När L var åtta månader var hon fortfarande en ganska liten bebis (eller hon var det iallafall när hon var närmare åtta månader). Hon kunde tycka det var helt ok att ligga ned en stund (om inte annat i knät). Eller sittligga i butikvagnarnas blåa babystol. Hon kröp förvisso. Men kunde även vara liten.

E ville inte vara liten lika länge. Och A vill det absolut inte.

Varför ska man ligga på rygg när syrrorna går omkring? Det enda rätta är ju att gå då såklart. Så det A velat göra sista månaderna är att stå. Stå och gå. Hon kryper, men enda ändamålet med krypningen är att nå något att ställa sig mot (eller krypa till oss).

Och ligga ned, det är något som överhuvudtaget inte har existerat på länge. Detsamma gäller för de blå babystolarna i liggläge på kundvagnarna. De få gånger hon varit i en sådan ligger långt tillbaka i tiden.

Hon vill ju sitta och spana förstås. :)

Som sagt - de blir stora fortare och fortare. Skulle man få en till så skulle väl det barnet vägra var bebis redan efter en månad eller något...