Alla våra barn har sovit i vår säng. Länge. Ungefär så länge som de själva har velat det (L till hon var två år och helt själv valde sin egen säng i eget rum istället - E till hon var ett år och nio månader och nästan helt själv valde sin egen säng).

A sover fortfarande i vår säng.

Med ett undantag. Alla barnen har sovit i spjälsäng när vi semestrar. Ofta är det svårare att ordna så att det är fallsäkert från stora sängen på hotell än hemma (om man lägger barnen när ingen vuxen är i sängen alltså). Så på hotell blir det en hel del spjälsängssovande. Och i den sover de inte bättre än vad de gör tillsammans med oss.

Vissa spjälsängsförespråkare påstår ju att barnen störs så mycket av de vuxna men det är alltså inte min erfarenhet, även om det säkerligen är så för en del. Och då är det ju bra att det är ett fritt val var man vill ha sina barn sovande.

Men som vissa andra saker (typ amning) så är barns sovande ofta en sak som allt och alla ska tycka till om. Jag förstår inte varför egentligen? Det bästa är väl om alla får göra det som passar just dem bäst.

Och oss passar samsovning alldeles utmärkt. Och det är inte för att vi "inte lyckats få dem att sova i spjälsäng" (som man ibland hör att folk utgår från är skälet till samsovning). De skulle somna lika bra på det sättet. Men vi har valt att göra på ett annat sätt. Och har inget emot att andra gör på något annat sätt. :)

Nedan - A under en förmiddagsvila på hotellet.