Samma dag som hon skulle fira sin 50-årsdag fick TV-journalisten Ulla-Carin Lindquist sin diagnos. De problem hon haft med först sin högra hand, sen sitt ben och sen med allt fler muskler berodde på att hon drabbats av amyotrofisk lateralskleros, ALS. De är den värsta av alla neurologiska sjukdomar. Den saknar bot och leder snabbt till döden.

Den här boken är skriven under den korta sjukdomstiden. Ulla-Carin Lindquist skildrar sina upplevelser ställd ansikte mot ansikte med döden. Men det är också en bok om kärlek och en djup förbundenhet med allt levande.

En fantastisk bok som inte går att släppa, jag sträckläste den från pärm till pärm. Det är några år sedan nu men den har etsat sig fast i minnet. Boken är personligt skriven och Ulla-Carin Lindqvist känns nästan som någon man känner. Hon beskriver på ett rakt och okonstlat sätt hur sjukdomen steg för steg berövar henne livet. Självklart berörs döden men till stora delar handlar boken om det liv som hon faktiskt levde under sjukdomstiden.

"Jag känner djup sorg över allt jag inte kommer att få uppleva. Jag är bedrövad för att jag snart lommer att lämna mina fyra barn. Samtidigt känner jag en stor lycka och glädje över allt jag upplever just nu. Flera gånger varje dag fylls mitt hus med skratt. Låter det märkligt?"
Ulla-Carin Lindqvist

Jag skrev nyligen ett inlägg om att försöka tillvarata dagen och denna bok är verkligen en påminnelse om detta. Att man kanske i viss mån borde leva med insikten att vi alla en dag kommer dö, fråga sig vad man vill med livet och värdesätta det man har, för ett är säkert - en dag tar det slut.

Sammanfattningsvis: En av de bästa böcker jag läst. Den borde finnas i allas bokhyllor.