Stackars de rödgröna

Igår såg jag utfrågningen av Lars Ohly på Debatt och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om de rödgröna som har ryggsäcken V att släpa på. De måste ju rimligen ångra att de tog in detta ankare i båten?

Lars Ohly är nog snäll och vill alla väl. Men på ett sjukt sätt. Det är rent av lite obehagligt hur han svävar i det blå och "rar men världsfrånvänd tonårsidealist" känns rätt träffande.

Konstigheterna är flera - men den jag fastnat mest för är bröstpumpandet och den delade föräldraledigheten. (Även om resonemanget kring gynnandet av fotbollsproffs också var lustigt).

Innan jag fick barn var jag starkt för tvångsdelning av föräldraledighet. Numera är jag starkt mot. Visst, jag inser fortfarande att så länge kvinnor tar ut mer av ledigheten så drabbar det kvinnor negativt på arbetsmarknaden. Alla kvinnor. Och jag anser väl på något sätt fortfarande att mitt val att mer eller mindre lägga karriären på hyllan under några år är ett svek mot alla kvinnor. Men ärligt talat så är det av mindre betydelse i det stora sammanhanget.

Jag vill till exempel amma mina barn länge. När de två äldsta var sju månader ammade de fortfarande ett par gånger per dag. Skulle jag ha jobbat heltid då så hade vi fått göra på något annat sätt. Visst hade det väl gott bra det med - men nu valde vi i vår familj att göra på ett vårt sätt. Och det vill vi få göra även i fortsättningen. Jag vill amma vårt yngsta barn hur länge jag vill - utan att någon man med kommunistiska strävanden skall lägga sig i det. (Och, nej, jag vill inte använda någon bröstpump så som han föreslår att man ska göra).

Jämnställdhet är viktigt. Men allt tyder på att skillnaden i uttag av föräldradagar sakta men säkert håller på att jämnas ut av sig själv. Utan tvång.

Dessutom. Jag upplever mig inte förtryckt för att jag tagit huvudansvaret för barnen deras första tid i livet. Jag upplever mig inte fastlåst för att jag valt att amma. Jag är medveten om de ekonomiska konsekvenserna av mina val - men gör valet ändock. Och med glädje. Vi i vår familj har valt att försöka kompensera lite av mitt rent ekonomiska tapp genom att pensionsspara lite extra åt mig - just nu blir det inte så många kronor men i framtiden då vår ekonomi ser annorlunda ut kommer vi att spara mer. Trots att jag varit den som ammat barnen och varit hemma i början så har även deras pappa en bra relation till dem. Även han har varit föräldraledig - men på den tidpunkt som vi valt utifrån våra önskemål och förutsättningar. Vi har valt helt själva och det har fungerat bra. Och nej - jag är inte hemma med mina barn i brist på annat. Jag har en anställning inom det område som jag utbildat mig för. Jag trivs på mitt jobb som både är stimulerande, utvecklande och fullt av karriärmöjligheter. Jag är däremot medveten om att min karriär inte mår bra av de val jag gjort sedan barnen kom. Det är tråkigt. Men allt har ett pris och jag är villig att betala det priset. Min tid kommer. Barnen är små en gång och det är just nu. Den tiden kommer inte tillbaka.


Vi har tre barn varav det äldsta är fyra år.

Jag var föräldraledig i 17 månader med första barnet - arbetade dock på timbasis från hemmet under det sista året av den tiden. När jag återgick i arbete var barnets pappa föräldraledig på deltid (ungefär halvtid) i ca 10 månader samtidigt som även jag arbetade just deltid (ungefär 55-60%). En av oss var alltid hemma (förutom en halvdag per vecka då vi båda arbetade samtidigt som dotterns mormor tog hand om henne). Flickan helammade i ca sex månader. Även månaderna därefter ammade hon en hel del. Amningen minskade sedan med tiden i den takt som dottern fick bestämma. När hon var ca 15-16 månader slutade hon amma.

Med dottern nummer två var jag föräldraledig (frånsett vissa timmar som jag arbetade hemma) i 14 månader. Efter det arbetade jag 80-100% i sju-åtta månader. Dessa månader tog barnens pappa huvudansvaret. Han arbetade ca 30% och fortfarande var en av oss alltid hemma (förutom halvdagen med mormor). Dottern helammade i ca sex månader. Sedan delammade hon. Hon var dock mindre intresserad än första barnet och redan vid 10-11 månaders ålder hade amningen minskat så mycket att den upphörde.

Nu är jag hemma med dotter nummer tre. Tanken är att jag kommer att vara ledig till hon är ca 15-16 månader. Sedan kommer hennes pappa att var ledig på heltid eller nästan heltid i 5-10 månader. Totalt sett kommer vi i slutändan att ha varit föräldralediga i nästan sex års tid i rad - om än jag kommer att ha tagit ut flest av dessa lediga dagar så har även min man varit hemma en hel del. 

När samtliga barn väl börjar förskola kommer vi båda två att gå ner i arbetstid till 80-90% för att göra deras dagar lite kortare och för att ge tid över till att leva med dom. Att göra saker med dom. Och att bara vara med dom.

Så har vi valt att göra. För oss har det fungerat och känts som ett bra val. Andra familjer väljer att göra på andra sätt som känns bra för dom och som fungerar för dom. Varför ska det vara så fel?


Kommentarer
Postat av: siv

Jag tycker att politikerna inte ska lägga sig i människors val hur dom vill ha sin vardag. Punkt

2010-09-06 @ 14:38:56
Postat av: Åsa

Dessutom kan pappan ha ett jobb som leder till att han automatiskt får mycket tid i familjen ändå.

2010-09-06 @ 19:58:09
URL: http://asaleh.blogg.se/
Postat av: M

Ja exakt

2010-09-10 @ 12:20:06
URL: http://minareflektioner.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Bloggtoppen.se
RSS 2.0