Barn som lever på dagis
Att bli hemburen från dagis och somna i bilen på väg hem till sängen där man sedan ska bli väckt klockan 06:00 för att halvsovandes bli buren tillbaka till dagis. Det kan inte vara nyttigt. "
Jag tycker så otroligt synd om de som måste leva på det sättet. Om ensamstående utan närstående som kan hjälpa till, och kanske utan ekonomisk möjlighet att gå ner i arbetstid. Om människor som tvingas tillbringa timmar varje dag i bussar, tåg och bilar för att ta sig till sitt jobb. Det skär i hjärtat.
Men sen finns det föräldrar som av egen fri vilja lämnar barnen på dagis 7.30 varje dag. Och låter dem stanna där till närmare kl 18.00. Föräldrar som skulle kunna gå ner i arbetstid men som inte gör det. Som väljer sin egen karriär före sina barn. Eller som prioriterar att ha pengar till nyaste elektroniken, snyggaste märkeskläderna och kvarterets största bil - före att få umgås med sina barn.
En kort tid i livet har man som förälder förmånen att få ha sina barn hos sig. En förmån som man har till låns. Och som så många till stora delar låter gå förlorad.
Jag förstår det inte. Jag hoppas och ber att jag aldrig ska hamna i en sådan sits att jag måste lämna mina barn att tillbringa hela sina dagar på förskola. Förskola kan säkerligen vara bra i lagom mängd för barn när de blivit något år gamla. Men inte från tidig morgon till Bolibompa. Det strider mot naturen. Jag vill se deras framsteg och dela glädjen med dem. Jag vill blåsa på deras skrubbade knän och torka blåbärssoppan från deras kinder. Att andra oxå gör detta och finns för mina barn är ju bra, men inte istället för oss föräldrar.
Om ett barn bara får vara med föräldern lördag och söndag så är det enligt mig i det närmaste "istället för". Det är sorgligt. Och jag förstår att förskolepersonalen tycker synd om de barnen.
Ja man känner för dessa barn. Min erfarenhet är att det inte i första hand är föräldrar till ensamstående som har sina barn långa dagar på förskolan. Tvärtom så springer dessa mammor o pappor benen av sig för att hinna hämta i god tid. De är inte ensamstående föräldrar som åker på "semester" utan sina barn för att vila upp sig. Och dessa föräldrar tar hjälp av både släkt o vänner för att deras barn ska få lediga dagar när de själv jobbar (under tex sommar, jul, påsk o dyl). Nej det är faktiskt ofta de andra föräldrarna, med både ekonomisk möjlighet och tidsplanering mellan föräldrarna till rimliga vistelsetider som har sina barn från morgon till kväll på förskolan. Och DET är svårt att förstå! Men det blir så när man sätter sina egna behov före barnens. Du har helt rätt att tiden vi får vara med våra barn är sååå himla kort... och den kommer inte igen. Så alla föräldrar! TA TILLVARA VARJE ÖGONBLICK AV ERA BARNS LIV NI BARA KAN!
Ja. Det är sorgligt att så många frivilligt väljer att sätta sina behov före barnens. (Och dessutom borde ju beteendet innebära att trampa på sina egna behov oxå? För vilken normalt funtad förälder känner inte behov av att vara med sina barn?)
Synd om dem. En vacker dag ångrar de sig säkert...
Men ännu mer hemskt tycker jag ändå det är med de som vill vara med sina barn men inte kan. Det är ju jättebra att många fixar det. Men exv i storstäder, där en del måste färdas 3 timmar om dagen till ett jobb som de måste behålla för att överleva. Där finns nog både en och annan som inte har något annat val än långa dagar.
Jag är redan nervös för att jag kanske måste lämna mitt barn på dagis sen, och jag har fyra månader kvar till förlossning, så jag borde inte oroa mig ännu egentligen.
Jag var hemma tills jag började lekis eftersom jag är äldst av syskonen och mamma alltid var mammaledig med de nya som tillkom efter mig. Jag hade hellre velat att mitt barn ska vara hos en dagmamma man har förtroende för, men de har kanske å andra siden ingen pedagogisk utbildning. Svårt sånt där alltså.
Som förskollärare kan jag inte annat än hålla med. Förskolan är en fantastisk plats på många sätt men kan aldrig ersätta kvalitetstid med föräldern/föräldrarna.
