Förskoledags
Jag hör till dom som i och för sig tycker att förskolan är något bra som kan tilföra något positivt för barnen - men att de gärna kan få vara några år när de börjar där och helst inte ha för långa dagar. Jag själv hade turen att ha en mamma som var hemma när vi var barn - och var dessutom barn i en tid då nästan alla hade det som jag. I byn där vi bodde fanns det väldigt många som hade föräldrar hemma efter skoldagens slut... Jag tycker att det är lite tråkigt att det inte alls är så numera. För jag tror på hemmafruar/hemmamän (på heltid eller deltid). Måhända är jag en bakåtsträvare men detta är ändå vad jag tror på - jag har full förståelse för om andra tycker annorlunda. Jag tror det är bra för små barn att ha en förälder hemma iallfall delar av dagen - om det går. Dels är det ju svårt att rent ekonomiskt klara att ha barnen hemma länge (iallafall på heltid) - för oss har det gått ganska länge med L just för att hon fått syskon men annars hade det varit nästan omöjligt. Dessutom - om barn ska vara hemma när de börjar bli i L´s ålder förutsätter det nästan att även andra är hemma. Att lekparkerna är "fulla av liv". Att det finns kompisar.
Men nu ser verkligheten inte ut på det sättet. Visst har L kompisar, ganska många till och med. Men under senare tid har de ju börjat bli ganska stora - och deras föräldrar trappar sakta upp sina deltider så att de lediga timmarna blir allt färre. Så till hösten är det alltså dags för L att börja förskola - fastän någon av oss sannolikt kommer att vara hemma med E. Det känns ganska konstigt. Att vi är hemma men hon ändå är på förskola. Men det kommer att bli bra. Visst hade det varit roligt om alla andra barn var hemma och hon kunde få fortsätta vara det lite till. Kanske börja i 4-5 årsåldern - det hade känts optimalt. Men som det blir nu är så nära man kan komma. Vi har ändå haft förmånen att kunna ha henne hemma i över tre år - det är jag tacksam för. Det har varit underbara år. Men nu är hon så stor så att förskolan blir något som berikar hennes liv. Även fastän barn i 1-2 årsåldern inte far illa av att gå på förskola, och även fast de säkert tycker det är roligt, så har jag svårt att se att det skulle vara något som de (i normalfallet) behöver.
Men som det är nu så känns det nästan uteslutande som något positivt. Jag tror L kommer att stortrivas. Och vi har ju ändå väldigt mycket tid tillsammans. Förskolan blir ju bara en 12-15 timmar per vecka. En ganska perfekt avvägning för vår lilla tjej på 3,5 år som börjar gilla att få vara utan oss och ha egna aktiviteter. Som alltmer uppskattar att vara med kompisar. Att finnas i andra sammanhang än bara vår familj...
Än mer positiv blev jag efter det att jag besökt förskolan. Förskolläraren som jag träffade kändes verkligen som någon jag är beredd att lämna mina barn åt på dagarna. De verkade göra roliga saker med barnen. Utemiljön är jättefin. Och viktigas av allt - L tyckte det var "ett coolt ställe". Det kommer inte att vara några problem alls att få henne att längta till när hon får börja förskola tror jag.
Det känns härligt :)
Nu är det bara lilla E som är "problemet". Hur positivt jag än kan tycka det är för en 3,5-åring så vill jag helst inte sätta henne där när hon bara är strax över året om jag inte måste. Hon kunde gärna få vara 2 år...men även 1,5 år skulle kännas ganska ok nu när hon kommer att ha storasyster med sig. Vi får se hur det går med det... Just nu njuter jag iallafall av att allt verkar falla så bra på plats när det gäller L och förskolan.
Alexandra har gått 15 h/v på dagis i snart ett år. Oftast tror jag att hon har sett det som en lyx att få vara där. Hon har vetat att vi och Gabriel har varit hemma under tiden. När hon ska iväg har hon sagt till Gabriel att han ska stanna hemma. Dagis har liksom varit hennes grej. De dagar hon har varit hemma har hon inte riktigt vetat var hon ska göra av all sin energi. Hon får utlopp för den på ett helt annat sätt på dagis. Så för oss har dagis bara varit positivt.
När barnen är 4-5 år brukar de rent av kunna tycka att det är trist att vara hemma. Alla kompisar är ju på dagis. Men det är ju i och för sig för att det inte finns några barn hemma...
Tror att din dotter kommer att tycka att dagis är toppen.
Jag tror det kommer att bli roligt för henne. Runt 4 år är väl den bästa åldern att börja på dagis och det blir ju nästan så för din flicka. Vad roligt för er och henne att ni fått de här åren utan dagis. Det är mycket värt.
Om man får önska så är väl kanske 1,5 år ganska tidigt även för en som har syskon med sig så jag förstår om du känner tveksamhet för det. Jag skulle nog försöka skjuta upp det. Så små barn mår absolut bäst hemma.
Gabriel kommer att börja på dagis till hösten. Micke har väldigt bra arbetstider, så jag tror inte att det kommer att bli så mycket tid på dagis för dem. Nästan för lite... ;-)
Åsa - Vad skönt att ha bra tider. Vi har tyvärr inte det, båda har 8-17-jobb så för oss blir det väldigt långa dagar om vi inte går ner i arbetstid (vilket vi ska göra iofs). Det är ju på nåt sätt jättestor skillnad på om man kan ha barnen korta dagar eller hämta kl 17.30 varje dag. Det är ju inte kul att lämna bort sina barn större delen av deras vakna tid - men om en förälder har riktigt bra tider blir det ju en helt annan sak
Jag tror oxå hon kommer tycka det blir kul. Hon är ju i den åldern nu att kompisar blir allt viktigare. Hon gillar dessutom mer och mer att göra saker utan oss föräldrar och tycker ju som alla(?) ungar att det är kul med andra barn (öppna förskolan är en favorit) så jag tror inskolningen kommer att gå mkt smärtfritt. Blir mest bara kul (roligt för L - och roligt för oss som "får vara med och se och höra") :)
Anonym - Ja det har varit jättekul att få ha henne hemma tycker jag. Jag hoppas även hon har gillat det :) Skämt åsido - jag tror hon har haft det helt ok, vi träffar andra barn rätt ofta ändå.
Jag håller med om att det vore ännu bättre om vi kunde vänta lite till med E. Jag hör som sagt till dem som inte tror att småbarn har ngt behov av dagis (vilket för den skull inte betyder att jag tror de far illa på förskolan). Men det kan vara så att det blir nästan omöjligt för oss att klara så mkt längre tid. Och då känns ändå 1,5 år som ganska ok - även om det inte är det jag hade velat helst.
2 års åldern tror jag är bra. Kanske lite tidigare om jag tänker på mina erfarenheter med Alexandra. Hon kom i en lite blygare ålder när hon blev två. Dessförinnan hade det inte varit några problem alls.
Ja tvåårsåldern känns som en helt ok ålder. Även någon månad tidigare - eller någon månad senate.
Men ännu bättre känns den ålder L är i nu. Det känns som att det nu dels skulle gå lätt med inskolning och dels finns en nyfikenhet hos henne på vad dagis är. Och att hon skulle förstå varför hon är där och ha glädje av det till fullo. I och för sig skulle jag inte alls ha problem med om det hade blivit vid 2 år istället (eller strax före eller efter) för även då var hon ju "ganska stor". :)
Sen är det ju mycket annat som spelar in. Hur många lediga barn man känner i övrigt är ju viktigt. Hade vi inte haft så många jämnåriga kamrater hemma som vi har haft så skulle det varit svårare att ha henne hemma så här länge. Och sen tror jag att det även spelar in om de hunnit börja innan de får syskon. Om L hade gått på dagis innan E kom hade hon ju blivit van med det tempot och aktiviteterna och kanske saknat det om man valde att ta henne därifrån när E föddes. Nu hade ju L inte hunnit börja alls så hon har varit väldigt nöjd med det kanske lugnare tempo som vardagen haft för henne jämfört med jämnåriga som vistas på dagis. En hel del tid har ju blivit att bara "vara" och leka själv eller med E. Men hon har även gått på öppen förskola en dag eller två nästan varje vecka, vi har pysslat och grejat hemma, varit ute mycket osv, så jag tror inte det gått någon nöd på henne. Tror däremot att det är större risk att de saknar tempot som en förskolevardag innebär om de redan en gång hunnit in i den och sen tas därirån när syskon kommer efter ett år eller två...
Herregud! Varför skulle en tvååring inte FÅ vara på dagis? Det är det alldra bästa för barn för barn behöver få leka.
Jag har arbetat inom barnomsorgen i många år och blir alltid lika förvånad då jag hör hur föräldrar övervärderar förskolans betydelse för små barn.
Förskolan är inte dålig för barnen (så länge dagarna är väl avvägda till barnets ålder, det vill säga inte för långa). Men förskolan är nästan aldrig bättre än föräldrarna. På vilket sätt skulle vi 3-4 vuxna i en stor barngrupp hinna med att se just ert barn och ge det tid på det sätt som de kan få i hemmet? Nej det går inte.
Det finns enligt min uppfattning ingen bästa ålder för barn att börja på förskolan. Många faktorer spelar in och en av dem är föräldraras behov. Har föräldrarna behov av att arbeta för sin försörjning är det en fullt acceptabel lösning att sätta sitt barn på förskola under korta dagar redan när det är ett år. Kan man däremot vänta så är det oftast bättre. Barn har inget behov av förskola förrän de är i 3-4 årsåldern. Barn har behov av att få upptäcka världen, bli en social varelse och även att bygga upp sin egen person i lugn och ro. Detta görs med fördel i hemmet om hemmet är välfungerande. Passa på att njuta av ledigheten med barnen åren går så fort. Ge dom en trygg hamn hemma. Hjälp dem att upptäcka världen genom att ta med dem i vardagen. Åk och handla med dem, låt dom delta i matlagningen och känna sig delaktiga i familjen. Åk på roliga utflykter ibland. Ta med dom i olika sociala sammanhang. Barn gillar självklart att träffa barn, men glöm inte de äldre generationerna de är lika viktiga. Umgås med far- och morföräldrar om ni har förmånen att ha dem i livet.
Ha alltså gärna barnen hemma om ni kan. Det är i mina ögon det bästa ni kan göra för dem. Men måste ni skola in tidigt så gör det utan dåligt samvete barnen har det bra på förskolan också. Försök bara se till att dagarna inte blir för långa för det orkar inga småbarn med.
De enda gånger en viss tid varje vecka på förskola är bättre än föräldrarna för barn under 3-4 år är då barnet har särskilda behov. Behoven kan bottna i en egen diagnos eller i föräldrarnas problem.
Men om ni inte hör till dessa kategorier så glöm denna övertro på förskola för småbarn. Tro på er själva som föräldrar!! Ni är det viktigaste och bästa för era barn!!
Dagis erbjuder sådant som vi föräldrar inte kan erbjuda våra barn. Kompisar. Och ja... Kompisar är väldigt viktiga även för en tvååring. Att få chansen att leka med en massa kompisar är helt ovärderlig. Och de finns inte alltid i närheten av hemmet. Om vår dotter inte har varit på dagis på ett tag märks det. Hon fullkomligt klättrar på väggarna med energi som hon inte får tillfälle att utnyttja hemma på samma sätt som på dagis.
Själv tror jag verkligen inte att det handlar om någon övertro på förskolan. Det är oftast så att många föräldrar är smått "skrämda" för förskolan. Och det är väl synd.
Min erfarenhet är att de flesta föräldrar kan erbjuda allt det en tvååring behöver. Har man bara något eller några barn i sitt nätverk (grannar, bekanta, släktingar, öppen förskola) som man brukar träffa så räcker det. Att barnen klättrar på väggarna är något som inte bara förskolan klarar av att åtgärda även föräldrarna kan aktivera barnet i hemmet så att familjen slipper problem med rastlösa barn.
Att föräldrar är skrämda för förskolan är självklart inte bra. Förskolan är något bra för våra barn och inget att vara rädd för. Visst har även jag mött skrämda föräldrar men de är mycket färre än föräldrarna med övertro. Det är en så utbredd föreställning i dagens sverige att småbarn av någon anledning inte mår bäst med sina föräldrar. De senaste decennierna har fler och fler fått för sig att tvååringar har behov av en institution som förskolan. Totalt fel om ni frågar mig.
Vill inte tro att föräldrar vill ha sina barn på dagis för att det skulle vara bättre för deras barn. Det låter alltför sorgligt! I och för sig har jag, som lärare, hör talas om enstaka föräldrar som "överlåter" barnens uppfostran till skolan. Men så antar och hoppas jag att det inte är i de flesta fall. För självklart är föräldrarna de viktigaste vuxna människorna för sina barn. Tror att många skulle vilja arbeta 50%, men det är en utopi för de flesta av oss.
