Just idag!
Och jag har alltså blivit faster.
Och våra barn har fått sin första, efterlängtade, kusin.
Och andra har blivit mor- och farföräldrar, morbröder, farbröder, kusiner...
En fin dag alltså.
Saknar ord
Alltså gick jag in på hennes nya blogg idag igen och möttes av att barnet dött i magen.
Så hemskt. Alltid, alltid hemskt när barn dör i magen (eller någon annanstans). Så hemskt så det antagligen inte kan bli hemskare. Men ännu lite, lite hemskare känns det ändå när någon startar en gravidblogg för att dagen efter få veta att barnet dött. Även om betydelsen av just det antagligen är marginell eller ingen för den som drabbats.
Redan det faktumet att barnet är dött gör antagligen sorgen så stor som den bara kan vara.
Panik
Ja. Jag upplevde det alldeles nyss.
Det finns ju som bekant ett program dsom heter "En unge i minuten". Jag har inte sett det själv men förstått att det är inspelat på en förlossningsavdelning (eller kanske även BB?).
Hur som helst. Just därför undviker jag det noga. Sånt kan jag bara se om jag är gravid, annars framkallar programmet en närmast sjuklig besatthet och längtan efter fler barn. Och såna ska det ju inte bli nu. Så jag har inte sett en minut av det, som jag förstått det, populära programmet.
Men idag höll det på satt ske en olycka. Jag satt i soffan i godan ro. TV´n var på, men jag redigerade bilder i datorn. Och när jag lyfte blicken mot TV´n så stod det stort över hela rutan: "En unge i minuten". Programmet skulle precis börja.
I panik kastade jag mig efter fjärrkontrollen. Men den var borta. Fick en smärre andnöd. Letade i vad som kändes som en evighet innan jag fann den och fick av TV´n. Programmet hann börja lite till och med.
Men nu är den av. Och ska så förbli även om jag är lite sugen att slå på den igen.
Detta måhända låta dåraktigt men är sant. Jag är väl en halvdåre. :)
Mödravård då och nu
För ett tag sedan scannade jag in en del gamla foton hos mina föräldrar. I lådan med fotografier hittade jag även ett gammalt besökskort från "Mödrahälsovården". Kortet som användes under graviditeten som resulterade i att jag föddes.
Ganska roligt att det finns kvar.
Vissa förändringar har det blivit under de snart 38 åren som gått sedan detta kort fylldes i...
Jag läser några meningar i en krönika...
Jag saknar alla de barn mina barn har varit. Jag saknar dem som nyfödda, som när när de började gå, jag saknar dem i alla stadier. Och jag kan än i dag tycka att det känns så tomt där på högra höften, där man parkerade dem medan man vandrade runt och gjorde saker. Jag har glömt allt det som då var besvärligt och trassligt och stressigt. Jag tänker bara komma ihåg det varma och goa och ömma.
En gång för länge sen, då de var så där tre och fem år gamla och videokameror var något alldeles nytt, fick jag låna en sådan av tidningen för att testa den och skriva om hur det var. Vi gick till Skansen och jag filmade dem. Den filmen förmår jag inte se. Och inte höra. De fattas mig så, de där ungarna."
Krönikan är skriven av Cecilia Hagen. Och just dessa raderna fastnar hos mig. För precis så där är det ju.
Jag har fortfarande ofta ett barn parkerat på min högra höft. Och jag har en som snart är tre år och en som snart är fem år. Tre olika åldrar. Alla härliga på sitt sätt.
Men jag har ingen nyfödd och det saknar jag. En filmkamera köpte vi när äldsta barnet var ett par veckor gammal. Och som vi har filmat. Just nu blir det inte ofta att vi ser på filmerna (mest av tidsbrist), men kommer det i framtiden bli så att jag inte förmår mig att se dem? Det känns inte helt osannolikt.
Jag har förstått att det går ett program på TV som handlar om förlossningar/BB - "En unge i minuten". Jag älskar sådana program. Det går på måndagar. Det vet jag - inte för att jag ser på det utan för att jag aktivt "inte ser på det". Jag klarar helt enkelt inte av det utan att förgås av längtan efter att vara där.
Skulle det inte vara för att man ska ha tid alltid, varje dag, i många, många år, så skulle jag vilja ha en till bebis vartannat år. Så länge det går. Nästan alltid ha en bebis. Och ha alla andra åldrar också - det handlar inte om att just bebisåldern skulle vara bättre än de andra (om än det ju självklart är något visst med den där allra första tiden).
Men var sak har ju sin tid. Så är det.
Underbart
I augusti kommer två personer i min närhet att uppleva det som bilderna nedan visar - de allra första ögonblicken tillsammans med ett nytt liv. Jag är så glad för deras skull. Och även glad för att den lilla väntade personen kommer att bli en del av vår släkt. Men allra mest är jag glad för de blivande föräldrarnas skull. Gud så roligt för dom!
L ett par timmar gammal
En alldeles färsk E
En ännu färskare A - bara ett par minuter gammal. Bilden är kraftigt beskuren på grund av amning.
Bara för att jag inte är gravid
Eller ens arbetar på att bli det. Så fanns det enorma mägder gravidkläder som faktiskt var snygga på HM idag. Och som dessutom var på rea.
Jag som under de senaste fem åren ägnat ganska lång tid åt att var gravid, eller planerat att bli det, och hållt utkik efter billiga och snygga gravidkläder. Och nästan aldrig hittat något bra.
Men nu har de mage att sälja sånt. ;)
Jag tänkte att det var ödets sätt att tala om för mig att att jag borde försöka bli graviid. Maken trodde inte alls på den teorin. :)
(Och som tidigare sagts - inga barn är planerade. Så för det fall att någon känner en oro för ett sånt scenario så är er oro obefogad)
CTG på magen
Just nu ligger hon i ett av sjukhusets kala rum med en CTG på magen. Så fantastiskt!
När jag legat där så har det mest bara varit antingen långtråkigt eller ont. Men när jag inte är den som ligger där så saknar jag det och avundas den som gör det. (Även om jag såklart mest är glad för hennes skull).
Och mitt i allt det tråkiga eller onda så har det där mottagningsrummet med CTG-apparaten på Sunderbyns förlossningsavdelning även stått för trygghet och hjälp. Det är skönt att höra hjärtslagen och att vara "kontrollerad" så man "vet" att allt är som det ska. Och det är ljuvligt när man får med sig något att sova på när man lämnar rummet för att vandra genom ett tomt och öde sjukhus tillbaka till patienthotellet.
En annan sak som mottagningsrummet påminner om är alla de fantastiska personer som arbetar inom vården. Om de barnmorskor som tagit emot mig med varm hand och fört mig dit för en inledande undersökning när våra barn har varit på gång att födas.
Hur som helst - ikväll är jag väldigt glad för min kompis skull och önskar henne ett stort lycka till.
Gravid igen
Inte jag.
Däremot har jag idag träffat en tjej som fick sitt tredje barn ungefär samtidigt som vår tredje, lilla A, föddes. Och hon är gravid.
Jag tappade nästan luften för ett tag av det enorma graviditetssuget som liksom bara kastade sig över mig. Tänk så mysigt.
(Om nu någon på mitt jobb läser detta så behöver ni inte oroa er. Det blir ingen bebis. Annat än möjligen i fantasin.) :)
Bebis på gång
Hon har värkar och ska kanske föda snart.
Iallafall ska hon bo på patienthotellet inatt och se vad som händer.
Jag är jätteglad för hennes skull. För att det verkar sätta igång nu - hon har längtat efter att barnet ska komma ut.
Samtidigt är jag lite avundsjuk. Hon har allt kvar. Väntan på patienthotellet (som jag tycker är långtråkig just när den sker). Förlossningen (som jag tycker är sjukligt smärtsam just när den sker) Tiden på BB (som jag tycker är långtråkig just när den sker). Hemkomsten. Första natten hemma. Första veckan. Första leendet...
Allt detta är det alltså meningen att jag aldrig mer ska göra. Ganska tragiskt
A på BB
Graviditet och blodiga biffar - amning och rödvin
Jag hör till dem som är (kanske överdrivet) noga med vad jag äter vid graviditet/amning. Det är ju rätt korta perioder så då känns det inte som någon större uppoffring att undvika allt som kan tänkas påverka fostret/barnet negativt.
Alltså har jag nu i nio månaders tid varit utan ädelostar, blodiga biffar, kallrökta skinkor, alkoholhaltiga drycker och en del annat. Jag vet att risken att drabbas av exv listeria är mycket, mycket liten - men för mig känns den ändå onödig att ta. Så jag har gjort valet att avstå från att äta "risk-livsmedel" - inte för att jag tror att barnet nödvändigtvis skulle ta skada om jag åt sådant, utan för att undvika den lilla risk som trots allt finns. Man kan ju aldrig undvika alla faror - men just dessa "faror" vet jag ju om, och lider inte av att undvika...så då har valet kännts lätt.
Detsamma gäller under amning. När det gäller den finns väl kanske inte samma typ av "faror" som under graviditeten (att det skulle vara farligt att dricka ett glas vin och amma ansåg jag vara bullshit redan innan livsmedelsverket ändrade sina rekommendationer och sa att det är ok med 1-2 glas vin). Däremot är ju barn mer eller mindre känsliga för vad mamman ätit (choklad, lök, mjölkprodukter osv) - dvs vissa får ont i magen om mamman ätit vissa livsmedel. Samma sak gäller för mig då också - jag undviker gärna nästan allt om det så skulle behövas för att jag skall kunna fortsätta amma.
Men även om det är lätt att välja bort vissa saker under graviditeten (och andra under amning) så kan jag ju konstatera att det är sjukt gott när man väl "får" äta dom igen. Igår åt jag plankstek med riktigt blodigt kött. Och när jag tillagade maten passade jag på att skära en bit rått kött som jag smaksatte med salt och nymald peppar och åt som den var. En ljuvlig försmak på all carpaccio som jag tänker äta i sommar. :)
Tyvärr blev planksteken utan vin - men det beror alltså inte på någon idé om att det vore farligt att amma efter ett glas vin. Det beror istället på att jag tycker att det känns bra att vara kör-klara när man ar en alldeles supernyfödd i huset - speciellt när den nyfödda personen är lite hängig pga gulhet.
(Jag kan ju poängtera att det är vin i små mängder som jag tycker är ok - och det gäller både mamman och pappan. Att dricka sig påverkad tillsammans med sina småbarn tycker jag är fel - men det har inget med amning att göra utan jag tycker det är lika fel oavsett om man är mamma eller pappa - ger flaska eller ammar. Ska man hantera spädbarn bör man enligt mig inte vara full.)
En härlig carpaccio
En nästan smärtfri förlossning
Inget hände i bilen. Inte en endaste liten värk. Väl på plats blev det CTG-kurva i det rum som efter två tidigare förlossningar (ena med flera CTG-kurvor) börjar kännas riktigt välbekant. Allt såg bra ut. Någon förlossning startade dock inte.
Det kom att bli några ringningar på klockan under ett par dagar för oss...
I vårt län har de policyn att det blir igångsättning tre dygn efter vattenavgång, om förlossningen inte sätter igång spontan före det. Det var alltså bara att ställa in sig på att senast lördag skulle det bli bebis. Trots att det kunde komma att ta några dagar rekommenderade barnmorskan att vi skulle tillbringa dessa upp till tre dagar på patienthotell. Detta av två skäl. Dels skall man tempas och CTG-kurva skall tas varje dag sedan vattnet gått. Dels på grund av mina tidigare snabba slutförlopp och den resväg som vi har till sjukhuset. Så vi checkade in på hotellet. Det var fortfarande bara eftermiddag så sedan åkte vi in till Storheden och åt mat på Max och handlade lite tidningar och annat. Att bara sitta och glo på hotellrummet är ju inte alltför roligt...
På kvällen var vi upp till förlossningen för nya provtagningar. Allt såg fortfararnde bra ut.
Sen blev det slappande och godisätning på hotellrummet. Utan värkar.
Utsikt från hotellfönstret
Under natten/tidig morgon hade jag en period på ett par timmar då någon sorts värkar (eller snarare sammandragningar) kom ganska regelbundet. Från början ungefär var 15:e minut och sen var 5:e minut. Sen försvann de. De var dessutom så svaga så de kändes inte som något som öht indikerade att någon förlossning skulle vara på gång.
Sen åt vi frukost på hotellet. 
Förmiddagen tillbringades på Storheden där vi hann med typ allt. Jula, Cervera, Rusta, Jysk, "djuraffären", Ö&B, Biltema... Och sen en lunchmacka på Dagoberts inne i stan. Klockan 13 skulle vi tillbaka till förlossningsavdelningen för ny kurva och tempning.
CTG-kurvan såg bra ut igen. Likaså var tempningen bra (dvs. ingen feber). Återkoll skulle ske nästa dag, men eftersom jag är lite nojig och tycker att det är ganska obehagligt att gå och vänta så länge efter vattenavgång (särskilt då många andra landsting sätter igång efter 1-2 dygn på grund av infektionsrisken) så bad jag att få komma in på kvällen igen och det gick bra.
Efter kollen åkte vi tillbaka in till stan (sitta på hotellrum är ju som sagt lite trist). Lite vandrande i affärer, ett första besök på Kulturens Hus, en supergod glass på Max. På väg tillbaka till sjukhuset stannade vi till och åt middag (pizza i Gammelstad). Under eftermiddagen hade jag då och då någon värk. Inte regelbundet, inte superont, inget man skulle ha åkt in för - men ändock något iallafall.
Efter en stunds tidningsläsning och duschande på hotellrummet var det återigen dags för kontroll på förlossningsavdelningen. Kurvan var fortfarande bra. Temperaturen var inte lika bra; 38,1 grader. Det är ju inte superhögt, men minsta lilla feber måste som jag förstått det tas på allvar efter en vattenavgång. Så jag fick lämna blod för att sänka(?) skulle kunna tas. Febern kunde ju indikera på en infektion, men det kunde även vara "arbetsfeber". Jag hade nämligen under kvällen en del förvärkar eller vad man ska kalla det. De kom när jag rörde mig, men inte alls när jag låg stilla, så de kändes inte som "på riktigt". De gjorde dock ganska ont.
Under tiden som resultatet av blodprovsanalysen skulle färdigställas slappade vi på hotellrummet. Kl 22 var proverna klara och de visade på att allt var bra. Så det var bara att fortsätta att vänta på att förlossningen skulle sätta igång av sig själv. Jag hade nu en del förvärkar, dock nästan bara när jag exv. gick från hotellet till förlossningen eller rörde mig i övrigt. Jag fick iallafall några tabletter för att kunna sova bra under natten - någon värktablett och någon tablett som skulle få livmodern att slappna av (inget som skulle riskera att stoppa eller fördröja förlossningen för det fall att den skulle få för sig att sätta igång).
När vi kom tillbaka till hotellrummet så hade jag dock så smärtsamma värkar så jag omöjligt kunde sova (trots tabletterna). De kom däremot bara någon enstaka gång per timme så någon förlossning var ju inte på gång...
Hur som helst så ringde jag till förlossningsavdelningen och de tyckte att jag skulle komma tillbaka så de kunde se om det gick att hjälpa på något sätt. De kollade om jag hade börjat öppna mig och konstaterade att jag bara var öppen två centimeter - och att det alltså inte var troligt att en förlossning skulle ske de närmaste timmarna. Eftersom de inte bedömde att det var risk för att barnet var på väg ut kunde de ge mig morfin (man vill att morfinet ska ha hunnit gå ur kroppen (och barnets kropp) innan barnet föds då det inte är bra för barnet att födas morfinpåverkat - tror det hade att göra med andningsreflexerna). Så jag fick en morfinspruta och blev inlagd på BB över natten. Sov som en stock.
När jag vaknade på morgonen var läget ungefär som tidigare. Helt smärtfritt så länge jag låg stilla - men rörde jag mig fick jag värkar (dock inte av den onda typen som var kvällen innan). Så jag passade på att ligga stilla i sängen och slappa i några timmar, strax efter nio steg jag dock upp och gick över till patienthotellet för att äta frukost. Efter det var det dax att gå tillbaka till förlossningsavdelningen igen. Läget var fortfarande sånt att jag var helt värkfri om jag var stilla - men när jag promenerade fick jag täta värkar. De var dock av den hanterbara, ganska "svaga" typen.
När vi kom till förlossningsavdelningen blev vi mötta av ännu en ny barnmorska (det är ju oftast en ny för varje gång man kommer dit). Hon som mötte oss den här gången kändes på en gång "helt rätt" och jag hoppades att det skulle bli hon som mötte upp när det väl blev dags. Iallafall ville barnmorskan kolla om jag hade öppnat mig mer. Om det var så att jag hade öppnat mig lite till så kunde jag enligt henne få epidural redan nu (eftersom jag hade en historia av snabba förlossningar och dessutom var tydlig med att jag hemskt gärna ville ha en epidural som hann verka den här gången). Chansen att jag skulle ha öppnat mig mer kändes dock inte så stor eftersom jag knappt hade haft några riktiga värkar eller liknande sedan kollen kvällen innan... men det visade sig att jag var öppen fem centimeter så förlossningen var i allra högsta grad igång. Klockan var då ungefär 10.30.
Vid elvatiden fick jag gå in på ett förlossningsrum och "epiduralläkaren" tillkallades. Det tog ungefär en halvtimme innan hon kom och under den tiden fick jag testa lustgas. Inte för att jag hade några särskilt onda värkar - men för att för en gångs skull komma igång med den innan det gjorde för ont för att jag skulle kunna få in tekniken. Och för första gången fick jag till lustgastekniken och upptäckte i och med det att lustgas är ju riktigt bra. :)
(Min tidigare erfarenhet var att den är värdelös - men då hade jag inte testat att använda den rätt).
När epiduralläkaren kom hade jag fortfarande bara svaga värkar och det kändes som att det var en bra bit kvar. Just då hjälpte lustgasen mer än väl - och hade det inte varit för att jag hade starka och tydliga minnesbilder av hur ont det gör senare så skulle jag nästan ha kunnat ändra mig angående epidural.
Med fungerande lustgas och fungerande epidural så var det sedan totalt smärtfritt (kanske inte riktigt smärtfritt såklart - men iallafall jämförelsevis) att ha värkar.
En stund efter kl 13 skulle jag gå upp på toaletten men väl där kände jag hur bebisen tryckte på så det var bara att skynda tillbaka till sängen (jag brukar ha mycket snabba förlopp efter det att den känslan kommer).
Två minuter senare föddes vår dotter (efter två krystvärkar).
Själva krystskedet gjorde ju ont (mot den smärtan har exv epiduralbedövning ingen effekt) men i övrigt var detta den mest smärtfria förlossningen som jag haft. Dels tack vare att jag lärde mig hur man använder lustgasen och dels eftersom jag fick en epiduralbedövning som sattes i så god tid så att den hann börja verka. Jag har i och för sig tyckt att alla mina förlossningar gått snabbt och enkelt - men denna var nog den bästa ändå, mycket på grund av den fungerande smärtlindringen och den underbara barnmorskan.
Allt som allt blev det ungefär 2,5 timmar i förlossningssalen innan hon var ute. Snabbt och enkelt som sagt...och jag var pigg och kry efteråt. Ett par timmar senare kunde jag knappt känna några tecken på att jag nyss fött barn - förutom eftervärkarna vid amning och om jag kände på fläsket på magen såklart. :)
Lilltjejen bara några minuter gammal. Ammar för första gången och tittar upp mot mig. 
Det traditionella "efter förlossningen-fikat"
Finns det något skönare än duschen efter förlossningen?
För en gångs skull hade jag dessutom kommit ihåg att ta med mig duschprodukter som jag gillar.
Sen gick vi över till BB där tre dygns inskrivning väntade på grund av att barnet föddes mer än 18 timmar efter vattenavgång.
Ett dygn gammal fick lilltjejen sitt första bad...
Liten och söt...
En natt fick jag sälskap på BB av maken men sedan åkte han hem till storasystrarna (som hittills hade passats av mina föräldrar).
På måndagen kom de alla tre och hämtade mig och bebisen. Storasystrarna var väldigt facinerade och förtjusta i den nya familjemedlemen. Med sig hade de tygtigern som de tidigare köpt för att ge till bebisen.
En sista färd ner i den välanvända hissen
Dagen för hemfärd var solig och fin.
För exakt en vecka sedan...
Men nu är hon ju här - och har så varit i fem dagar. Tiden går fort...
För en vecka sedan var det fortfarande lite drygt en timme kvar till dess att vattnet plötsligt gick och vi därefter åkte till Sunderbyns sjukhus. Det känns som att det var igår. :)
Lite vemodigt
Sovdags på BB
Den tomma kudden är min.
Kan bara konstatera att jag är lyckligt lottad som nu får ännu en period i livet med en nyfödd liten sängkamrat.Magi
Nu är vi fem
Vattenavgång
Somliga går med trasiga skor...
Nu börjar verkligen mitt (enda) par gravidjeans vara på upphällningen. De har varit mig trogna genom tre graviditeter men när detta barn kommer ut (kanske redan om några dagar, men som längst om fyra veckor) så är det nog dags att kassera dom.
(Att somliga går med trasiga skor är inte rätt. Att jag går med dessa jeans är dock inte att jämföra då det är ett eget val. Jag skulle ha kunnat ha något fler par gravidbyxor än de totalt två par som jag ägt (dessa jeans och ett par kostymbyxor), men har själv valt att prioritera annat före köp av gravidkläder.)
Förrådsrensning
Efter flera dagars arbete har jag nu renstat och städat hela vårt förråd. Från golv till tak. Alla lådor är genomgångna. Mycket har kastats. En del saker ligger i en hög för vidare transport till kallvindan. Andra saker ligger i en hög för vidare transport till garaget. Resten har sorterats och ordnats. Nu är det synd om den som lägger något på fel ställe. ;)
Det är verkligen tur att förrådet nu är i ordning. Alla vet ju att det är viktigt det är för nyfödda bebisar att det inte finns stökiga förråd i huset. Eller inte... ;)
Men det är lite lustigt att man (iallafall jag) alltid får ett enormt sug efter att ordna, katalogisera, rensa, sortera osv så här i slutet på graviditeten.
