Jag läser några meningar i en krönika...
"Att livet är en ständigt hjärtslitande historia, det är vi alla medvetna om och det försöker vi hela tiden hålla ifrån oss. Det är så många förluster hela tiden. I varje ögonblick.
Jag saknar alla de barn mina barn har varit. Jag saknar dem som nyfödda, som när när de började gå, jag saknar dem i alla stadier. Och jag kan än i dag tycka att det känns så tomt där på högra höften, där man parkerade dem medan man vandrade runt och gjorde saker. Jag har glömt allt det som då var besvärligt och trassligt och stressigt. Jag tänker bara komma ihåg det varma och goa och ömma.
En gång för länge sen, då de var så där tre och fem år gamla och videokameror var något alldeles nytt, fick jag låna en sådan av tidningen för att testa den och skriva om hur det var. Vi gick till Skansen och jag filmade dem. Den filmen förmår jag inte se. Och inte höra. De fattas mig så, de där ungarna."
Krönikan är skriven av Cecilia Hagen. Och just dessa raderna fastnar hos mig. För precis så där är det ju.
Jag har fortfarande ofta ett barn parkerat på min högra höft. Och jag har en som snart är tre år och en som snart är fem år. Tre olika åldrar. Alla härliga på sitt sätt.
Men jag har ingen nyfödd och det saknar jag. En filmkamera köpte vi när äldsta barnet var ett par veckor gammal. Och som vi har filmat. Just nu blir det inte ofta att vi ser på filmerna (mest av tidsbrist), men kommer det i framtiden bli så att jag inte förmår mig att se dem? Det känns inte helt osannolikt.
Jag har förstått att det går ett program på TV som handlar om förlossningar/BB - "En unge i minuten". Jag älskar sådana program. Det går på måndagar. Det vet jag - inte för att jag ser på det utan för att jag aktivt "inte ser på det". Jag klarar helt enkelt inte av det utan att förgås av längtan efter att vara där.
Skulle det inte vara för att man ska ha tid alltid, varje dag, i många, många år, så skulle jag vilja ha en till bebis vartannat år. Så länge det går. Nästan alltid ha en bebis. Och ha alla andra åldrar också - det handlar inte om att just bebisåldern skulle vara bättre än de andra (om än det ju självklart är något visst med den där allra första tiden).
Men var sak har ju sin tid. Så är det.
Jag saknar alla de barn mina barn har varit. Jag saknar dem som nyfödda, som när när de började gå, jag saknar dem i alla stadier. Och jag kan än i dag tycka att det känns så tomt där på högra höften, där man parkerade dem medan man vandrade runt och gjorde saker. Jag har glömt allt det som då var besvärligt och trassligt och stressigt. Jag tänker bara komma ihåg det varma och goa och ömma.
En gång för länge sen, då de var så där tre och fem år gamla och videokameror var något alldeles nytt, fick jag låna en sådan av tidningen för att testa den och skriva om hur det var. Vi gick till Skansen och jag filmade dem. Den filmen förmår jag inte se. Och inte höra. De fattas mig så, de där ungarna."
Krönikan är skriven av Cecilia Hagen. Och just dessa raderna fastnar hos mig. För precis så där är det ju.
Jag har fortfarande ofta ett barn parkerat på min högra höft. Och jag har en som snart är tre år och en som snart är fem år. Tre olika åldrar. Alla härliga på sitt sätt.
Men jag har ingen nyfödd och det saknar jag. En filmkamera köpte vi när äldsta barnet var ett par veckor gammal. Och som vi har filmat. Just nu blir det inte ofta att vi ser på filmerna (mest av tidsbrist), men kommer det i framtiden bli så att jag inte förmår mig att se dem? Det känns inte helt osannolikt.
Jag har förstått att det går ett program på TV som handlar om förlossningar/BB - "En unge i minuten". Jag älskar sådana program. Det går på måndagar. Det vet jag - inte för att jag ser på det utan för att jag aktivt "inte ser på det". Jag klarar helt enkelt inte av det utan att förgås av längtan efter att vara där.
Skulle det inte vara för att man ska ha tid alltid, varje dag, i många, många år, så skulle jag vilja ha en till bebis vartannat år. Så länge det går. Nästan alltid ha en bebis. Och ha alla andra åldrar också - det handlar inte om att just bebisåldern skulle vara bättre än de andra (om än det ju självklart är något visst med den där allra första tiden).
Men var sak har ju sin tid. Så är det.
Kommentarer
Trackback
