Tvååringen är snuvig. Stackars henne. Men mest stackars mig faktiskt.

Hon är nämnligen inte så snuvig så att hon till exempel vill ligga och vila. Hon är däremot inte så frisk så att hon är pigg och glad. Hon är så där mittemellan istället. Hon vill inte sova. Men näsan rinner och inget går som hon vill. Hon är arg och hon är ledsen. Och naturligtvis - det är jättesynd om henne.

För att öka chansen till lite sömn för henne (hon har precis i det närmaste lagt av med att sova dagtid tyvärr) packade jag ner ungarna i vagnen för en promenad. Men vad hände? Jo innan vi ens hade rullat ut genom dörren sov båda två sött.

En plötslig och total tystnad intog vårt minuterna tidigare ganska högljudda hem. Det var första gången på länge som båda sov samtidigt på dagen! En sån gång gäller det att dra nytta av situationen. Snabbt ställde jag vagnen med de påklädda små älsklingarna vid ett öppet fönster och slet av mig mina egna ytterkläder. Den följande halvtimmen hann jag vika mer tvätt, stuva undan fler grejer i förråd och diska mer än jag innan barnen kom in i mitt liv skulle ha hunnit på en halvdag. För att inte tala om tiden det skulle ta att göra samma saker tillsammans med båda barnen - allt det jag nu fixade på en halvtimme skulle nog tagit ca ett dygn med dem... Hur kul det än är att laga mat och städa med en entusiastisk tvååring så är det ju bra att någon gång ibland göra det själv också - det blir så mycket gjort på så kort tid då. :)

En sak kan i allafall konstateras. Det är nog sant som brukar sägas - att det egentligen är ett smart val att anställa småbarnsföräldrar just för att de är så effektiva.

Efter en halvtimmes sovande blev det promenad. Som synes var himlen blå och träden vackra! :)