Vi har valt att försöka ha våra barn hemma ganska länge. L har ju börjat förskola nu i höstas och hon var då ca 3,5 år gammal. Hennes första 1,5 år var jag hemma på heltid (men skötte lite skrivarbeten och liknande hemifrån). Efter det delade vi föräldrar på ledigheten på så sätt att min man arbetade ca 50 % och jag arbetade ca 60-65%. Att vi fick den ekvationen att gå ihop trots två arbeten med sedvanliga kontorstider beror till stor del på att vi hade sådan tur att min mamma gick ner i arbetstid till 80% så att hon en dag per vecka kunde vara med L. På så sätt kunde vi båda två jobba samtidigt varje måndag utan att behöva barnomsorg (vi såg till att en slutade runt kl 14 så att mamma fick en liten stund över av sin lediga dag också). :)

Hur som helst - det var guld värt för oss och kanske än mer för L som under nästan ett års tid fick en dag i veckan med någon som hade tid och lust att sjunga sånger hur länge som helst, läsa hur många böcker som helst osv... L tyckte det var riktigt kul!

När E sen föddes var jag hemma på heltid igen och mormor fick ägna sina lediga måndagar åt annat ett tag (även om det självklart hände att L tillbringade en stund hos dem någon måndag ibland ändå).

I höstas, när E var strax över ett år gammal, började jag jobba igen och återigen delade jag och barnens pappa upp veckan på så sätt att det alltid finns en vuxen hemma. Den här gången gör vi så att jag arbetar 80% och han arbetar 35%. Och på måndagarna - då är min mamma här med E fram till ungefär kl 14 då barnens pappa kommer hem från jobb och förskolehämtning. (L går ju numera på förskola måndag- onsdag till 13.15).

Nu är det alltså E´s tur att ha odelad uppmärksamhet från någon en dag varje vecka och hon älskar det. En lång stund innan min mamma kommer spanar E i fönstrena och säger "Mormor, mormor". Och när mormor väl kommer innanför dörren är E snabb med att vinka och säga hejdå till mig och L. Sen rusar hon mot lekrummet samtidigt som hon uppfodrande säger "Läsa", "Lego" eller något annat som hon vill göra.