Det blir mer och mer tydligt att vår stora tjej verkligen inte är någon bebis längre - att hon börjar bli stor, en egen person.

Självklart är det ju länge sedan hon var en riktig bebis. Men på något sätt känns det som att hon i allt snabbare takt lämnar bebistiden bakom sig.

Man kan föra långa samtal med henne. Hon kan berätta om upplevelser som hon minns från ganska lång tid tillbaka - och prata om saker som hon ser fram emot. Hon kan uttycka egen vilja och åsikter. Väldigt mycket. Hon har en egen smak och vill ha vissa kläder hellre än andra. Hon ringer sina kompisar och kan föra någon sorts samtal i telefonen (oftast "Vill du komma hit?" eller "Går det bra om jag kommer till dig?").

Hon är dessutom väldigt självständig. När man hälsar på hos någon ber hon ofta att få stanna kvar efteråt - själv. På samma sätt ber hon att få stanna och leka i "barnpassningslekrummet" på matvaruaffärer, något som jag inte trodde hon skulle vilja då där bara finns helt okända personer. Hon är ju inte ens van att lämnas på förskola. Men det var inga problem - snabbt och glatt var hon inne i leken. På samma sätt kunde hon för någon månad sedan nöjd och glad stanna hos en kompis och hennes familj medan vi storhandlade i kompisens stad. En väldigt "barnvan" kompis - men ändock en som L bara har träffat enstaka gånger i sitt liv då vi bor i olika städer.

Det är otroligt vad mycket som hänt bara på två år. Från en liten ettåring med alt vad det betyder till denna lilla individ. Men samtidigt är hon fortfarande väldigt liten ibland. Och tur är väl det. :)