Vissa dagar är livet härligt. Jag läste precis om en dag i Malin Wollins liv som verkar ha varit en av de där höjdarna. Jag har inga sjuka barn just nu (som hon har), jag har t.o.m två oftast väldigt lättsamma och icke-arga barn. Ändå var idag (idag efter kl 16.30 alltså) en sådan dag då varje extraminut som barnens pappa kunde tänkas vara utanför huset efter arbetsdagens slut skulle ha upplevts som något helt fruktansvärt. En sådan dag då jag nästan skulle ha exploderat av ilska om han hade kommit hem 15 minuter senare än han hade sagt.  :)

Det är konstigt att arga eller ledsna barn inte är något som helst problem kl 11. Eller kl 14. Men efter kl 16.30 så är det inte roligt alls. Är man inställd på att få överlämna minst en av dom kl 17.08, då känns det som att det skjutits i flera timmar framåt om det istället blir kl 17.18. (Hur kan 10 minuter vara så långa ibland och så korta andra gånger?) 

Sen tar det ca två timmar. Klockan blir 19.18 och båda barnen sover. Och man tänkter att det vore gulligt med mååånga till. :)