Våran lilla bebis har svinkoppor. Stora vattniga sår på kinderna har det blivit. Stackars liten.
Men hon är glad ändå som tur är. Det jobbiga är att såren inte vill försvinna, så hon måste äta pencillin nu. Förhoppningsvis gör det skillnad.

Såna här gånger är jag tacksam att vi bor just här. I ett land där jag har möjlighet att ge mitt barn de mediciner hon behöver för att få bort de stora, ständigt växande, såren.

Jag kan inte ens föreställa mig den förtvivlan alla de föräldrar som har sjuka barn, men inte kan hjälpa dem, känner. Eller de som har svältande barn. Barn som gråter av hunger och törst, och som föräldrarna inte ens kan erbjuda ett glas rent vatten. Och som antagligen till slut slutar gråta och istället bara ber med stora ledsna ögon.

Stackars dom barnen. Och stackars föräldrarna som ser lidandet men inte kan hjälpa. Det måste vara den värsta av vanmakter.

Vår lilla tjej har ju hemska sår som kliar. Men hon är glad ändå. Jag kan ge henne mat när hon är hungrig. Och hon får medicin så att såren, som inte ens är farliga, ska gå bort. Så i ett större perspektiv är vi lyckligt lottade. Hoppas bara att såren nu försvinner fort så hon slipper kliandet. För trots vetskapen om att de finns andra som har det så oändligt mycket värre - så vill jag ju att vår lilla tjej inte ska behöva ha minsta lilla skråma på sin kropp. 

Men det är såna här gånger som man är extra tacksam över att bo här. Där vården är för alla och barnen får äta sig mätta. Jag hoppas att alla barn kunde få ha det så och att inga föräldrar skulle behöva stå maktlösa och se sina barn tyna bort av hunger eller av sådana sjukdomar som enkelt skulle kunna botas - bara de fick medicin och vård.

( Det fruktansvärda fotot föreställande en gam som väntar på att ett svältande barn skall dö är taget i Sudan av Kevin Carter. Han vann Pulitzerpriset år 1994 för bilden).