För en timme sedan var jag och åt sista kvällsmackan här på BB. Nu ligger jag i sängen och ska sova en sista natt i den stora, fula, tältliknande (men praktiska) skjortan som man får låna här. I två dygn har jag räknat timmarna tills jag ska få åka hem. Men nu när det är nära känns det vemodigt. Nästan allt som är "sista" är vemodigt tycker jag. Och när det gäller en sådan sak som att lämna förlossningen och BB så är det extravemodigt (trots att det samtidigt är extraroligt att få komma hem med sin nya bebis).