Idrottsrörelsen har problem. Ungarna deltar inte som förut.

Jag har den enkla lösningen.

Låt idrott för barn vara lek. Håll inte på med toppning och hårdsatsningar. Jag vet fler andra än den som kommenterat Linda, som har barn som slutat idrotta när de varit just ca 9 år. I vissa fall slutar de för att de själva inte orkar med hetsen, i vissa fall för att föräldrarna inte anser det sunt att barnen har så mycket träningar och matcher som de har, och t.o.m seriespel som de förväntas delta i. (Frågan om bakning och lottförsäljning och minskat antal eldsjälar är ju även det något som är viktigt när det gäller idrottsrörelsens problem - men jag utelämnar den biten här  (jag tror dessutom att fler skulle orka var eldstjälar och bakningen skulle minska om barnens träning hölls på barnnivå och inte på tonårssatsningsnivå, men det är bara en gissning))

Om idrottsrörelsen ser till att låg och mellanstadiebarn inte har tre träningar i veckan + match nästan varje helg så skulle den dra flera nya gruppar av barn.
Dels de som har föräldrar som inte hinner med om det blir för ofta (exv den nyinflyttade ensamstående mamman som Linda pratar om)
Dels de som har föräldrar som i och för sig skulle hinna men inte "ids".
Dels de som har föräldrar som tror att det inte är särskilt hälsosamt för barn att ha "all" fritid uppbokad med träningar och matcher. Och som tycker att presetationshysterin kan vänta.

Jag tillhör den sistnämnda gruppen. Jag vill att mina barn ska idrotta. Jag kommer att uppmundra dem till det. Liksom jag kommer att uppmuntra dem till att sjunga i kyrkans kör, gå på scouter, spela schack eller vad de nu månna bli intresserade av. Men jag kommer aldrig att tillåta att de hetsas sönder med ett träningsschema passande en tonåring redan på lågstadiet. Jag tycker det är bra att få möjlighet att prova flera saker. Men när redan en enda idrott ensamt tar upp "för mycket tid" - hur gör man då för att hinna med flera aktiviteter (inte nödvändigtvis idrott - det finns ju annat också)? Detta beror inte på att jag är för "lat" för att skjutsa. Utan det bygger enbart på vad jag tror är bäst för mina barn - och för familjen som helhet (flera barn, vad händer om det ena barnet har träning och tävling jämt och familjens all fritid ägnas åt detta, hur kul är det för det andra barnet)

Det är väldigt många som tänker som jag. Man vill att sina barn ska ha tid till att ha tråkigt och utveckla fantasin, tid till lugn och ro i hemmet, tid till läxläsning, tid till att spontant träffa kompisar och tid att resa på semester även mitt i fotbollssäsongen. Som det är nu undviker många idrotten för att de inte vill att barnen missar så mycket av allt detta. Många andra börjar men tar barnet från laget när de bli en 9-10 år och hårdsatandet eskalerar  och barnet inte tycker det är roligt då de känner för stor press. Är det inte bättre att riskera att missa några nya Zlatan (om det nu krävs hårdstsning från man är nio år för att bli Zlatan, vilket jag inte tror på) än att helt tappa alla dessa barn? Barn som helt tappar det positiva som deltagandet i en gruppaktivitet ger. För det är ju både utvecklande och roligt att vara med i ett lag.

Att röra sig är viktigt. Men det måste väl inte ske som "hårdsatsning"? Se till att det finns fler spolade och plogade isar på vintrarna och ge barnen möjlighet att åka skridskor med sina kompisar. Placera ut basketkorgar i bostadsområden. Lämna tomma gräsytor i bostadsområden - där kan barnen spela fotboll, eller bygga en hästhoppningsbana eller spela kubb eller göra vad som helst. Bygg skateboardrampar - eller upplåt ytor där barnen själva kan konstruera. Var ute med barnen och visa dem hur mycket roligt det finns att göra där - låt dem upptäcka skogen.

Och - ge dem möjlighet att ha tid med annat än hårdsatsning. Se till att den organiserade träningen (som även den fyller en viktig funktion) inte är för omfattande och för krävande.

Detta är vad jag tror på.