Alla åldrar är ju speciella och fantastiska på sitt sätt. Men det känns som att det är något speciellt med ettårsåldern. Jag hade hunnit glömma hur det var med L, när jag nu återigen upplever den - denna gång med E - och det är verkligen en mysig tid.

Glittrande ögon som vill upptäcka världen. Stolt blick, fylld av allt det självförtroende som vi antagligen föds med, men sakta berövas genom livet. Ett klingande skratt som ljuder medan knubbiga små händer håller för ögonen för att leka "titt-ut". Fina små ben som travar runt omedvetna om faror och obrydda om hinder i dess väg - inget är för högt för att inte försöka klättras över. En liten person som uttalar de första riktiga orden, som stolt pekar i böcker och berättar att där finns "katt" och där fims något som säger "vov vov".

Det är alldeles bedårande.

Nu när jag är mitt i det förstår jag inte hur minnena kunde blekna som dom gjort. Hur något så fantastiskt som denna ålders egenheter (och alla andra åldrars egenheter) kan få någon sorts dimma över sig. En dimma som tar udden av allt. För även om jag minns att det var roligt att ha en ettåring - så är det först nu när jag har en igen jag blir riktigt påmind om hur fantastiskt det faktiskt var (och är).

Och så är det ju med alla åldrar. Och alla minnen överhuvudtaget. De bleknar med tiden...