Nu har de nattliga krampattackerna i vaderna kommit. Jag har haft dom vid alla graviiteter. Lite störande då det ibland är svårt att få det att gå över, men inte något större problem ändå. De kommer dessutom inte varje natt.

Rent allmänt har jag haft tur med mina graviditeter. De har varit sjukligt lätta - jag har inte haft några egentliga problem. Med E (som är född i juli månad) var jag lite svullen på slutet, men inte värre än att jag kunde leva som vanligt och även ägna timmar åt att gräva i trädgården under stekande sol (vilket kanske var bidragande till svullnaderna). :)

Jag har alltså haft tur. Så här långt - man vet ju aldrig hur denna graviditeten slutar, även om den än så länge är fri från krämpor. Med krämpor räknar jag inte med att jag har lågt blodvärde för det bekommer mig inte särskilt mycket och så har det desutom varit med E också och i viss mån med L (i slutet). För varje graviditet har både startnivån och slutnivån på blodvärdet blivit lite lägre.

Men även fast jag har lätta graviditeter så hör jag inte till dem som skulle kunna betecknas som "graviditetsnjutare". De som sitter och klappar sin mage varje kväll, som sjunger för magen osv. För mig är det mer neutralt - jag påverkas inte särskilt mycket åt något håll av att vara gravid. Märker knappt att jag är det (förutom då att alla kläder sitter dåligt). :)

Däremot så saknar jag att vara gravid när jag inte är det. Det tog inte många sekunder efter att E föddes innan jag kände en brinnande längtan efter "en gång till" (inte menat som en stor längtan efter enbart graviditeter utan snarare efter "hela paketet"). Just därför bestämde jag mig redan tidigt i denna graviditet för att från början införliva mig med tanken på att detta är sista gången. Det gick väldigt bra. För ett tag. Nu - när jag alltmer närmar mig slutet - så kommer dock tankarna på att det vore hemskt om detta är sista allt oftare... Men en till tätt blir det iallafall inte - man måste ju ha tid till alla också. 

Jag tror alltså att jag inte heller denna gång kommer att förmå mig att tänka att "detta var sista" när jag ligger på förlossningen. Istället kommer jag nog att tänka "man ska aldrig säga aldrig". Även om det sannolikt inte blir fler så kan man ju alltid "leva på" tanken att det kanske blir ett sladdbarn (om nu en ålderskillnad på 3-4 år räknas som sladdbarn?) någon gång. Det skulle kännas bättre än att helt sonika bestämma att nu är det slut - det skulle nog kännas för definitivt och för sorgligt. Bättre då att ta det lite varligt och låta tanken leva kvar och sakta rinna ut i sanden när åren går. :)