I ett hus där det bor en person som snart är 2,5 år gammal och en som är ett par månader så kan man inte påstå att all vaken tid enbart består av tystnad och total harmoni (inte i vårt hus i allafall). 

Men dagens eftermiddag var ett av de tillfällen då känslan av total harmoni infann sig. Storasyster lagade mat med mig och lillasyster låg i sitt babygym. Länge. Helt utan att någon lyckades få tag i ett saltkar och försöka hälla ut det i kastrullen. Utan att någon ledsnade på att ligga och titta. Utan att någon ville ligga på någon annan i ett trångt babygym. Utan att någon lyckades smuggla ner mjöl eller ris eller vad som helst på golvet  för att "koka välling till lillasyster". (Hon verkar fortfarande känna viss oro över lillasysters eventuella svält.)

Känslan av välbefinnande blev desto större av att hela dagen har varit sådan. Vi har småpysslat hemma och haft det bra. Hunnit med allt från att kitta om ett fönster till att städa dotterns rum tillsamman med henne. Och läst massor med sagor i barnens myshörna. Och promenerat...  Allt med två HELA TIDEN glada barn.

Men... all good things must come to an end... på fem minuter ändrades allt. Det hände kl 16.49 ungefär. Plötsligt var båda våra, vanligtvis rätt rumsrena och faktiskt oftast nästan lagom tysta, barn sjövilda, tvärförbannade, ledsna och arga. Bägge. Samtidigt.

Det är väl så att allt jämnar ut sig i slutändan. Ska man ha två änglalika barn en heldag så får man sen en halvtimmes total kaos.

Jag måste säga att jag föredrar att ha det som vanligt istället - solsken men med lite spridda skurar av smågnäll och småkonflikter då och då under dagen.