Idag har L varit över till sin mormor och morfar en stund på eftermiddagen. När hon var där ringde hon och frågade om hon kunde stanna hos dem och äta middag. Det kunde hon sa jag. Sen frågade jag lite på skämt om inte jag också kunde komma dit och äta. L blev tyst en stund, sen kom det "Men mamma,vet du...det är så långt så det går nog inte" (till saken hör att mormor och morfar bor i ett av grannhusen).

Hon vill hemskt ogärna att vi ska följa med de gånger hon blivit lovad att gå över till dem. Innan hon skule fara idag frågade jag om jag fick följa "Nej, det är min mormor - inte din. Du har ju en egen mormor som är död" blev svaret. Det hjälpte inte särskilt mycket att jag förklarade att personen hon skulle till faktiskt är min mamma...

Jag frågade då om L´s pappa fick följa, men det gick ju såklart inte heller för det var ju inte hans mormor. Då frågade jag om E fick följa men inte heller det gick för: "Vet du mamma, E är för liten. En annan gång när hon har blivit lika stor som jag, DÅ kan hon gå med mig till mormor. Jag kan hålla handen och gå med henne".

När mormor kom för att hämta L hände något oväntat. L frågade själv om inte E också kunde följa (det brukar hon aldrig fråga). Jag sa att hon kan få göra det en annan gång. "Men det är ju VÅRAN mormor" sa L då... Nåväl, L såg mycket nöjd och glad ut när hon gick ut genom dörren med mormor och utan E så det gick nog bra det med...

Och muttrandet...det berättade L om när hon ringde. "Jag har muttrat här". Uttrycket fick dock en naturlig förklaring då det visade sig att hon hållit på med skruvar och muttrar och byggt en bil.