Jag har ytterst svårt att förstå mig på varför vissa föräldrar "tar över" barnens intressen i den milda grad som ibland  sker (jag har lätt att förstå varför man vill vara där ens ungar är - men man måste ju försöka vara där "lagom" mycket). Och varför de gör lek/hobby/sport till blodigt allvar?

Liksom...attackera domaren???

Snacka om att förstöra för sina ungar.

Jag vet inte om det är så men jag har fått intrycket att fotboll är en sport som är rätt hårt drabbad av "blodigt allvar-sjukan"? Det gapas vid planen. Och det ska vara seriespel och turnering och matcher och träningar i det oändliga - för småbarn. Så späckat schema att jag vet om familjer vars barn fått välja bort just fotbollen då den efter 9-10-årsålder inte går att vara med i utan hårdsatsning och en familj som helt går upp i cuper och kokosbollsförsäljningar. Så fel tycker jag.

Tursamt nog finns det fler som tycker som jag. I sommar ska det eventuellt anordnas någon sorts fotboll/lek här. För barn mellan 0 och 5 år. Helt utan träningshysteri. För båda könen. Och på lek. Och med lika mycket lek som fotbollsspel. Perfekt. Dit kommer vi nog åka med L och E då och då. Tror de gillar det - dels för att det är med deras dagiskompisar och de har ett lååångt sommarlov. Och dels för att iallafall L brukar gilla att sparka runt på en fotboll ibland. I och för sig gillar hon ungefär exakt alla saker hon får testa - men då detta nu dök upp så blir ju just fotboll passande att få åka iväg på.


Apropå knas-föräldrarna som attackerade domaren så tycker jag att "fotbollspappan" Lennart Ekdahl uttrycker sig klokt:

Man får helt enkelt vädja till något slags förnuft. Det gäller att pränta in hos föräldrarna att det inte är deras drömmar det handlar om, utan barnens, och de vill oftast att man ska vara så tyst som möjligt