Förra veckan skulle L på utflykt.

Hon såg väldigt mycket fram emot detta. Det första hon gjorde på morgonen när det äntligen var dagen för utflykten var att packa en väska. Nattlinne, tandborste, fotografier på henne själv och på hennes systrar, diverse små mjukdjur.

Dagen gick och tillslut var det kväll och utflyktsdax.

L och hennes pappa begav sig till utflyktsplatsen där de skulle ha en mysig kväll på tu man hand. Läsa böcker. Ligga och småprata innan sovdax. Dela säng.

Och där låg de en timme eller två. Sen bestämde L att hon inte alls ville vara på utflykt. Hon ville istället sova i sin egen säng.

Så hon kom upp med väskan i ena handen och sitt lejon i den andra. Det var bara att gå uppför en trappa. För utflyktsmålet var inte så långt borta. Det var i barnens lekrum en trappa ned. Där skulle L och hennes pappa sova tillsammans en natt på madrass på golvet. Vi tyckte att det kunde vara roligt för henne. Det tyckte hon också.

Men i slutändan visade det sig att "borta" är bra men "hemma" bäst.