgen, då). Han bjuder på det här. Vi kan läsa boken utan att begå majestätsbrott. Men han vill att vi ska notera vilken sjutusan till karl han är.
Det sista är min tolkning. Men jag tyckte att jag såg ganska tydligt att denne 64-årige man som kanske inte är det mest virila som Gud satt på jorden var ganska nöjd med att få figurera som älskare till unga och vackra kvinnor i en ganska harmlös bok. Det som verkligen avslöjar hur smart kungen var med sitt utspel är författarnas reaktion. De verkar närmast desperata över att inte bli stämda. "Det kanske ändrar sig när kungen väl läst boken", sa en av dem i går förhoppningsfullt.
Men det är klart att kungen har läst boken. Eller har koll på vad det står i den. Sen har han lagt den på hyllan.
Där kommer de exemplar som vi andra har skaffat också snart att ligga och samla damm.
Författarna hoppas på en djupare diskussion om "förtroendet för statschefsämbetet". Den kan de titta i månen efter.
De har skrivit en lättläst skvallerbok, lika lockande för rätt läsekrets som ett välmatat nummer av Svensk Damtidning. I går när jag åkte tåg genom södra Sverige satt en äldre dam bredvid mig och slukade boken.
Mejlkorgen är full av folk som tycker som i Sifoundersökningen som presenterades i SVT Debatt i förrgår. Låt kungen vara, det är synd om honom.
Signaturen Karin skriver att hon ofta reagerar så "när det gäller äldre män med makt. Är det för att man ofta ser en ynklig, olycklig pojke bakom kostymen?".
Jag vet inte vad det är. Kan bara konstatera att förtroendet för statschefen är obrutet. Kanske är det för att vi har sett samma sak som den så kallade Kurtisanen i boken:
"Hon uppfattade honom som en genuint god människa. Han kunde bildligt talat vara ute och cykla som en obändig tonåring men han gjorde det med en ärlig naivitet som hon uppskattade. Hon högaktade honom för hans goda karma, hans intentioner var alltid goda. Kungen var inte den som nödvändigtvis måste hävda sig och visa sig bäst på plan bara för att han var kung."
Det var den kungen vi såg på Hunneberg i torsdags eftermiddag. Och tyvärr alla förståsigpåare, han regerar."
Mycket kungen nu
Och inte bara han. Även barnen meddelade att nu är det slut.
Så blir det nog inte. Men gud så trist det vore om det blev så.
Ibland är Guillou klok
Boken om kungen
Jag hade tänkt skriva någon rad om mina åsikter om detta. Men så surfade jag in på Linas blogg hos NSD och såg att hon redan skrivit precis det jag tycker.
Hon skriver:
"Får lite ....illa smak i munnen, trots att jag tuggar på sött äpple samtidigt.
Vem som ligger med vem? Är det något vi har med att göra?
Verkligen?
Vill vi gå den vägen och få samma detaljrika information som vi fick från Vita huset för år sedan?
Ska vi drabbas av moralpanik? Får vi tycka något om att sveriges kung eventuellt varit otrogen? Och vad spelar det för roll om en monark är otrogen? Är det inte en djup privat fråga? Om inget brott skett i samband med det, vill säga.
Vill vi egentligen veta om hur och med vem offentliga personer lever ut sin sexualitet?
Ska vi kräva att alla i rampljus och maktforum ska leva celibat? Vara munkar?"
Precis så.
(Personligen går jag dessutom ännu längre i mitt icke-gillande av boken om jag ska vara riktigt ärlig) :)
Vi är alla förvaltare
Jag läste idag en insändarfråga, besvarad av Johan Tell (som jag länge tyckt verkar vara en klok man) i "Vi i villa", Jag fastnade för hans svar. Ett svar som vidgar vyn från en själv till oss alla. Till att vi faktiskt alla tillsammans ansvarar för att alla på jorden kan få ha det bra. Både de som bor i vårt eget land och de som inte gör det. De som lever nu och de som ännu inte är födda.
Frågan:
Jag funderar på att skaffa ett eget litet vindkraftverk på tomten. Huset är utsatt för mycket blåst. Hur mycket el kan det ge? Kan det någonsin löna sig?
Svaret:
Det beror på hur man räknar. Om du köper el från ett stort bolag vet du inte om elen kommer från miljövänliga vindkraftverk eller miljövidriga kolkraftverk. Den kostar lika mycket. Det är förstås tokigt. Men så är det med många produkter. Vi bryr oss inte om hur de påverkar natur, människor och djur när de tillverkas, används eller slängs. Det finns kaffe som besprutas så att kaffearbetare dör, det finns jordbruk som orsakar algblomningen i Östersjön - men vi tittar bara på priset. Det finns el som bidrar till den globala uppvärmningen som inom detta århundradet kommer att dränka Holland, Maldiverna, Bangladesh med flera länder men vi tycker ändå att vi kan jämföra denna el med elen från ett vindkraftverk. Som jag ser det är det väl bra att börja bygga ditt vindkraftverk. Du blir kanske inte rikare av det men dina barn blir lyckligare av det och dina barnbarn och de som bor i Holland, Maldiverna och Bangladesh.
Tänkvärt. Oavsett om några av uppgifterna i svaret är omdiskuterade och inte helt fastslagna.
Alla har självklart inte råd att alltid, i alla situationer, välja det alternativ som på lång sikt är bäst för miljön. Jag har det iallafall inte. Men alla kan göra något. Om än något litet. Åtminstone ibland.
Varje enskild röst kan vara den som avgör
Eftertanke - några dagar efter valet
När jag för några år sedan studerade juridik var jag under en period med i Amnesty International. I material som de skickade ut till sina medlemmar fanns bland annat en broschyr vari Voltaires kända citat fanns på framsidan.
"Jag delar inte din åsikt, men jag är beredd att gå in i döden för din rätt att uttrycka den"
Det citatet klippte vi ut och hängde upp på kylskåpet i den andrahandslägenhet på södermalm som jag under några månader delade med bland annat en klasskamrat.
Jag tycker fortfarande det är ett fint citat.
Jag tycker fortfarande att vi måste värna om den åsiktsfrihet som är så grundläggande för vårt demokratiska samhälle. Ett samhälle där vi har fria val. Något som är långtifrån självklart för alla. Nu har de fria valen lett till att ett parti vars värderingar jag, och många andra, ogillar har valts in i riksdagen. Värderingar som i mitt tycke bör bekämpas. Men inte genom våld eller genom att skrämma de som vågar uttrycka sitt stöd för SD (eller som inte ens uttryckt sitt stöd utan bara sökt information för skolarbeten). Kampen mot rasismen måste ske genom ordets makt. Genom öppna diskussioner i enlighet med våra demokratiska spelregler.
Vi kan inte tumma på demokratin. Det vore ett svek mot alla de som i generationer kämpat för den. Det vore ett svek mot oss själva. Mot våra barn och barnbarn. Vi måste bekämpa rasismen på andra sätt. Börjar vi tumma på åsiktsfriheten är vi ute på en smal stig - vilken åsikt är fel nästa gång? Och vem bestämmer det?
