I det är huset är vi bortskämda när det gäller sövning av barn och barns nattsömn. Det har nästan alltid gått helt smärtfritt. Som det är nu så sover L i ett eget rum. Vi läser för henne i 5-10 minuter och sen läser hon en stund för sig själv innan hon somnar. Utan spring, bråk eller något annat. E sover med oss, i våran säng, och även hon somnar smidigt och enkelt. Vi lägger henne i sängen, sitter med henne 5-15 minuter och sen sover hon.

Jag ogillar att ändra på ett välfungerande och smidigt koncept. Och jag skulle helst vilja att E kunde sova med oss fram till dess att hon själv väljer något annat (vilket nog skulle ske ganska snart eftersom hon börjat visa ganska mycket intresse för den säng som hon har stående i flickornas gemensamma sovrum (rummet där L redan sover)).

Men med ca 5 veckor kvar till beräknad förlossning hinner vi inte vänta in henne. Tyvärr. Jag trivs verkligen med samsovning och dessutom har det nu funkat oerhört bra för oss med den varianten med båda barnen. Sedan L började sova i eget rum vid två års ålder har hon dessutom aldrig kommit över på nätterna eller på något annat sätt "bänglat" med sömnen. (Inte för att hon bänglade med sömnen i vår säng heller). Det finns ju många varianter på hur man "ska" göra men jag kan iallafall konstatera att för oss har samsovning varit väldigt bra och den varianten kommer vara det självklara valet med nästa barn också.

Vilket alltså innebär vissa problem eftersom vi redan har ett barn i sängen och det känns mindre bra att en nyfödd som vaknar för att äta och samtidigt riskerar att väcka E flera gånger per natt...

Därför har vi idag för första gången sövt E i hennes egen säng. Insomnandet gick fort och bra, men tyvärr vaknade hon till efter en halvtimme och var inte lika lättsövd igen. Det vändes och det vreds och däremellan ville hon gå till L. När hon äntligen nästan somnat kom dessutom en oväntad besökare (som ju inte visste att vi sövde barn just denna kväll) och knackade på. Och då vaknade hon till ur sitt "nästan sovande" igen...

Även L kom igång. Och att sen söva båda i samma rum var inte lätt. Vi försökte sitta och vakta varsitt barn en stund (de ville båda två gå till varandra o dyl) men till slut var det ju lite väl synd om gästen i köket så maken gick ner dit medan jag så gott det gick sövde barn. En ytterst nervpåfrestande sysselsättning. :)

Det tog över en timme tror jag och den tiden känns enormt lång för en som nästan aldrig behövt syssla med aktiv sövning knappt alls. (Visst har det varit perioder när barnen var i gissningsvis ungefär ettårsålden då vi ibland fått sitta med dom en halvtimme eller så men inte ofta och inte under långa perioder. Men i övrigt har vi haft tur).

Nu sover i allafall båda två sedan en stund tillbaka. Men nu är ju å andra sidan kvällen nästan slut (för mig som är ytterst kvällstrött).

Man kan lätt konstatera att det inte var en av de mest lyckade kvällarna i mitt liv.