Jag antar att de flesta landsting numera lägger upp bilder på nyfödda bebisar på nätet. Där jag bor finns de små nyfödda under rubriken "Webbisar".

Den sidan har en otrolig dragningskraft.

Även om jag inte känner någon som snart ska ha barn så går jag in där då och då.

Surfar runt lite bland alla bilder. Föreställer mig föräldrarna till barnen. Om barnen är alldeles nyfödda fantiserar jag om hur de myser på BB. Om hur mamman vandrar runt som ett mumintroll i sin fula rock och tvingas äta smaklös mat. Om hur pappan går iväg för att handla godis till mamman. Och jag blir alltid lite avundsjuk på dom. När jag själv varit på BB har jag, trots att det varit mysigt att få vara där, längtat efter att få åka hem. Men så här i efterhand har den tiden det allra ljuvaste rosa skimret över sig. Att dagarna går långsamt på BB har jag förträngt. Jag vill bara få var där med en nyfödd liten bebis.

Om barnen på bilderna är födda för lite längre tid sedan fantiserar jag om annat. "Just nu kommer dom hem första gången med sin bebis", "Just nu är den där bebisen några veckor och ler för först gången". Och så saknar jag den tiden. Fast jag nyss var där. Och fast jag älskar den tiden jag är i nu precis lika mycket.

Det är bara det att alla tider är så ljuvligt underbara. Jag vill ha alla tider. Alltid.