Det finns tacksamhet. Och så finns det TACKSAMHET.

Tänk att föda barn. Få beskedet att det inte kommer att överleva om inte ett mirakel sker. Och sen sker miraklet. Någon - som precis genomlider sitt livs sorg, som precis har förlorat sitt lilla nyfödda barn, har mitt i sorgen fattat beslutet att låta donera sitt barns organ.

Så ett annat barn fick leva.

Jag förstår att föräldrarna till barnet som fick liv känner en tacksamhet utöver det vanliga.

Historier som denna väcker tankarna om frågan - donera eller icke donera? Och hur viktigt det är att vara aktiv i sitt val. Egentligen borde det väl vara självklart att donera. Och att se till att man finns i registret. Tyvärr finns dock inte jag i registret. Det är som mamman till barnet som fick liv säger, svårt att ta ställning. Fast det borde vara helt självklart och enkelt. Den lille pojken på bilden i artikeln lever tack vare att någon donerat organ. Föräldrarna på bilden är föräldrar till ett levande barn tack vare att någon donerat organ.

"Före Henrys födsel var Therese Bohman inte anmäld till donationsregistret.

– Jag tyckte att det var svårt att ta ställning. Men när detta hände vår son fanns ingen tvekan. Om någon donerat sitt barns hjärta till oss så är vi självfallet beredda att göra samma sak för någon annan.

I dag är båda föräldrarna uppsatta som donatorer och de vädjar till alla Aftonbladets läsare som ännu inte har bestämt sig.

– Alla ni som tvekar om att anmäla er till donationsregistret – titta på bilden av vår son, säger Therese Bohman."