Det tycker iallafall L (och alltså även E). Hon har pratat om det stora behovet av en sådan ett tag och förra helgen kom jag på att deras mormor ju frågat om de behövde något stickat utöver de fina vantar och sockar som hon varje år har gjort till dem. När jag föreslog för L att mormor kanske kunde sticka blev hon eld och lågor och bara en kort stund senare fick hon, med E i släptåg, gå över till dem för att välja färg och garntyp.

Det visade sig att mormor inte hade rätt garn hemma så någon dag gick åt för att vänta på inköp. Och sedan gick flera dagar åt för att vänta på tillverkning. L och E, som nog hade föreställt sig att de skulle bli klara på en gång, väntade ivrigt. Och längtade. Och här om dagen var de äntligen klara. Varsin varm och härlig halsduk levererades hem till oss (tillsammans med många förmaningar om hur de skulle användas för att inte bli snaror). Randiga - precis som barnen hade beställt. Glädjen var stor.

Och idag hade L för första gången på sig halsduken när vi skulle gå till dagis. Den var det viktigaste plagget att ta på sig när vi skulle gå. Och stolt visade hon upp den för alla när vi kom fram.

Det är inte alltid dom mest påkostade eller coolaste leksakena som ger den största glädjen.

Som tur är.